Vandring på Vasaloppsleden – jättefint och jättelångt

The short story: Det är jättefint att vandra på Vasaloppsleden, men man bör dela upp den på tre dagar istället två.

The long story: I fredags och lördags fick jag äntligen möjlighet att vandra på Vasaloppsleden. Eftersom jag åker samtliga sju långlopp i mountainbike i år så blir det många resor. I helgen gick loppet i Rättvik, så jag tänkte att det skulle passa bra att gå nio mil på två dagar innan tävlingen. Som vilodagar med låg puls…

Ida, jag, samt vännerna Per och Sofia åkte till Mora och sov i Karl-Johan Westbergs (boråsare som går på skidgymnasiet i Dalametropolen) lägenhet. Ida vaknade upp med rejält halsont, så hon fick stanna kvar i Mora och kurera sig medelst horisontalläge och böcker. Trög start på semestern för henne. Sofia åkte till Vansbro för att simma 1500 meter utan våtdräkt, fårfett funkar tydligen också.

Per och jag tog bussen från Mora och kom till starten vid Berga By kl. 09.00 efter ett byte i Malung. Därifrån hade vi ca 47 km i skogen till vandrarhemmet i Evertsberg. Enligt kartan. Leden följer till stora delar skidspåret den andra halvan av färden, men på första halvan går den omvägar för att undvika alla myrar. Oberoende vad skyltarna säger är jag ganska säker på att det blev över 5 mil till Evertsberg.

Jobbigt för en ovan
Redan innan Smågan känner jag mig trött i benen. Bad news. Jag har bra kondition, men jag har knappt sprungit någonting senaste halvåret pga en skada. När jag inte åker rullskidor eller cyklar sitter jag mycket framför datorn, och promenader tar jag i stort sett aldrig. Shit, det här blir jobbigt. Jag blir förbannad på mig själv och ryggsäcken känns plötsligt tyngre än de futtiga 10 kg som jag har på ryggen.

Hur kunde jag vara så dum? Mitt IQ-befriade resonemang såg ut så här: när jag vann Göteborgs Marathon tog 42 km 2 timmar och 32 minuter, så borde det inte vara några problem att gå ungefär samma sträcka på en dag med många pauser. Det funkar inte riktigt så…

Efter 12 timmar och 15 minuters kamp med onda demoner kommer Per och jag fram till Evertsberg. Jag är ofattbart trött i benen, ljumskarna och höftböjarna är typ trasiga och blåsorna på fötterna är lika stora som tårna. Per är på toppenhumör. Han är i ungefär samma miserabla skick som mig, men han tycker det är så vansinnigt roligt att jag är trött och att jag svär över min dumma idé att gå turen på bara två dagar.

Mångsbodarna till Tennäng en favorit
Per är en av mina bästa vänner och vi tränar ofta tillsammans. Vår kompisrelation är väldigt kul. Han klagar ständigt på hur seriös jag är för att jag inte vill ta en paus och äta våfflor på ett entimmespass på skidor, att jag åker för ofta med pulsklocka och att jag i allmänhet fikar för sällan. När jag talar om för honom att vi måste gå tidigt en dag anklagar han mig för att vara en Hitler Jugend. Men allt i ironiskt ton, naturligtvis. Per är en av jordklotets mest disträa personer och hur han lyckades bli docent i redovisningshistoria är det ingen som förstår. Han dricker mycket kolsvart engelsk te och skriver välciterade artiklar om hur gamla textilföretag bokför sina affärer.

Den första dagen var jag den svage och arge. Jag åt upp min frukt- och nötpåse redan innan Risberg och sedan retade han mig resten av vägen för att han hade mat kvar. Sträckan var i alla fall riktigt fin att vandra: mysiga stigar i tallskogar, fina spångar samt mycket blåbär och hjortron. Den finaste sträckan var utan tvekan mellan Mångsbodarna och Tennäng. Pröva gärna den. På cykel hade den varit än mer fantastisk. All mountain eller hard tail (mountainbike) på Vasaloppsleden, inte CykelVasa-leden, skulle vara riktigt häftigt.

För 380 kr per man fick vi följande av vandrarhemmet i Evertsberg: middag på kvällen, sovplats i säng, hyra av lakan, frukost samt medhavda mackor och kaffe. Tack! Jag sov 10 timmar utan pissepaus. Så länge har jag inte sovit sedan efter min första Vätterrunda, då Dan Sundström och jag sov gott samtidigt som en hel gymnastik tömdes under oljud från andra övernattande cyklister.

Andra halvan lättare
Dag två var snällare: bara 43 km (enligt kartan…) och här gick ofta de tre lederna − Vasaloppsspåret, Vasaloppsleden och CykelVasa-leden − tillsammans. Sofia anslöt efter att ha avslutat sin Halvklassiker (grattis!) i Vansbro och fick dra Per och mig de första milen. Vi haltade redan innan start, medan Sofia traskade på fint i vandringsskor och de rätta Lundhagsprylarna. Sofia är bra på att springa och även en riktigt outdoorsmännsiska som håller till i Abisko och Sarek under sina semesterveckor. Det var knäckande att se henne trippa fram när vi så kallade vältränade konditionsidrottare slet ont.

Andra dagen kändes det åtminstone lite bättre och precis som första dagen gjorde vi tre längre stopp a´ 30 minuter på de officiella Vasaloppskontrollerna, i övrigt i stort sätt inga pauser. Det gick att få dricksvatten på många ställen längs vägen, så man behöver inte ha med sig en massa vattenflaskor. Tack! Toaletter finns det också gott om längs vägen. Och övernattningsstugor. För 25 kr finns säng och madrasser. Vi hade kunnat ta med sovsäck och kudde och undvikt vandrarhemmet om vi velat, men det var gott att komma inomhus och köpa lite mat.

Höjdpunkten dag två var utsikten från Hökberget, strax efter kontrollen i Hökberg. Att komma fram till målportalen sent på kvällen efter 10 tim och 10 min vandring var också ofattbar lycka. Vi gick inte en meter efter det. Ida fick hämta oss på Vasagatan och köra bort oss till en pizzeria. Jag tog två hawaii. Sedan var det bara att gå upp och åka till Rättvik dagen efter och tävla i Mörksuggejakten, 70 km MTB. Konstigt nog gick det bra, trots att jag haltade när jag försökte jogga som uppvärmning. Det kanske var två vilodagar man fick i alla fall…

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.