Tobias Evertsson, Jonas Wing och Erik Wickström.

Måndag morgon och kroppen värker. Men inte så farligt. Efter Vasaloppet och tuffa löptävlingar har jag legat i betydligt djupare fosterställningar. Idag kommer jag till och med att träna. Dock enbart på grund av att vår bil servas i Svenljunga, på perfekt rullskidsavstånd från Borås.

Igår gjorde jag äntligen premiär i långloppscupen i mountainbike. Det var mycket nytt att lära sig. Innan gårdagens kraftprov hade jag tränat MTB tre gånger – i hela mitt liv. Dessa tre träningspass hade några år på nacken och kördes på ganska snälla skogspartier. I Billingeracet var ungefär halva banan BETYDLIGT MER TEKNISK än jag någonsin vågat mig ut på tidigare. CykelVasan, som jag körde 2009, kändes som ett ”barneskirenn” jämfört med detta

Men oj vad roligt det var. På en handfull ställen föll jag i låg fart, fick klippa ur fötterna från pedalerna eller blev tvungen att springa ett tiotal meter. Men förutom ungefär totalt 1 minut höll jag mig på cykeln hela tiden. Det är jag stolt över.

Trek X-Caliber hardtail 29'er

Kul och bra cykel
I sista stund fick jag låna en X-Caliber hardtail 29’er av Trek genom Henriksson Cykel i Borås. Det var en kanonhoj, och det kändes asballt att köra på en 29-tummare. Jag har kört för lite MTB för att skriva en utförlig recension, men spontant kändes det som man flöt uppe på geggan och rötterna i de mest stökiga partierna. De stora hjulen tuggade på som en ångvält utan att det någon gång kändes klumpigt. Växlarna satt exakt där de skulle och skivbromsarna fungerade helt optimalt. Nackdelen med cykeln är att framdämparen inte går att låsa/låsa upp från styret. På fint underlag vill man inte ha dämpning, på single track i skogen vill man ha dämpning. Det gör att åkarna, inklusive mig, hela tiden växlar mellan låst och icke låst gaffel. Att hålla på att pilla vid nere vid gaffeln var svårt om man glömde det innan de stökiga partierna. Hoppas de löser detta till nästa års modell. Men annars som sagt ett kanonåk på den officiella CykelVasa-cykel som kostar ca 15 000 kr i butik.

Det där med lufttryck i däcken har jag dålig koll på. Vid landsvägscykling gäller ungefär 8 bar, men på MTB ska man ha lägre, mycket lägre. Jag vet inte hur många bar jag hade, men det skakade förbannat mycket i perioder. När jag klämde på mina däck och jämförde med andras i målområdet insåg jag att det är lite luft som gäller, jag hade hårdast av alla. Man lär sig…

MTB är jobbigt

Mjölksyra upp till öronen
Loppet då? Jodå, det brände fint i benen. I starten fanns fyra startled, med uppskattningsvis 30 åkare i led 1 och 70 åkare i led 2. Seedningen baseras på årets och förra årets resultat från långloppscupen. Gör man ett bra lopp gäller seedningen året ut. Jag fick en helt OK start och ville man avancera i början var det inga problem. Om man hade ”bra ben” det vill säga. Första 2 km går uppför på asfalt, sedan viker man in i skogen och ser inte asfalt igen förrän de sista 5 km. Jag låg nog ungefär på plats 80 efter backen, som fortsättning någon kilometer i skogen upp till bergspriset. Efter det blev jag omkörd av ganska många under de följande två milen. Jag låg i klungor, men jag kunde inte följa i nedförsbackarna, eftersom jag är lite feg och saknar skogsvana. Där hade det nog kunnat löna sig med heldämpat, eller i alla fall mindre lufttryck i däcken.

Efter en ca en tredjedel av loppet kom jag verkligen in åkningen. Nu började det bli riktigt kul, trots att det regnade ungefär en timme i mitten av loppet. Enervit stöttade mig med sportdryck och geler, båda med högt koffeininnehåll. Det gjorde att euforin tilltog. Det kändes som att vara på Liseberg att åka på alla små stigar och knixiga grusvägar och jag njöt verkligen, trots att det var så jobbigt. Ibland körde jag själv, men då drömde jag mig bort och pulsen sjönk. Räddningen kom dock snabbt i form av bakomvarande cyklister som väckte mig och påminde mig om att det är en tävling.

Oskar Lund var chanslös.

Alla är vänner
Någon mil innan mål låg jag i en mindre klunga och frågade en Fredrikshof:are hur det gick för honom.
”Jag ligger trea i H50, hur går det själv?”
Tack för den gubbjävel tänkte jag. H50. Jag är 28 år och trodde jag var vältränad. Nu ska han få se! Jag tryckte i mig min sista gel och stötte ifrån honom ganska lätt.

Sista backen upp till mål är brutal, fruktansvärd och så inihelvete jobbigt. Strupen kallas den tydligen och är en cykelbana som går parallellt med slalombacken. Det brände verkligen i benen uppför den, jag tror på fullaste allvar att mjölksyra kan fatta eld. Och jag måste erkänna: jag fick hoppa av cykeln och springa 20 meter där det var som brantast. Pinsamt – inte minst för att min skidåkarkompis Dan Moberg stod och hejade på − men jag har nog aldrig varit så trött i benen i hela mitt liv. Och se på fan, tror du inte Fredrikshof-gubben kommer och cyklar om just då och slår mig med 50 meter.

I mål kom jag i alla fall, 43:a i elitklassen och 97:a totalt (resultat Billingeracet 2011). Det är jag nöjd med, även i fall cykelformen inte är på topp just nu. Kul att jag med några minuter fick slå min skidantagonist Oskar Lund, som cyklar mycket MTB. Det ska han få höra många gånger framöver. Tre tjejer var före mig, men de ska minska i antal till Lida Loop 12 juni.

Matthias Wengelin är både snabb och snäll.

Det blir bättre
Sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag har fallit pladask för MTB. Banan, stämningen, cykeln, leran och den brännande känslan i benen. Jag älskar verkligen alla typer av konditionsidrott och nu har jag hittat en ny tävlingsform. Jag gratulerade och pratade en del med Fredrikshofs-gubben efteråt och han var jättesnäll, som alla andra i målområdet. Nu har jag lite referenser beträffande bana, medtävlande och cykel. Det gör att det blir ännu roligare nästa gång: ännu fler att prata med, ännu mer att prata om.

Billingeracet 15 maj 2011
Längd enligt Garmin FR 310XT: 71,8 km
Medel- och maxpuls: 155 respektive 179 (min maxpuls är 190)
Tid: 3:28:00, segraren Matthias Wengelin var 42.08 min före
Placering: 43:a i elit, 97:a totalt
Tid efter segraren: 42 min efter Mattias Wengelin
Utrustning: Trek Caliber hardtail 29’er
Energiintag: Två flaskor sportdryck med koffein + 2 geler, allt från Enervit
Väder: 10 till 15 grader och inte så mycket vind. Sol de första och sista timmarna. Regn på mitten.
Antal ”löpningar” med cykeln: 3 st, totalt ca 100 m.
Antal krascher: 2 st mycket lindriga i låg fart
Totalt antal ”urklippningar” från pedalerna: 7 st
Betyg för banan: 9 av 10. Riktigt rolig och tuff bana. Detta är något helt annat än landsvägscykling. Bra skyltat. Mycket stig och totalt bara några kilometer asfalt i början och slutet.
Betyg för tävlingsområdet: 8 av 10. Kompakt med många ”mässtält” i nära anslutning till målet. Gemytlig stämning.
Betyg för överdragskläder, ombyte och dusch: 8 av 10. Enkelt att lägga av överdragskläder i en påse vid start som senare gick att hämta vid målet. Duschen med varmvatten låg några hundra meter bort och dit var det välskyltat.
Resultatservice: 1 av 10. Uselt. Resultatlistan vill man ha med sig hem, på sin höjd kan man vänta tills man kommer hem. Resultaten från Billingeracet 2011 kom inte förrän efter jag hade gått och lagt mig på söndagskvällen. Chip till nästa år tack, gärna med mellantider! Vidare saknar jag en gemensam resultatlista för alla klasser. Jag blev 43:a i elit, men för att ta reda på vad jag blev totalt blev jag tvungen att räkna alla tjejer, juniorer och veteraner för att till slut komma fram till att jag blev 95:a allt som allt. Varför inte en ”helhetslista”?

Helt OK målkaffe.

Kaffet: 8 av 10. Utmärkt att bjuda på kaffe i målfållan, dessutom helt OK värme och rostning.
Citatet: ”Jag ligger trea i H50, hur går det själv?”. Nästa tävling ska jag fanimig inte ligga i samma klunga som dessa pensionärer. Men man blir onekligen fruktansvärt imponerad. Hur gör dem?