I gymnasiet slutade jag i princip att titta på TV. Det var drygt tio år sedan. Sedan dess har jag endast sett Sportnytt, skidtävlingar och solsidan. När jag säger att jag inte tittar på TV bemöts jag ofta av “Jaha, jag själv ser nästan heller aldrig på TV, såg du förresten Let’s Dance och Fångarna på fortet i helgen?”

Många förstår nog inte innebörden när jag säger att jag endast sett Sportnytt,  skidtävlingar och solsidan på över tio år. Det betyder följande:

Jag har aldrig sett Postkodsmiljonären, Boende Söker Fru, Biggest Loser, Grotesco, Sommartorpet, Svenska hollywoodfruar, Doobido House, Simpsons, Southpark, CSI, Äntligen hemma, Fuskbyggarna, Lyxfällan, Grey’s Anatomy, Så mycket bättre, Family Guy, Lost, Six Feet Under, Vänner, Hey Baberiba, 100 höjdare, Halv åtta hos mig, Debatt, Agenda,  Antikrundan eller Kvarteret skatan.

Jag delade rum med SVT-killen Rikard Olsson i Ramsau förra året. Det kändes lite konstigt eftersom jag inte hade sett honom på TV, bara läst om honom.

Missade nyhetsbilder
Idol har jag sett en gång, med Emil Ekman på ett skidläger i Torsby. Melodifestivalen såg jag senast när Roger Pontare vann med “När vindarna viskar mitt namn”. Allsång på Skansen såg jag senast då Lasse Berghagen höll i trådarna. Uppdrag granskning såg jag en gång med Peter Arnesson på ett skidläger i Brux.

Jag har faktiskt inte heller sett en enda TV-bild från varken tsunamin i Thailand 2004, katastrofen i Japan tidigare i år eller det fruktansvärda som hände på Utøya i Norge. Däremot har jag sett många bilder i tidningarna och hört mycket på radion.

Tour de France, Girot och Vueltan har jag aldrig sett på TV, men Touren och Girot har vi bevittnat på plats nere i Europa. Och Roberto Vacchis kommentatorstämma  hörs emellanåt på cykeltävlingar i Borås.

Jag vet att det är aspretto att säga att man inte kikar på TV, men det kan verkligen göra en människa till en social paria. Man hänger ju liksom inte med. Visst står TVn på ibland när jag är hos andra eller gymmet, så man skymtar ett klipp då och då, men i stort sett har jag missat ALLT utom Sportnytt, skidtävlingar och Solsidan de senaste tio åren.

Utanför
Det gör det nästan lite svårt att leva. Det gjorde det väldigt svårt för mig på fikarasterna på mitt jobb som doktorand i Uppsala. Jag kände ingen i stan och trivdes inte så bra med mina arbetsuppgifter. Det ledde till att jag verkligen försökte lära känna folk på rasterna. Inte en enda jävel på hela institutionen sysslade med konditionsidrott, brödbak, semantiknörderi, finvinsdrickande eller några andra av mina intressen. Med risk för att bli hård med orden var det många som bara hade en sak att prata om: TV-program.

Jag respekterar detta intresse till fullo, men det kunde verkligen få mig att känna mig utanför. Alla satt och pratade om vem som åkt ur Idol, hur många miljoner Postkodsmannen hade vunnit för att han visste att Stockholm låg i Sverige och vem som hade fetast cleavage på Grammisgalan. Jag försökte komma in i gänget genom att säga att P1 Morgon nyligen hade ett mycket intressant inslag om den tyska satsningen på vindkraft. Det funkade dåligt.

För att hänga med i snacket började jag läsa på kvällstidningarnas löpsedlar (vilket jag gör än idag), då hänger man i alla fall med hyfsat i svängarna. Ungefär som att läsa en bokrecension för att kunna diskutera en känd roman. Det man missar är dock reklamen. Ganska ofta refererar folk till en rolig reklamfilm som kanske har synts på TV4, men där går jag alltid bet.

Nu har jag glömt bort vart jag ville komma, men med mycket stor risk att verka überpretantiös vill jag i alla fall hylla Borås Tidning och P1.