Igår och i förrgår lade jag ut den första och andra delen av tre av en artikel jag skrev i Vasalöparen för fyra år sedan. Idag är det dags för tredje och sista delen, med Sven-Åke Lundbäck.
Var det bättre förr?
Vad säger de gamla storåkarna om dagens masstarter, sprinttävlingar och stakåkning i långloppen? Har längdåkningen förlorat sin själ? ”Nja”, säger skidkungarna Thomas Wassberg, Sven-und Åke Lundbäck och Thomas Magnusson.
Av: Erik Wickström
Sven-Åke Lundbäck
Meriter: 1 OS-guld och 2 VM-guld på 70-talet. Vasaloppssegrare 1981.
Sven-Åke Lundbäck vinner sitt enda Vasaloppet, 1981. Foto: Vasaloppet.
Vad tycker du om längdskidåkningens utveckling sedan du lade av?
– Det mesta är positivt, framförallt gillar jag sprinten. Hade jag fått designa ett eget VM-program hade det sett ut ungefär som det befintliga, men femmilen hade utan tvekan haft individuell start. 30 sekunders startmellanrum är riktig skidåkning enligt mig. En femmil med masstart är skittråkigt att titta på idag, det händer för lite. Damernas tremil är lite roligare, där splittras fältet tidigt.
– Långloppsutvecklingen är spännande, de loppen är snart lika intressanta som vanliga världscupen. Det är roligt med elitåkare som går över till långlopp, det är som en andra chans för många som inte räcker till i världscupen. De flesta som åker långlopp idag är vanliga skidåkare som inte riktigt hänger med i traditionella tävlingar. I framtiden kanske det kommer folk som satsar på långlopp direkt, det kommer nog att specialiseras precis som i sprinten. Att många åker loppen utan fästvalla har jag ingen speciell åsikt om, det är utveckling helt enkelt.
Hur ser du på föreningslivet idag, tar man väl man hand om ungdomarna?
– Jag är inte inblandad i det längre. I 30 år jobbade jag som idrottslärare och visst blir det fler inaktiva ungdomar. Men jag ser en ljusning. Längdåkning i synnerhet och hälsa i allmänhet har fått ett uppsving bland motionärer, och det spiller över till ungdomarna. Jag skulle nog säga att det är lika många som satsar nu som när jag åkte. Finns det bara snö tror jag ungdomarna hittar skidsporten, annars är det hård konkurrens med andra idrotter.
Lundbäcksbackarna sommartid. Här ryckte Sven-Åke 1981. På bilden syns Per Forsberg och Sofia Johansson. Vi tre gick Vasaloppsleden ihop på två dagar 2011.
Om du hade varit längdskidåkare idag, hade du nått världseliten med dagens utrustning?
– Ja, definitivt. Om jag får sticka ut hakan. Det är drivkraften som räknas, så självklart hade jag varit i världseliten. Jag hade nog inte tränat så mycket annorlunda, bara lite mer stakåkning. Allt handlar om att ha en stark motor, bra teknik och en skalle som vill bli bra.
Tycker du att dagens skidåkare gör träningen onödigt komplicerad?
– Nja. Egentligen är skidträning väldigt enkelt. Vi konditionsidrottare måste träna mycket tid, jag tränade nästan 800 timmar som mest. Trots den stora mängden höll träningen hög kvalitet, med intervallpass 3-4 gånger i veckan. På distanspassen körde jag som mest 2-3 timmar, ofta med ganska bra fart. Jag tror jag tränade ungefär som många elitåkare gör idag, men jag min distansfart var nog högre.
Bästa minne från karriären?
– Vasaloppet 1981. En chans, en seger. Det är jag stolt över.
