Erik Wickström i Årefjällsloppet 2014. Huvudet nere till vänster tillhör Teodor Peterson. Foto: Magnus Östh.

Resultat Årefjällsloppet 2014 finns här. (Mellantider)

Bilder Årefjällsloppet 2014 (magiskt fina som vanligt när Magnus Östh varit och skjutit) finns här.

Då var säsongen avslutad. Trots lite sviktande form och ett stavbrott är jag jättenöjd med min 44:e-plats i ett startfält där topp 50 motsvarar konkurrensen i Vasaloppet, om det inte var ännu hårdare. Årefjällsloppet är ett av världens vackraste lopp och jag kommer att komma tillbaka.

Emil Ekman har för vana att svälja en banan en timme innan start. Själv sväljer jag socker och koffein i flytande form.

Svår ekvation
Jag har skrivit ganska sparsamt på bloggen senaste veckan. Anledningen är att vi efter femmils-SM i Åsarna förra helgen åkte till Duved för en familjesemester. För mig som dels tävlar i längdskidåkning, dels är egenföretagare är en semestervecka vintertid inte helt enkelt. Det var jättetrevligt med vår familj, pappa, samt min syster och hennes man och två barn. Solen sken och vi kunde åka pulka, grilla korv, besöka vattenfallet vid Tännforsen, besöka farbror Arne och Lynn, åka kabinbanan till toppen för att dricka varm choklad och annat myspys. Astrid kusin Viking är i samma ålder och de har jättekul ihop!

Alla de 100 bäst seedade hade eget spår. Sånt gillar jag. Då slipper man kliva upp tidigt för att lägga skidor. Så länge seedningen är klok är detta ett perfekt sätt lösa starten. Jag själv var seedad som 54, vilket kändes rättvist.

Jag åkte skidor en gång per dag och eftersom det vankades tävling för det en del fixande med att åka banan, greja med skidor och fixa langningsteamet. Jag var borta 3-4 timmar många av dagarna, samtidigt som de övriga gjorde grejer ihop. Och när de andra gått och lagt sig fick jag jobba några timmar vid datorn, vilket tillsammans med lite ojämnt sovande hos Astrid ledde till ungefär 5 timmars sömn per natt i en vecka för mig.

Det är i dessa lägen man funderar på vad idrottandet är värt (det funderar jag annars faktiskt sällan på), när man inte kan deltaga på familjesemestern i den mån man vill. I fortsättningen blir antingen sommarsemestrar eller vintersemestrar efter säsongen så länge som jag fortfarande tävlar på skidor. Hur som helst blev det en soldränkt och rolig vecka.

Inte samma form
Nåväl. Formen har inte varit på topp sedan peaken i Vasaloppet, och tömningen på femmils-SM tog många dagar att repa sig efter. Så jag visste att jag inte skulle kunna göra ett nytt Vasaloppsresultat i Årefjällsloppet. Samtidigt så kände jag att banan passade mig bra. 300 meters stigning de första 11 km gillar jag. Jizerska har en liknande stigning och i det loppet har jag åkt riktigt bra flera gånger.

Jag och Emil efter målgång. Vi var de enda UIF:arna, men lyckades ändå få ett bra serviceteam så vi fick dricka åtminstone varje mil. Emil gjorde sitt livs lopp och blev 65:a utan fästvalla. Nu trappar han ner sin satsning.

Det blev en rivstart i loppet. Jag har inte sett TV-sändningen, men jag tror jag var avhängd från tätklungan redan innan 5 km. Och därefter tappade jag en hel del. Jag tyckte att jag låg på ganska nära max hela tiden, ändå var jag bara på plats 49 på toppen. Toppformen fanns inte där, jag blev helt enkelt ifrånåkt. Avställd.

Vid passeringen i Edsåsdalen (där starten gick) efter 26 km hade jag placering 45. Jag låg i klunga med bl a Morten Eide Pedersen, Vasalopps-4:an Audun Laugaland och Matias Strandvall, som varit i två världscupsprintfinaler i år. Vi hade bl a passerat Tour de Ski-2:an Chris Andre Jespersen, Jimmie Johnsson och Martin Koukal. Det var som sagt många storpojkar i Årefjällsloppet.

Tufft lopp
Jag låg ofta nära max och från Edsåsdalen och framåt var jag oerhört nära att släppa min klunga flera gånger. Jag tänkte hela tiden ”bara den här backen också innan jag släpper”, ”bara den här sjön innan jag släpper”, ”bara fram till där pappa står innan jag släpper”. Men som vanligt denna säsong hade jag medflyt. När jag var som allra tröttast saktade klungan ofta ner och när den splittrades lite grann fanns det alltid andra åkare som var lagom starka. Från ungefär 3 mil till 4 mil körde jag med Teodor Peterson, finländaren Matias Strandvall och Oscar Persson, som blev 17:e i Vasaloppet. Snön var moddig och jag låg fortfarande nästan hela tiden på väldigt nära max.

De andra tre hade fäste och jag stakade. Det var sugande före med många plusgrader och stekig sol, men jag krigade på att lyckades hänga med hela den beryktade kraftledningsgatan. Då kände jag att det kanske skulle gå bra in till mål.

Fulstaven jag åkte med i 5 km. Tung, mjuk och 8 cm för lång. Men jag tappade ändå inte supermycket på det.

”Bra stavbrott”
Men icke. Jag drack vid den officiella stationen Greningen med 2 mil kvar och när jag satte ner staven igen efter slurken så kom en av de tre åkarna bakom och körde av staven. Det är sånt som händer och jag anklagar honom inte det minsta. Årets första stavbrott. Flyt som jag som sagt har hade de extrastavar på kontrollen, men jag fick åka med en 8 cm för lång fulstav. Efter 5 km stod Fredrik Jonsson och gav mig en finstav som var 5 cm för lång (vilket jag inte märkte förrän efter målgång). Tack igen Fredrik! Sista 2 milen åkte jag mestadels själv.

Det var surt att tappa klungan för Teodor blev 31:a. Jag bedömer att jag bara tappade 1-2 minuter på stavbrottet och jag tror inte jag hade orkat följa Teodor hela vägen in. Men någonstans mellan 31:a och 44:a hade jag nog kunnat bli. Stort tack alla som hjälpte till med servicen i lördags, ni betyder väldigt mycket!

Årefjällsloppet är så fint att man aldrig vill lämna målområdet.

Vila och njuta
Idag två dagar efter är jag rejält sliten. 61 km kuperat långlopp där man ligger nära max hela tiden och dessutom stakar loppet i moddig vårsnö tar på kroppen. Det kändes i alla fall helt rätt att åka utan fästvall.

Nu blir det några mycket lugna veckor utan rullskids- eller SkiErg-träning. Jag är väldigt glad över att denna min bästa säsong någonsin är över! Det blir till att njuta intensivt ett tag!