Nöjd efter målgång. Foto: Rickard Börjesson.

Resultat Open 4 etapp 3 O-Ringen 2015 finns här. Jag blev 2:a av 147 på 4,5 km fågelvägen. Bilder finns här.

Först och främst vill jag konstatera: 1) Orientering är en fantastisk sport med en otrolig gemenskap. 2) Jag är djupt imponerad över hur sjutton orienterare kan springa så snabbt på svåra banor och samtidigt hitta rätt i stökig terräng. 3) O-Ringen ett härligt event alla entusiastiska konditionsidrottare borde pröva på.

Karta Open 4, etapp 3, O-Ringen 2015. Tävlingsområdet var Kransmossen i Borås, där vår 5 km långa rullskidbana ligger.

Blev 4,5 istället för 10
Sedan nästan tio år tillbaka kollar jag varje sommar var O-Ringen ska gå och om det skulle vara möjligt att springa en etapp. Det har aldrig riktigt passat (eller kanske rättare sagt jag har inte tagit mig tiden), men nu när det gick i Borås var det en självklarhet att springa en etapp.

Jag tänkte mig först ”Challenge 10 km”, som bedöms som relativt lättorienterad. Men hela familjen var med och dessutom skulle våra kompisar Dan och Karin komma på middag på kvällen, så jag kände att ”Open 4” 4,5 km med klassificering lätt skulle bli lagom (Challenge 5 km fanns inte den dagen).

Att duscha i grupp utomhus samt att som vuxna människor stå nakna och diskutera vägval är fullt normalt i orienteringssporten

Toivo Pentonen försökte
När jag var liten åkte jag skidor för Hestra IF i Borås. Nästan alla som åkte skidor orienterade också, så även jag. Trots bra och tappra försök att skola mig av klubbkompisarna Henrik och Rickard Pentonens pappa Toivo så blev det aldrig någon orienterare av mig. Jag hade helt enkelt inte talang för det och tyckte dessutom det var roligare med längdskidåkning.

Jag sprang en del i H14, men sedan tog jag en paus på 8 år innan jag sprang Fjällräven Extreme Marathon Åre, som gick väldigt bra av den enkla anledning att det var lätt orientering och jag hittar bra i Åre eftersom jag har släktingar där.

Sedan blev det en ny paus, denna gång på 11 år, innan jag två dagar innan etappen gav mig ut i 40 min och tog några kontroller på hittat.nu-kartan.

Bommade knappt något
Så det var med en viss ringrostighet jag gav mig ut i skogen, men jag tyckte det gick förvånansvärt bra. Jag sprang helt OK tycker jag, även om jag inte är så snabb i obanad terräng. Jag bommade nästan inte heller någonting. Problemet var 1) Jag var lite väl defensiv och sprang flera gånger pinsamt stora omvägar för att få så mycket stiglöpning som möjligt och 2) Jag tyckte det var förfärligt svårt att springa och läsa kartan samtidigt.

Flera gånger när det var lite mer tekniskt sprang jag korta snuttar för att sedan gå för att kolla på kartan. Jag är oerhört imponerad av de som orienterar på hög nivå. JAG FATTAR INTE hur de gör! Att kunna springa snabbt obanat är en sak, att samtidigt läsa kartan och hitta rätt är en annan. Hatten av för dessa konditionsidrottare.

Varför gör en orienteringsklubb vita strumpor?

Intervjuad efter målgång
Resultatet då? Jag stör mig ibland lite på folk som återkommande kan säga typ ”Jag hade ingen aning om hur det skulle gå idag, men hoppsan, jag vann visst med 17 minuter”. I mitt fall hade jag faktiskt ingen aning, eftersom jag inte sprungit en liknande tävling på ungefär 18 år. Jag hade heller ingen aning om konkurrensen i Open 4, men eftersom det finns upp till Open 12 misstänker jag att ju längre och svårare banan är, desto bättre är startfältet.

Jag blev i alla fall 2:a av 147 i min klass och det var bättre än jag väntat mig. Det skiljde 40 sekunder till bästa tid så det var ju inte helt utom räckhåll.

Efter målgång blev jag intervjuad av Anna-Karin Strömstedt, som var assisterande speaker åt Per Forsberg, som jag själv också assisterat som speaker i samband med junior-SM på skidor i Borås för några år sedan. Anna-Karin var imponerad av min klädsel (som förutom skorna var rakt igenom från mitten av 90-talet) och flera frågor handlade om den. Och så lite om Borås och skidåkning också. Jag tycker speakerparet skötte sig utmärkt.

O-Ringen-generalen Maria Krafft-Helgesson, som jag känner genom Hestra IF, kom också fram och ville ta en groupselfie med mig. Mycket längre än så tror jag inte jag kommer i orienteringsvärlden! Det var även kul att träffa alla andra nya och gamla kompisar på tävlingsområdet. Hestra-gänget är i princip intakt från 90-talet!

En ryggsäck utan stol är som en bukt utan boj

Även Astrid och Martin
Sammanfattningsvis var det en jäkligt rolig eftermiddag med bra stämning och oerhört kul att få skåda denna kamratliga, generationsöverskridande och nördiga sport på nära håll. Jag vet inte om man bajsar på rad inom orientering fortfarande, men helt klart är att frekvensen av ingenjörer är stor och få är ”fina i kanten”. Landsvägscykelsporten har en del att lära av orienterarna tycker jag (och kanske även lite grann vice versa).

Martin Josefsson sprang också en Open-bana, men han gav sig på lite tyngre grejer. Astrid gjorde sin orienteringsdebut som 3-åring då hon, Ida, Maj (på Idas rygg) och min mor körde Miniknatet. Astrid tyckte det var kul och det var roligt att hänga ihop på området före och efter våra respektive ”lopp”.

Banlängd: 4,5 km
Tid: 34.40 min
Snittempo (om jag sprungit fågelvägen): 7.42 min/km
Min längd på GPS-klockan: 6,1 km
Mitt snittempo: 5.41 min/km

Övriga kommentarer: Kul att springa med Sportident istället för ”häftapparater” för första gången. Kontrollbeskrivningarna eller vad det heter som står på kartan för detaljer kring kontrollpunkten förstod jag inte mycket av. Det var svårt att springa sig jättetrött pga gick ofta när jag läste kartan, gissar att snittpulsen låg på ca 80 procent. Heltäckande klädsel är varmt på sommaren. Icebugsskorna med metalldubbar funkade kanon. Tumkompassen från förr visade fortfarande rätt.

Här ser man att jag sprang OK på alla kontroller utom 8 och 10, där jag hade 19:e resp 32:a tid. Vid kontroll 7 ledde jag. Det var ett roligt analysverktyg, det fanns inte på min tid.