Resultat Västgötaloppet Trail 28 km 2018. Notera att min gamla gymnasiekompis Albert Söderlind kutade in på en fin 16:e-plats. Albert funderar f ö på att även kommande vinter åka på mitt Vasaloppsläger i Grövelsjön 24-27 januari 2019.
Västgötaloppet Trail 2018, pallen i 28 km-klassen: 1:a Linus Wirén, 2:a Marcus Johansson och 3:a Erik Wickström
Enligt min Polar V800 var 28 km-distansen 25,69 km. 166 (83) i stegfrekvens är jättelågt. Men jag skyller det på en hel del gång och flera partier som var rejält svårforcerade. Maxpulsen på 187 är nog ett felvärde tidigt i loppet, annars tyckte jag pulsen stämde. Hela passet finns att titta på här.
Pulskurva Västgötaloppet Trail 2018. 85 procent i snittpuls i 2 timmar och 36 min. När energin och orkar tar slut dalar pulsen. Tar man bort sista 5 km hade jag 87 procent i snittpuls i 1 timme och 52 minuter.
Resultat Västgötaloppet Trail 2018 finns här. Jag blev 3:a på 28 km-distansen, hela 16.16 min efter Linus Wirén efter att tagit helt slut.
Uppvärmning inför Västgötaloppet Trail med skidåkarna Rickard Bergengren, Andreas Svensson, Victor Thorn (som var på tok för varmt klädd på bilden) och Marcus Johansson.
Lördag 5 maj sprang jag min första löptävling för året, Västloppet Trail. Jag valde 28 km-klassen, som hade blivit lite nedkortad av olika anledningar och min klocka sade 25,7 km i målet.
Jag hade sprungit större delen av banan på träning förra året innan det ”officiella testloppet” på hösten, så jag visste ungefär vad som väntade. Nämligen stark kupering, knixiga stigar och en stor portion obanat. Skillnaden nu mot då var att start- och målområdet var utanför Tvärred istället för vid Bryggan i centrala Ulricehamn. Det gjorde att de enkla kilometerna bort till terrängen var borttagna och ersätta med ännu mer trail.
Lite väl hård öppning
Västgötaloppet Trail är ett jättefint arrangemang och före start var det många kända ansikten, inte minst från Ulricehamns IF skidor. Jag är ju klubbkompis med storheter som Hanna Falk och Viktor Thorn, men de flesta av skidåkarna sprang 11 km-distansen.
Hanna Falk värmde upp rejält inför Västgötaloppet Trail
Starten gick och jag låg ungefär 10:a av samtliga i fältet efter en halv kilometer. Sedan avancerade jag i några kilometer och låg 5:a efter knappt fem kilometer där 11 km-banan vek av. Ska erkänna att det kanske gick lite väl fort fram dit (88 procent i snittpuls), men ingen tokrusning.
Före mig hade jag Linus Wirén och Marcus ”Snygge-Marcus” Johansson på 28 km-banan samt Andreas Svensson och Victor Thorn på 11 km-banan.
OS-skidåkaren Viktor var bara 16 sekunder före mig när han vek av trots att jag skulle springa dubbelt så långt som honom. Men jag är inte heller säker på att han gick på max. Jag är dock helt säker på att han sprang mycket snabbare än mig uppför och mycket långsammare än mig i lätt terräng. Hans löpteknik lämnade en del i övrigt att önska (med all respekt Viktor), men han har kondition och träningsvilja som kan ta honom till den absoluta toppen i skidspåret. Det har varit oerhört kul att följa Viktors utveckling i resultatlistor samt de få gånger per år då vi ses. Trevlig grabb!
Västgötaloppet Trail före start. Rickard Bergengren, Simon Grenlöv, jag och Marcus Johansson
Närmade mig Linus och Marcus
Linus och Marcus sprang ihop där framme och jag sprang med killen som vann 17 km-loppet. Jag tyckte det gick lite väl långsamt tidvis efter att vi hamnade själva, men jag hade inte heller lust att springa solo i 2 mil, så vi slog följe till där 17 km-banan vek av efter knappt 8 km. Då fick jag höra att jag bara låg 1 min efter Marcus och Linus.
De är bättre löpare än mig så jag förstod att de inte gick på max. Samtidigt ville jag ge det hela en chans att komma ikapp. Så jag bestämde mig för att trycka på lite extra i 5 km och se det såg ut då. Sagt och gjort.
Jag kom faktiskt närmare. Efter ca 2 km kom banans tuffaste stigning, 90 höjdmeter på 300 m. Gång typ hela den sträckan, till stora delar med rep. 30 procent lutning i snitt. Knallhårt. Det var en grind i roten av backen och när de hörde hur den smällde igen bakom mig blev det fart på pågarna där framme. Vid nästa drickastation hade avståndet växt till 1,5 min.
Jag sprang Västgötalopet Trail i dessa röda skor, Hoka One One Mafate
Tappade 10 min på 5 km
Men jag höll ihop det fint fram till 15 km då avståndet var ca 3 min. Sedan ökade det successivt men ändå inte jättefort. Vid 20 km tror jag det var 6 min. Sedan kom klubban. Sicken grej. Jag går i väggen ungefär en gång per år eller mer sällan och det här var det värsta jag varit med om på länge. På en kort tidsperiod tog benen sopslut.
Jag visste knappt hur jag skulle ta mig framåt. Jag fick gå i massvis med uppförsbackar och när jag kom till sista vätskestationen med ca 3 km var det som värst. Så här skrev en funktionär som där efteråt:
Det är imponerande att se hur du kan ta ut dig till denna ”milda grad”.
Tror att du är ganska ensam om detta..
Din hjärna tycktes ju inte fungera när du kom upp till oss, och du ville fortsätta i helt osnitslad/fel riktning…
Vi träffade ju på många trötta i olika nivåer där, men du föreföll tröttast.
Imponerande!!!
Men efter två stora glas sportdryck och två druvsockertabletter gick det lite bättre och jag lyckades åtminstone hålla styrfart in till mål. Sista delen av banan bjöd på tuff terräng och mer uppför än utför, men snittfarten på 8.08 min/km sista 5 km säger en del om min prestation där. Efter målgång var jag yr och mådde illa.
Drack för lite (raketforskning)
Varför gick det då så? Först och främst tävlar jag i vanlig ordning hårdare än jag tränar. Mitt längsta pass före loppet var 17 km i relativt flack terräng och bara en gång hade jag höjt pulsen under ett löppass i år. Då är en kraftigt kuperad tävling på 25,7 km lite i överkant. Jag fick också en del blåsor under fötterna av all löpning på skrå i slänterna. Sista 10 km gjorde varje steg ont och efteråt när blåsorna sprack kände jag mig ganska skinnflådd. Men det påverkade nog inte resultat i loppet. Träningsvärken dagarna efter loppet ska vi inte ens tala om.
Hyfsat trött direkt efter målgång
Drickan/energi var nog ändå den främsta orsaken. Jag tycker det är svårt att verkligen vägga med god energitillförsel. Den biten måste nästan alltid fela för att man ska lyckas ta helt sopslut som jag gjorde.
Förklaringen (ej ursäkten, för det var helt enkelt klantigt) till det var en oväntat varmt dag samt att jag varken hade med mig eget vätskebälte eller hade någon polare eller pappa längs banan. Det här var ingen viktig tävling så jag tänkte att jag dricker det jag möter längs banan. Det gjorde jag också, men missade någon vätskestation och drack bara en halv mugg sportdryck per 4 km ungefär. Det var på tok för lite.
Sammanfattningsvis
Västgötaloppet Trail var en trevlig tävling med en bra organisation. Lagom stor. Banan är den stora behållningen. Vacker, kuperad och trail på riktigt. Jag gillade första halvan bäst, med främst stigar och grusvägar. Andra halvan jättefin, men kanske lite väl knixigt för min smak på sina ställen då det var utanför stigarna. Eller så var det bara för att jag var trött och helst i det läget hade velat haft en rak asfaltsväg som sluttade lätt nedför i medvind.
Stort tack för arrangemanget och hatten av för alla er kämpar som tog er i mål! Västgötaloppet Trail långa banan 2018 kommer det snackas om under lång tid framöver!
Karta Västgötaloppet Trail 28 km 2018. Jag önskar Polar hade använt en annan karta. Här ser man inte mycket. Vi sprang i alla fall ”inlandsvägen” norrut innan vi vände och sprang ”sjövägen” tillbaka. Start och mål på den punkt som ligger längst västerut.
