Vår Astrid på snart 11 år lärde sig att cykla enhjuling för något år sedan och igår cyklade hon för första gången på min gamla 20-tummare från typ tidigt 90-tal (tidigare på en 16-tummare som jag har köpt i modern tid).

Jag själv cyklade på min 28-tummare från kanske sent 90-tal. Jag har aldrig varit bra baklänges, men igår tränade jag ganska länge samtidigt som Astrid cyklade och Maj åkte inlines/skateboard. Det blev nog ca 30 meter ett par gånger, vilket får anses som personbästa.

Fick av mina föräldrar
Båda mina äldre enhjulingar köpte mina föräldrar åt mig från USA. De själv har aldrig kunnat cykla och jag kan inte minnas att de var speciellt engagerade i att jag skulle lära mig. Det gjorde jag på egen hand och jag minns fortfarande hur jag ritade streck i gatan där hemma för 10 meter, 20 meter etc.

Antagligen visste de jag skulle lösa det då jag gillade många andra former av sporter och balansgrejer redan då. Kanske var jag i 10-årsåldern när jag fick den första.

Otrendigt
Jag själv är – på gott och ont (alternativt gott eller ont) – mer engagerad för att barnen ska lära sig enhjuling. Om jag cyklar enhjuling blir de intresserade och testar. Därför cyklar jag och stöttar tjejerna om/när de behöver hjälp, för jag tycker de är en kul grej att ha ihop.

Enhjuling känns för mig på många sätt som salta pinnar. Oerhört otrendigt. Men det är två saker jag gillar. Pröva förresten att skriva in www.saltapinnar.se och se var du hamnar.