Erik Wickström – Konditionskonnässör

Jag har fått tips om att se TV-serien ”56:orna – en historia om Sverige” på SVT Play. Jag ska försöka att få till det.

Thomas Wassberg i Bruksvallarna 2010. Foto: Erik Wickström.

Tomas Wassberg är född 1956 så han är med i serien. För att ”hylla” denna härliga kille som jag fått äran att intervjua flera gånger tänkte jag i tre delar på tre dagar presentera en artikel jag skrev i Vasalöparen för fyra år sedan. Wassberg kommer i första delen, övriga två delar är Thomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck.

Observera att detta är deras åsikter för fyra år sedan och de tycker nödvändigtvis inte så idag.

Just Wassberg är en av mina absoluta favoritskidåkare och det är bland annat en grej jag särskilt gillar med det han säger i texten nedan (förutom det givna med att hålla bra fart på distanspassen): ”Många som börjar på skidgymnasiet har alldeles för dålig syreupptagningsförmåga och de hinner inte ta igen det. Ungdomar borde prioritera konditionsträning i unga år och satsa mer på styrkan lite senare.” Jag kunde inte sagt det bättre själv. Uppdaterad: Eller rättare sagt: I unga år tycker jag fokus ska ligga på teknik, koordination, snabbhet, rörlig etc, i gymnasieålder mycket fokus på VO2 max och först efter gymnasieålder mer fokus på ren styrketräning. Tack för bra input Håkan.

Var det bättre förr?

Vad säger de gamla storåkarna om dagens masstarter, sprinttävlingar och stakåkning i långloppen? Har längdåkningen förlorat sin själ? ”Nja”, säger skidkungarna Thomas Wassberg, Sven-Åke Lundbäck och Thomas Magnusson.

Av: Erik Wickström

Thomas Wassberg
Meriter: 4 OS-guld och 3 VM-guld på 80-talet. 5:a i Vasaloppet 1984.

Vad tycker du om längdskidåkningens utveckling sedan du lade av?
– Sprinten gillar jag, den har kommit för att stanna. Jaktstarten har också utvecklats. Jag åkte några jaktstarter som aktiv, men då gick första och andra delen på olika dagar, inte som nu i samma lopp. Det är ganska mycket jobb för alla inblandade med skidbytartävlingar: allt ifrån spårpreparering till valla, skidor och stavar för två discipliner. Det blir svårt för ledare i små klubbar att ge den service som behövs vid exempelvis Sverigecupen och Skandinaviska cupen. Och så kan det ju vara lurigt att åka både klassiskt och skejt med samma skidskor.

CCC1000 och Thomas Wassberg på banketten efter Årefjällsloppet 2015. Foto: Magnus Östh.

– Hade jag fått peta i mästerskapsprogrammet hade jag gärna sett att femmilen avgjordes med individuell start. Det är för mycket masstarter nuförtiden. 15 km med intervallstart är det jag tycker är roligast att titta på. Sprint eller 30 km skiathlon (masstart med skidbyte) tycker jag ungefär lika bra om. Stafetten är alltid kul att se, men sprintstafetten känns lite onödig.

Hur ser du på föreningslivet idag, tar man väl man hand om ungdomarna?
– Där det bedrivs klubbverksamhet är det bra. Det förekommer nästan ingen spontan skidåkning i den utsträckning det gjorde förr. Vintertid åkte jag skidor till skolan, åkte på rasterna – på sommaren spelade vi fotboll, sprang och cyklade – och åkte på fritiden. Där och då stod alla på skidor. Nu blir det inga skidåkare utan en klubb, vilket på så sätt sätter högre krav på föreningslivet.

Om du hade varit längdskidåkare idag, hade du nått världseliten med dagens utrustning?
– Nja. Jo, det tror jag nog. Jag hade väldigt bra syreupptagningsförmåga och det är trots allt det viktigaste. Styrka går alltid att träna upp senare. De som blivit världsstjärnor idag tränar bra, problemet är ingångsvärdena på skidgymnasierna. Många som börjar på skidgymnasiet har alldeles för dålig syreupptagningsförmåga och de hinner inte ta igen det. Ungdomar borde prioritera konditionsträning i unga år och satsa mer på styrkan lite senare.

Thomas Wassberg vid en sommartävling i Torsby 2013. Foto: Erik Wickström.

Tycker du att dagens skidåkare gör träningen onödigt komplicerad?
– Jag är skeptiskt mot att man måste lyssna på en tränare hela tiden. I början behövs självklart en ledare för att ge vägledning, men efter junioråldern måste du ju för fasen veta hur du ska träna. Den aktive låter sig styras för mycket, vilket jag tycker är fel i många aspekter.

– Grundfarten på distanspassen var högre på 70- och 80-talen. På 90-talet gick det över till att alla skulle träna en himla massa mängd. Då gick det för långsamt på för många träningspass och det enda man vann på det var lite uthållighet. Det gick överstyr, många tappar spänst, styrka och kondition av för mycket lugn distansträning. Nu har pendeln svängt och det är kanske för mycket intervallträning. Jag själv körde aldrig med pulsklocka, men låg ofta 1-2 timmar i ett tempo som man idag kallar A2 (75-85 procent av maxpuls). Ren intervallträning tränade jag sällan, kanske en gång i veckan. Det blev naturliga intervaller, alltså lite högre fart i uppförsbackarna och lugnare i lätta partier. Man måste åka skidor tillräckligt fort för att åka tekniskt riktigt.

– Jag sprang mycket under barmarkssäsongen, främst obanat för att bli smidig, bli kvick i benen och stärka fötterna. Idag hade jag nog åkt mer rullskidor, som dagens skidåkare gör. Cykla gjorde jag sällan, jag hade svårt att kombinera det med löpning.

Bästa minne från karriären?
– Oj, jag vet inte. VM i Oberstorf 1987 kanske. Det gick som handsken för mig och det var bra runt omkring. Jag har haft några trevliga femmilar i Holmenkollen också.