Resultat Vasaloppet 2020 finns här. Bilder från Magnus Östh finns här. Jag blev 69:a på tiden 4:43:02, vilket var 17.48 min bakom segraren Petter Eliassen.

17 dagar har gått och nu kommer min race report från Vasaloppet. Risken att jag har kommit ihåg vissa saker fel är skyhög, så jag brasklappar för fullt. Många har hört av sig och undrat när the story kommer. Tack för visat intresse!

Jag har åkt tolv Vasalopp. Det första 2001 för Hestra IF, det andra 2010 för Borås SK (lång paus pga bodde i USA i 4 år och sedan inte åkte skidor på 4 år), det tredje 2011 för IF Hallby SOK och sedan 2012-2019 för Ulricehamns IF.

I år tävlade återigen för Hestra IF. Senast jag gjorde det före ”comebacken” i moderklubben i samband med Höstrullen i höstas var Birkebeinerrennet 2005 (åkte hem en vecka på spring break).

Jag hade åtta jättefina säsonger i Ulricehamns IF och har enbart gott att säga om det. Men som boråsare känner jag såklart lite extra för en boråsklubb där jag också är ledare för en av barngrupperna, inte minst för att flera av klubbkompisarna är personer som jag tränar med på regelbunden basis och för att flera av ledarna är personer jag känt sedan jag var liten.

Vi bodde i ett stort hus ca 2,5 km söder om starten som Kristian Olofsson hade fixat. Funkade kanon, även om jag var lite orolig över min pälsdjursallergi då de bodde två katter i huset.

Øystein använde Move Race
Vädret dagen före loppet var helt annat än vad som väntade under söndagen. Skönt att slippa testa skidor, men samtidigt lite osäkert i skidvalet. Jag har varken tävlat eller testat skidor i nysnö i vinter, så jag bestämde mig tidigt för paret jag åkte på förra året. De var inte direkt kanon då, men okej.

Madshus levererade ett par nya Redline 3.0 dagen före, men jag vågade inte åka på dem. Det gjorde däremot Øystein ”Pølsa” Pettersen, Petter Soleng Skinstad och Gabriel Thorn av de jag såg.

Apropå Øystein så tror jag aldrig kommentatorerna i SVT pratade om varför han så ofta gick ner med båda sina händer och pillade på sina skidor. Det han gjorde var att flytta fram och bak den nya bindningen Rottefella Move Race, som bara har två lägen, till skillnad från Move Switch som har fyra lägen. Øystein satt med i morgonutbrytningen och det syntes ganska många gånger i TV när han flyttade bindningen.

En annan grej som inte framgick i TV-sändningen var varför Chris André Jespersen bröt trots att han låg 24:a i Hökberg. Om jag förstod norskan rätt när jag pratade med honom efteråt fick han ont i handlederna. Jag tipsade om Kraftstaven, åtminstone för avlastning vid träning. Den ger en bättre vinkel i handleden. Jag hade den på 24-timmars.

Höll mig till höger i starten
Hestra IF hade tre pojkar i elitledet. Robert Malmgren (brandmästaren), Henrik Litzell och jag. Det har nog aldrig hänt förr. Kul!

Vi åkte till start ihop och lade in skidorna ihop. Trevligt med sällskap. Vi fick plats i tredje rad ganska långt till höger.

De två första raderna är reserverade för seedade åkare. Det har jag fått vara ett 2-3 gånger. En gång fick jag stå allra längst fram till vänster. Det var lite mäktigt att stå i första rad i Vasaloppet, men det är helt värdelöst att stå långt till vänster i elitledet när det snöar. Eftersom folk som kommer norrifrån alltid åker mer i spåren som ligger nära vägen på väg mot starten blir de spåren alltid mer uppåkta och därmed snabbare.

Uppvärmning till fots
Efter att vi hade lagt in skidorna värmde vi oss i en bil som Hestra hade på elitparkeringen ganska nära start. Skönt. Typ en halvtimme före start gick vi ut för uppvärmning. Vissa år har jag värmt upp på skidor, men inte i år. Det känns inte som att det är så viktigt så länge man springer med stavar lite grann. Jag joggade 5-10 min och försökte höja pulsen lite grann.

Jag hade mina fodrade ”stövlar” från Lillsport som man drar på utanpå skidskorna. Toppenprodukt, men nu är mina utslitna och jag hittar dem inte på nätet.

Klantade mig med slangbältet
Sett till min träningsmängd, syreupptagningsförmåga, styrka, mjölksyratålighet och snabbhet borde det vara helt omöjligt för mig att bli topp 100 år efter år.

Istället brukar jag lyfta att jag har fördelar när det handlar om rutin, taktik, mental styrka och formtoppning.

Men i år gjorde jag något så orutinerat så jag egentligen inte vill skriva det. Hestra IF hade till i år (min önskan i samband med klubbytet) satt ihop en langningsstab med fyra team á två personer som stod med dricka på två ställen var. Alltså totalt åtta stationer, ca en mellan varje officiell kontroll.

För att säkra kontinuerlig tillförsel med vätska och energi förberedde jag i likhet med alla Vasalopp sedan 2017 ett slangbälte (Salomon S-Lab Insultated Hydrobelt Set, funkar kanon) med 1,5 liter sportdryck (har nog haft 1 liter tidigare år) blandad 50 procent starkare än instruktioner på för sportdrycken.

Kvällen innan blandade jag all sportdryck med visp i 7,5 dl vatten för att spara lite tid på morgonen genom att bara koka upp 7,5 dl och blanda ihop då.

Jag vispade inte även på morgonen, men testdrack och det funkade. Men 5 min före start när jag testdrack kommer ingen vätska. Panik! Robban stod jämte mig och även han testade att både suga och blåsa. Jag fattade inte hur det kunde frysa på 5 min löpning. Först efter loppet insåg jag att det inte hade frusit, utan kloggat igen med sportdryckpulver eftersom jag inte vispade på morgonen. Amatörmässigt!

Det gick fint utan. Jag fick dricka även på kontrollerna. För de som kommer tidigt langar Vasaloppet i en Enervitflaska utan kork, så det funkar hyfsat. Men inte i kontroller som går uppför. Jag tappade flera placeringar flera gånger.

Varför klär sig eliten så varmt?
Så det vara bara att kasta av sig slangbältet 2 min före start, långt efter att alla andra hade lämnat in sin påse.

Det jag då missade var att få med mig telefonen, så ingen Racefox-data. Jag missade också att ta av mig mössan jag hade ovanpå pannbandet. Den fick jag slänga till en ledare i farten i början av loppet. Det är därför mitt pannband och snöskärm hamnade på sniskan.

Jag missade också att få av mig mina två buffar. Jag fattar f ö inte hur folk i eliten kan köra med mössa och buff i -4 grader. En gåta. Det känns väldigt varmt.

Vissa softar i och för sig första halvan så det kan ju också vara en faktor.

Bra start
Jag fick som så många gånger förr i Vasaloppet en bra start, t o m bättre än vanligt. Vid vägövergången skulle jag gissa att jag låg på ca plats 30-40. Jag gick till höger om stavservicen och lyckades hitta en lucka i fältet precis vid roten av backen. Och så plötsligt låg jag på typ 17:e plats ungefär hundra meter efter vägövergången.

Förenklat uttryckt tappade jag successivt därifrån till Evertsberg.

Ny taktik för i år
Vanligtvis försöker jag hänga med tätklungan så länge jag bara kan, oavsett pulsnivå. 2014 hängde jag med i 87 km, så det mindsetet är kvar.

I år åkte jag på ett helt annat sätt. Jag hade ett enda mål. Topp 100 för tionde året i rad.

Det innebar att jag jag inte försökte leda i första backen för att få TV-tid. Det hade kanske varit möjligt om jag hade maxat.

Det betydde också att jag släppte tätklungan innan jag var totalt slut.

21:a på toppen av första backen
På toppen av backen vid det nyinstiftade spurt-/bergspriset låg jag 21:a. Från vägövergången till toppen (2,1 km tror jag) hade jag 166 i snittpuls, vilket blir 88 procent med 188 i maxpuls. Känslan var att det gick ganska lugnt, men pulsen är hög pga adrenalinpåslaget.

Många gånger i Vasalopp med snöfall kan det vara onödigt att sitta högt i början. Men jag ligger ofta runt tjugonde gubbe på toppen för man vet ju inte om det spricker. Och även om det inte spricker så är det mindre strul där framme. Det är f ö inte det minsta hets där jag åkte. Inte en svordom. Inte en irriterad åkare. Jag har hört att det inte är så överallt i första backen.

Sprack upp direkt på toppen
I år sprack det direkt. Nästan alla blev förvånade, inklusive jag själv. Att det skulle gå iväg en grupp efter spurtpriset på toppen kändes givet. Det blev en grupp på 7-11 personer som höll ungefär till Oxberg. Men att det skulle gå fort bakom den gruppen var oväntat.

När vi kom upp på myrarna blev det som att storåkarna inte visste vad de skulle göra. Jag minns särskilt ansiktsuttrycken på Petter Eliassen och Marcus Johansson. De kändes som de funderade ”Jaha, ska jag åka med i den här farten eller ta det lugnt och lägga mig längre bak”.

Men det var bara att åka med i den höga marschfarten. Det gick undan, men jag behövde aldrig pressa mig jättemycket. Jag var aldrig nära att släppa förrän strax före Evertsberg. Behövde aldrig rusa för att täppa luckor. Jag drog inte en meter före Vasslan, som kommer efter 54 km. Jag fick en helt perfekt resa.

Jag bytte några ord med Petter Eliassen i början av loppet. Honom har jag intervjuat många gånger och jag var på samma skidlag som hans sambo Sigrid Aas på universitetet i Alaska. Jag undrade om han skulle pröva taktiken att inte dra 7 av 9 mil i snöfall som han typ gjorde 2017. Det lät som hade tänkt samma tanke och höll sig lugn.

35:a i Smågan
Det blev i alla fall ganska snart på myrarna någon form av klunga. Jag skulle gissa att vi var ca 50 st. Sedan tror jag typ 50 st kom ikapp i Risbergsbacken. Andreas Nygaard är bland de sista i Risberg och där ligger han 93:a.

Större än så var aldrig klungan. Skönt! Jag gillar inte när det är flera hundra pers.

Jag passerade Smågan som 35:a och var jätteglad att se bättre spår strax efter kontrollen. Då förstod jag att det farten fortfarande skulle vara bra. Sedan blev spåren sämre igen några kilometer före Mångsbodarna. Man ser i TV-sändningen hur pistmaskinen viker av där.

Mellan Smågan och Mångsbodarna låg jag bakom Lina Korsgren ibland. Jag erkänner, det var enbart för att synas i TV. Jag har familjemedlemmar, släktingar och kompisar som inte åker Vasaloppet som tycker det är kul.

Cred till Rikard Tynell
Apropå TV som vill jag ge beröm till Rikard Tynell som åkande reporter för SVT. Jag tyckte han gjorde det jättebra, även om han flög av lite för tidigt. Det är ingen lätt roll och många år tycker jag att den har varit meningslös.

Jag själv blev tillfrågad att vara åkande elitreporter för Sveriges Radio i år, men jag tackade nej för att åka själv. Det syntes en åkare utan nummerlapp som passerades av elitfältet på myrarna, men SVT kommenterade inte det och jag vet inte vem det var.

50:e i Mångsbodarna
Jag passerade Mångsbodarna som 50:e och tappade sedan en hel del ned mot Tennäng. Men fortfarande under kontroll.

I backen upp mot Risberg var det gått om folk som stannade och kissade. Det är det alltid. De flesta som kissar har låga startnummer, vilket jag gissar beror på att de har lägre puls och därmed har deras system för hunger, kissenödighet etc ännu inte stängts av.

Ett annat populärt kisspausställe är några kilometer före Evertsberg, efter att spåret varit ute och vänt vid vägen. Jag själv har aldrig stannat med det ärendet i Vasaloppet.

57:a i Risberg
Jag passerade Risberg som 57:a och fortfarande ingen fara på taket. Sträckan mellan Risberg och Evertsberg kallar Niklas Bergh och jag för ”Falskplatån” i vår podcast Lagom Kondition. Den är ganska backig även om det inte syns på banprofilen.

Först några kilometer före Evertsberg började det gå fort på riktigt. Fram dit hade klungan haft en ganska jämnhög fart, med några undantag för några partier då det gick riktigt långsamt.

Jag flög av ”medvetet”, alltså jag kämpade inte till varje pris att hänga med som jag hade gjort tidigare år. Jag lät också Britta och Lina gå iväg. Det hade jag aldrig gjort annars. Men jag följde min plan att ”säkert” gå in topp 100.

Bragdguldet till Lina
Om jag glömmer det vill jag redan nu hylla Lina å det grövsta. Tidigare rekordet bland damerna var Justyna Kowalczyks 71:a-plats 2015. Lina blev nu 57:a totalt. Det är första gången i mitt vuxna liv som jag får stryk av en kvinna i längdskidåkning. Hoppas Lina får bragdguldet för det. Eller årets prestation. Men det kommer hon inte få, för allmänheten förstår sig inte på nivån långloppsskidåkning.

Vissa tror att världscupåkare kan vinna vilket långlopp som helst. Några VC-åkare som är duktiga på att staka är bra även på långlopp. Men de flesta är långt från topp 10.

När man ändå är inne på nivån så tycker jag att det snackas så mycket om att nivån på topp 100 är så mycket högre nu än förr i Vasaloppet. Visst, nivån har höjts, men så stor skillnad är det inte när allt kommer omkring. Men det är en annan diskussion.

92:a och avställd i Evertsberg
Jag passade Evertsberg 1.23 min efter Petter Eliassen, som låg först i klungan, som i sin tur låg 3.32 min bakom utbrytarna.

I backarna ner mot Vasslan hamnade jag i en mindre grupp och där sade någon att vi låg omkring plats 100. Helvete. Min överslagsräkning sade ca plats 80.

Drömryggen Pontus Hermansson
Strax efter Vasslan drog jag för första gången i loppet. Vi blev en grupp på cirka sex personer, men det blev inte riktigt ordning på den. Ingen var speciellt stark och det gick avvaktande. Sedan kom Pontus Hermansson ikapp. Han har åkt världscupsprint i år och vi var tidigare klubbkamrater i Ulricehamns IF. Han var pigg och hade bra glid.

I Lundbäcksbackarna efter ca 58 km fick Pontus en lucka på tio meter till vår grupp på en handfull åkare där jag låg typ sist. Jag misstänkte att detta förmodligen är den sista riktigt fina ryggen i hela fältet, så jag rundade alla de framför mig och stakade så fort jag kunde i lössnön bredvid för att nå Pontus rygg, vilket jag också gjorde. Den höll jag i 1,5 mil till det var 17 km kvar.

Pontus var både starkare än mig och hade bättre glid, så jag kunde inte ta några förningar. Nu hade vi åkt ett tag och en snabb titt i träningsdagboken visar att jag bara kört tre pass på över 2,5 timme sedan 1 oktober, alla träningsformer inkluderade. Så jag var inte så kaxig.

85:a i Oxberg
Vi plockade successivt placeringar och jag passerade Oxberg som 85:a. Kontrollen i Oxberg var det enda ställen vi inte var helt ihop, vilket också syntes i TV. Det berodde på att pappa gjorde en lite knackig langning på toppen av backen ner mot kontrollen. Det gjorde att jag inte riktigt fick sug utför så jag hade tappat 5 sekunder i botten av backen.

Det ledde till att jag fick gå på max genom kontrollen för att få hans rygg precis före nedförsbackarna efter kontrollen. I samband med det körde jag om Britta som inte hängde på.

78:a i Hökberg
Vi fortsatte att plocka placeringar och jag passerade Hökberg som 78:a. Jag började äntligen att känna mig lite piggare, vilket jag märkligt nog brukar börjar göra sista 1-2 milen i Vasaloppet.

På platten efter nedförsbackarna efter Hökbergskontrollen börjar jag känna mig pigg och är redo att börja dra. I samband med det kommer Magnus Näslund – som vi tidigare åkt om – ikapp oss. Jag tar hans rygg och typ exakt samtidigt så kroknar Pontus totalt och tappar sedan 3 min på mig på sista 17 km.

Det var naturligtvis oerhört pinsamt. Som B-elitåkare ligger man inte i rygg i 15 km för att sedan dra ifrån när det kommer en snabbare rygg. Men tre saker hände samtidigt så det blev så. Jag skulle börja ta förningar. Förlåt Pontus! Jag bad om ursäkt i mål. Han var lyckligtvis inte det minsta irriterad. Skönt.

Nypistat efter Läde
Magnus och jag växeldrog i några kilometer, bland annat genom Läde. Det gick okej. Strax efter Läde, med 14 km kvar, blev det nypistsade spår nästan hela vägen in. Drömmen! Jag fick upp farten och sinnesstämningen.

Jag tyckte Magnus och jag åkte bra och samarbetade bra, men ändå kom Kristoffer Nielsen och Erling Viljugrein Stølen ikapp bakifrån någon kilometer senare, strax före Krångåsen.

De var de enda som kom ikapp sedan Lundbäcksbacken och Kristoffer blev den enda som åkte ikapp och var före mig i mål sista 42 km.

74:a i Eldris
Kristoffer, Erling, Magnus (jag känner ingen av dem) och jag fick till ett jättebra samarbete hela vägen till Mora. Då var det riktigt kul att åka skidor. I Stafettvasan två dagar tidigare skrek och gormade jag på min klunga för att få till ett lagtempo (jag står för min åsikt att merparten av alla elitskidåkare är riktigt dåliga taktiker). Då var de inte intresserade av att åka fortare som grupp.

Men denna gång lyckades jag styra upp ett bra lagtempo. De lyssnade och klev åt sidan när jag ropade ”byt” för att förningarna inte skulle bli lagom långa. Och sedan gick det av sig själv. Någon drog lite längre, någon lite kortare. Ingen ”stötförde”, alltså att på ett irriterande vis kraftigt öka tempo i ett lagtempo som ska gå jämnt och fint.

Trea i långspurten
Några kilometer före mål kom vi ikapp och förbi en klunga med bl a Mikael Sandgren. Den klungan hade vi inte kommit ikapp utan ett fungerande lagtempo.

Jag åker ofta jämnt med Sandgren och det är en riktigt trevlig kille så det kändes inspirerande. I långspurten blev jag trea i min grupp och 69:a totalt bland herrarna, efter Magnus Näslund och Kristoffer Nielsen.

Jag vet inte hur man ska räkna, om jag blev 69:a eller 70:e. Jag har ju inte fått stryk av någon tjej innan. Men jag väljer att säga att jag blev 69:a.

Enligt Polar Vantage V
Tid: 4:43:08
Sträcka: 90,57 km (pytteliten omväg strax före Mångsbodarna samt den vanligt förekommande slingan förbi sjön innan Evertsberg)
Snittfart: 19.2 km/h
Totalstigning: 835 höjdmeter
Totalt drop: 1050 höjdmeter
Klockan säger 146 i snittpuls och 173 i max. Snittet var dock högre än så, eftersom den felaktigt har gått ner till 50 ibland och ibland visat bara ca 20 slag för lågt. Skulle gissa att den landade på ca 150 (80 procent) eller lite mer, alltså ganska lågt pga trögt före och för att jag är för dåligt tränad för att hålla uppe flåset hela vägen.

Här finns mitt Vasalopp på Strava.

Utrustning
Skidor: Madshus Redline Cold 207 cm från säsongen 2017/2018. Nummer 52. Kan vara ett par stakskidor som är designade som Redline. TS Blå slip från Tomas Söderberg. Jan Flodin vallade, vet ej med vad. Alla skidor gick trögt i årets Vasalopp. Men jämfört med andra gick de helt okej på myrarna, men sedan trögare än dem runtomkring mellan Mångsbodarna och Läde. Jag behövde ligga kloss i rygg i varje nedförsbacke för att inte tappa. Från Läde och in var det snabba spår och då var skillnaderna mellan olika skidor mindre.

Stavar: Madshus Nano Carbon Race UHM 100. Madshus stora truga, som är typ mittemellan Madshus lilla och dasslocken från Rex. Nöjd med det valet. 161,5 cm från spets till topp. Jag är 187 cm.
Skor: Madshus nya pursuitskor. Nöjd att att jag inte tog de klassiska. Skönt med extra stöd i de sladdriga spåren.
Kläder: Långkalsonger (!) och kortärmad underställs-tischa under tävlingsdräkten. Jag brukar aldrig ha långkalsong i – 4 grader, men det var skönt. Jag var orolig att frysa om knäna annars. Tischa istället för linne var också nytt för mig i så varmt väder, men det var lagom.
Energi: Drack på ca 6 st av klubbens 8 stationer. Några med en koffeingel nedtryck i flaskan. Samt på kanske 6 st kontroller. Och en liquid från Vasaloppet/Enervit före Hökberg (älskar den servicen). Fick nog inte i mig mer än 1,5 liter vätska, men det funkade för mig.

Förra året lyfte jag några herråkare som ligger ungefär där jag gör, som överträffade sig själva. Då var det Henrik Alm, Anders Böhlmark och Gustav Niord.

I år kommer jag inte på några liknande, så jag ger mig på topp 10 istället. Klas Nilsson (5:a) och Nils Persson (7:a). De gör sina livs lopp. Grattis!

Sammanfattning
I höstas var jag i fin form och hade förhoppningar om topp 50. Men sedan kom vintern med jobb och resande och betydligt mer sjukdomar än tidigare vintrar. Det blev många riktigt dåliga träningsveckor. Få långpass, bara ett långlopp och som sagt bara tre träningspass på över 2,5 timme sedan 1 oktober.

Så jag reviderade målsättningen när jag kom på att jag varit topp 100 nio år i rad. Jag såg glädjen i att klara det tio år i rad. Jag tror inte så många har fixat det. Sista fyra veckorna prioriterade jag sömnen hårdare och sköt upp allt jobb och husfix som kunde skjutas upp till efter Vasaloppet. Jag höll mig frisk och lyckades träna lite mer.

Nästan varje år har jag tack vare tur och skicklighet lyckats pricka vintern bästa dag rent formmässigt första söndagen mars. Det är jag tacksam för.

Senaste årens träning från Vasalopp till Vasalopp har legat på 325, 329 respektive 318 timmar nu senast. Jag får såklart ut jättemycket utifrån nedlagd träningsmängd. Det är nog få, om någon, som tränar mindre bland topp 100. Men jag vill ju hellre träna mer och bli bättre.

Nästa år vill jag öka träningsdosen och bli topp 50 igen. Så säger jag alltid och det skiter sig alltid. Min fantastiska familj och mitt stimulerande jobb tar överhanden.

Jättetack till familjen, min stöttande pappa som varje år är med på Vasaloppet, klubben för utmärkt service, släkt, vänner, våra inspirerande adepter i Wickström Coaching samt alla som följer med på blogg, pod, sociala medier etc. Och till alla jag glömt.

Mot topp 50 i Vasaloppet 2021!