Jag vet inte hur det känns att vinna en riktigt stor idrottstävling. Men jag vet att känslan över att slå personbästa på 2 varv på Sjömarkens elljusspår slår det mesta.
För mig har alltid tävlingen mot mig själv varit viktigare än tävlingen mot andra, även om jag gillar den också.
Jag har sprungit min testrunda på 5 km sedan 1999. Alla tider är nogsamt antecknade i mitt gigantiska excelark över intervalltider och testlopp.
Senaste åren har jag ibland funderat på om jag nått min peak. Men igår sprang jag som 37-åring snabbare där än vad jag gjorde hösten 2006, då jag blev 12:a i Lidingöloppet.
Tillfredsställelsen var större än efter t ex segern i Engelbrektsloppet, trots att jag sprang själv, inte fick något pris och ingen annan brydde sig.
Fikasugen efteråt?
Minst sagt! 9.04 min på båda varvet, men låg 14 s efter med bara några hundra meter kvar. Hård spurt.
Vad var det gamla perset?
18.23 (låg alltså 14 s efter föregående varv, inte efter perset, för att relatera till föregående kommentar)
Imponerande. 15 s, det är kross av gamla tiden. Då känns inte ”drömgränsen” under 18 långt bort 😉