Bockstensturen 2011 the story

Jag hade nummer 1 idag, precis som i Ränneslättsturen. Fredrik Lindström, ProTours eminente tävlingsledare, hade nummer 2. Lindström är Sveriges bästa MTB-cyklist i 100 kg-klassen.

Jag hade nummer 1 idag, precis som i Ränneslättsturen. Fredrik Lindström, ProTours eminente tävlingsledare, hade nummer 2. Lindström är Sveriges bästa MTB-cyklist i 100 kg-klassen.

Jag har sprungit två maraton, sprungit två Lidingölopp, cyklat Vätternrundan fyra gånger, åkt tre Vasalopp, kört en Växjöklassiker och genomfört hundratals halvmaror och långlopp på skidor. Men Bockstensturen, 95 km mountainbike, var fanimej det jobbigast jag gjort i hela mitt liv. Och ack så roligt!

Långloppscupen avslutades i lördags med Bockstensturen i Varberg. Över tusen entusiastiska (läs idiotiska) cyklister hade anmält sig till detta event som kombinerade gyttjebrottning med mjölksyrafest. Jag hade startnummer 1. Det kändes stort. Min klubbkompis Fredrik Lindström, som tävlingsleder den statusfyllda träningstävlingsserien ProTour Borås hade nummer 2. Lindström har kört typ 15 Bockstensturer och brukar alltid ta starten, så även denna gång. I övrigt så ligger hans storhet i att han är Sveriges bästa mountainbikecyklist i 100 kg-klassen.

Lerigt så det räckte och blev över.

Lerigt så det räckte och blev över.

Lera något nytt
Starten gick vid fästningen och sedan bar det som på en transportsträcka i ryckig distansfart österut på platt asfalt varvat med grus i drygt 1,5 mil innan själva loppet började på riktigt. Där väntade ca 6 mil riktigt fin och kuperad bokskogskörning innan man åkte tillbaka ca 2 mil på fälten.

Jag låg med bra i början och gick nog på lite väl hårt. Leran blev tidigt ett problem för mig. Det här är min första MTB-säsong och sedan i maj har jag blivit betydligt smidigare och modigare i skogen, men alla långloppen har körts i mer eller mindre kruttorr terräng, utan lera. Och eftersom jag bara kört 15 träningspass så har jag noga valt dagar med massvis med sol och nästan enbart kört grusvägar. Ergo, jag hade aldrig cyklat i lera förut.

Jag fick tag på Matthias Wengelins segercheck.

Jag fick tag på Matthias Wengelins segercheck.

Alltid samma däck
Eftersom det regnat mycket i Halland på sistone blev det svårt att ta sig fram på många ställen. En del hade säkert bytt till mer mönstrade däck, själv kör jag bara med de som satt på cykeln när jag hämtade ut den. Det är lättast så och det gör nog i de allra flesta fall mycket liten skillnad. Men igår hade nog mer mönster inte skadat.

Vid varje lersektion tappade jag mycket tid, som jag sedan fick jaga ikapp. Det är viktigt att täppa luckor ibland i cykellopp. Hellre en vansinnesspurt då och då för att kunna ligga i klunga än att köra själv. Problemet är att när du gjort 15 st absoluta maxryck på en minut med skyhög puls och laktatvärde på typ 80 mmol så börjar benen bli fikasugna. Jag tappade till slut ett par bra klungor, bland annat med Stefan Sunnerberg och Jesper Andersson, och hamnade sedan i en tremanna grupp med Fredrik ”Frippe” Lagercrantz från Kolmården och Johan Hellander från Västerås då det återstod ca 40 km.

Banprofil Bockstensturen 95 km

Banprofil Bockstensturen 95 km

Ville hem
De sista 4 milen blev en fruktansvärd pina. Ångest, flyktkänslor och en sjuhelvetes psykisk utmaning. Det gick precis att följa dom, jag orkade inte dra en meter. Jag blev en riktig wheelsucker, som bara låg på hjul och inte gjorde några egna förningar. Inför Gud, Jesus och en räcka andra bibliska personer lovade jag dyrt och heligt att inte göra den minsta ansats till att spurta mot dom om jag skulle orka hela vägen till Varberg.

Första loppet med massage efteråt. Gratis är gott. Jag fick en omgång av en snygg tjej.

Första loppet med massage efteråt. Gratis är gott. Jag fick en omgång av en snygg tjej.

Med 2 mil kvar pajade Frippes vevlager och han fick bryta. Jag fortsatte att suga Johan Hellanders hjul och var hela tiden livrädd att behöva släppa. Mjöksyranivån var obeskrivlig hög, men jag var inte speciellt flåsig, så vi kunde faktiskt snacka lite om heldämpat, storhjulingar och annat som fick bort tankarna från benens miserabla tillstånd. STORT TACK JOHAN, du gjorde ett hästjobb!

Hela säsongen var det gått bättre och bättre på cykeln, och jag känner att benen svarar bra och att tekniken stämmer. Den senaste tävlingen har alltid varit den bästa tävlingen. Men Bockstensturen blev bara den näst bästa – efter Finnmarksturen − om man tittar på konkurrenterna, trots att placeringen i Varberg blev den bästa.

Banan och allt runt omkring var i alla som vanligt helt underbart skitkul. Man lär alltid känna någon ny cykelnörd efter tävlingen och man känner sig som en del av en familj. Men 95 km var långt, de andra loppen är runt 70 km. Att komma i mål och få massage var obeskrivligt skönt.

Bockstensturen 95 km 3 september 2011
Tid
: 3:48:49, segraren Matthias Wengelin var 24,37 min före
Placering
: 15:e i elit, 26:a totalt
Utrustning
: Twenty-Nine Lite 1000-D, 29 tums hjul, funkade perfekt. Som vanligt. Däcktrycket var lagom för mig som väger knappt 70 kg: 1,95 bar. På mountainbike sägs det att man kan ha lite lägre däcktryck på storhjulingar.
Energiintag
: Två flaskor sportdryck (750+500 ml) med 1 liquid itryckt + två koffein-geler. Allt från Enervit
Väder
: Ca 20 grader (?) och sol, tidvis blåsigt. Många lerhål, en satans massa lera helt enkelt.
Antal ”löpningar” med cykeln
: 3 (vid för mycket lera)
Antal krascher
: 0
Totalt antal ”urklippningar” från pedalerna med fotisättning
: 7 (varav 6 självförvållade)
Betyg för banan
: 8 av 10. Fantastiskt vackert i bokskogarna i och omkring friluftanläggningen Åkulla. Mycket lera pga riktigt med regn tidigare i veckan. Många rejäla backar. ”Transportsträckan” till och från skogen var dock lite trist. Hemsidan säger att totalstigningen är 1231 meter och att sträckningen är fördelat så här: 34 km små grusvägar, 35 km breda stigar, 14 km smala stigar samt 12 km asfalt. Det stämde nog rätt bra. Ett litet minus för drickastationerna, det var precis som i Finnmarksturen svårt att få tag på en mugg utan att sakta ned.
Betyg för tävlingsområdet
: 9 av 10. Mysigt och kompakt som alltid: parkering (nåja), varmvattensdusch, start och mål låg alla inom 300 meter. Mässan var aningen liten, men vägdes upp av start vid den mäktiga fästningen och nummerlappsutlämning på anrika Societén. Och gratis massage efter loppen var riktigt skönt! Tre val av pastarätter på after bike-maten kändes lyxigt. Precis som de flesta tävlingar minus för lång kö till cykeltvätten, endast 3 st slangar.
Resultatservice
: 10 av 10. Listor anslogs snabbt efter målgång och fanns på internet på kvällen. Dessutom med tre mellantider. Tummen upp!
Kaffet
: 8 av 10. En välbryggd mellanrost som tappat aningens med värme för en tia.
Citatet
: ”Jag körde de sista 6 milen själv”. Segraren Matthias Wengelin stack tidigt. Riktigt tidigt. Och höll hela vägen in. Hatten av!

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Cykel. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Bockstensturen 2011 the story

  1. Z skriver:

    Grymmmmt kört! Tyckte då såg fräsch ut förbi fårfarmen 🙂 . Dit ska du åka och fika nångång! Gott kaffe!!

  2. Coolt! Grattis Erik, får väl också erkänna att jag i helgen var lite utav en ”wheelsucker” jag med dock inte lika ödmjuk som du när det kom till spurten! 🙂
    Kommer du till Hallands Rull-ski nästa vecka?

  3. Ping: Långloppscupen epilog – 22:a i elitklassen | Erik Wickström – Konditionskonnässör

Kommentarsfältet är stängt.