Resultat SM 100 km löpning på asfalt 2018 under SM-veckan i Helsingborg

Varvtider. Fart per 5 km.

Alla mellantider

Resultat SM 100 km löpning 2018 finns här. Jag blev 4:a på 8:04:07, vilket var hela 54.19 min efter segraren Linus Wirén. I riksmästerskapet för veteraner vann jag H35.

Efter målgång SM 100 km med värmefilt

Korta versionen:
Jag är jättenöjd att jag klarade att springa 100 km utan att stanna (förutom två kissstopp och ett bajsstopp). Det var en härlig känsla att gå i mål. Och 4:a på SM och 1:a i riksmästerskapet för veteraner i H35 är bra.

Men rent presationsmässigt var det egentligen inget topplopp. Jag höll 4.37 min/km i Ultravasan i 9 mil i terrängen. Här höll jag 4.50-fart på platt och hårt underlag. Man kan väl säga att jag hade tränat för lite på asfalt (tre pass på 10, 15 resp 19 km) och att underlaget knäckte mig. Jag räckte inte till för medalj. Linus, Sebastian och Joacim var helt enkelt bättre, bara att lyfta på hatten och gratulera. Medaljen ska jag ta jag nästa gång om jag springer igen!

Linus Wirén och jag innan start. Jag värmde f ö upp i 10 min. Fantastiskt kul att Linus äntligen fick vinna sitt SM-guld.

Långa versionen:
23 april anmälde jag mig till SM 100 km löpning under SM-veckan i Helsingborg. Av följande anledningar:

• Om det är något jag har talang för som idrottare så är det att springa halvfort under lång tid.
• Loppet gick i min mors hemstad Helsingborg, vilket bara är 35 min resväg med bil från Vejbystrand där vi spenderar mycket tid på sommaren.
• När jag sprang Ultravasan 2016 gjorde jag en prestation som mycket väl skulle kunna ha översatts till medalj vid SM 100 km om jag gjort ett liknande lopp.
• Jag har blivit utdömd av flera läkare som sagt att jag pga min ryggskada aldrig skulle springa mer än 1-2 mil per vecka. Då blir det extra inspirerande att anmäla sig till ett 10 mil långt lopp på hårt underlag.

22 maj sade jag till Borås Tidning att medalj var möjligt och att drömmen var att boråskompisen Linus Wirén skulle vinna och att jag skulle bli trea. Det var inte långt ifrån utfallet.

När man hittar en sådan här bild förstår man att man är stel på riktigt.

Började i vår
Egentligen är det ju en utopi att jag skulle ta medalj på ett ultraevent med tanke på min träningsmängd, men jag kände ändå på något sätt att det fanns en chans. När hemsidan Ultramarthon.se listade favoriterna inför loppet stod jag som fjärde man.

Problemet för mig är inte att springa hyfsat fort med låg puls, utan att hålla över tid. Från 1 november 2017 till 31 mars sprang jag 16 mil. Det är alltså drygt 3 mil per månad, vilket är lite väl lite.

Från 1 april och framåt blev det mer, ca 2-6 mil per vecka förutom en vecka då det blev drygt 8 mil. Pass med mer än 5 km asfalt blev bara tre stycken, på 10, 15 respektive 19 km. Det är helt enkelt för lite. Jag var i bra form sett till att jag kunde springa i 4.15-fart med ganska låg puls, men hjälper inte efter 3-4 mil när benen börjar ta slut slut. Totala träningsdosen inkl rullskidor etc har också inte legat jättehögt i vår, mindre än 7 h/vecka i snitt.

Tack för service!
Jag är oerhört tacksam att jag återigen har den bästa servicen och härligaste hejarklacken i samband med ett ultraevent.

Min vän Tobias Magnusson (åkte ner från Borås för att supporta mig) och min mor Lena Lindberg stod vid bortre vändningen med sportdryck, geler och barer (+Watt), samt ostmackor, cola, Red Bull, is, våta trasor och mellantider i 8 timmar. Vid varvningen stod större delen av loppet min familj, min far, min syster med familj, Idas syster Erika med familj och några kompisar.

Mor och Tobias vid bortre vändningen

Hängde med i 35 km
Första 35 km sprang jag med tätgruppen i 4.10 min/km-fart, vilket kändes ledigt fram till ca 3 mil. Sedan tog benen slut även om jag inte flåsade. Planen var att starta i 4.15-fart, men jag valde att istället springa i klungan för att få vindskydd. Jag drog i typ 30 s, alltså i stort sett ingenting.

Första varven var Linus Wirén, André Rangelind (bröt när han insåg att det inte skulle bli guld) och jag ensamma, sedan anslöt en dansk (som sprang fort men sjukt oekonomiskt och sedan bröt) samt Kenth Fransson (som sprintade ikapp efter kisspauserna och sedan bröt).

Vi fem sprang ihop fram till 35 km där jag släppte. Sedan tänkte jag springa i 4.30-fart själv, men det gick åt skogen. Se näst översta bilden för det gradvisa förfallet. Där blev jag också omsprungen av den slutlige tvåan i loppet. Men eftersom Kenth och André bröt låg jag ändå på bronsplats.

Enorm svacka vid 65-80 km
Mellan 65 och 80 km gick det som sämst. Långsammaste 5 km-spliten gick i 5.53-fart. Där var jag på riktigt sugen på att gå. Motivationen var dålig vid 69 km då bronsmedaljören Joacim Martinsson flög förbi.

Sista 15 km vände det och jag sprang lite bättre. En bidragande orsak till det var Jonny Månsson som sprang 50 km och hjälpte till med dragarbete och pepp. Stort tack Jonny!

2,5 km på strandpromenaden mellan Gröningen och botten av Tinkarpsbacken. Sedan tillbaka. Det var ett varv på 5 km. 2 meter stigning för varv, vid Pålsjöbaden. Den stigningen kändes andra halvan.

Sammanfattning

• Gick jag ut för hårt? Ja, förmodligen. Men det är inte riktigt så enkelt. Jag hade nog kroknat ändå av tiden på asfalt. Att kollapsen skulle bli så stor som den blev trodde jag dock inte. Förmodligen hade sluttiden blivit bättre med en lugnare öppning.
• Löparna runt omkring mig verkar springa väldigt många fler mil än mig. Jag hade nog stått mig bättre på en halvmara i samma startfält. Mer träning inför nästa ultralopp!
• Energiintaget fungerade jättebra. Man blir sugen på lite av varje under ett ultralopp, så jag är så himla tacksam att ha Tobias, min mor och de andra med mig. Även för den mentala biten.
• Jag tog två kisspauser (29 respektive 36 sekunder) och en bajspaus (54 sekunder). Det var första gången någonsin jag fick stanna för nummer 2. I övrigt funkade magen bra. Jag har alltid annars haft en stålmage.
• Under loppet intervjuades Ida och min syster av SVT. Efter loppet intervjuades jag av samma reporter. Jag tror de gillade alla barnen som vi hade med oss. Det blev typ tio stycken med kusiner och kompisar. En mycket kort sekvens av intervjun sändes även i Sportspegeln.
• Jag är nöjd, men ändå lite missnöjd över missad medalj.
• Det var verkligen en mental bergochdalbana. 100 km löpning är stenhårt. 20 varv var inte det jobbiga, utan distansen. Det här var nog det hårdaste jag gjort i idrottsväg, med Ultravasan som nummer två. 24 timmars på skidor kommer långt efter, delvis för att allt gick så bra det dygnet.
• Att springa i Intersports bomullssockar och Hoka One One Napali funkade kanon.
• Medalj behöll jag på hela dagen ända till sängdags. Så gör jag alltid efter lopp, oavsett placering.

Varvningen vid Gröningen i Helsingborg

Efter målgång

Viktor Bengtsson (t v) och Tobias Magnusson

Kall disktrasa i nacken. Inte fel!

Min mor Lena Lindberg och min vän Tobias Magnusson gjorde ett ovärderligt jobb

Bra salva att ha mellan tårna samt i armhålan för att undvika skav. Det funkade.

Dubbelhawaii. Givet efter 100 km. Kände mig mätt redan efter första, men kämpade mig igenom även den andra.