Paus vid vindskyddet ovanför Hultafors på Knalleleden.
Martin Josefsson och jag cyklade från Borås till Göteborg i lördags. I skogen. Först Knalleleden från Borås till Hindås, sedan Vildmarksleden från Hindås till Göteborg. Under dessa fem euforiska timmar fick vi verkligen testa på hur det är att köra i svår terräng. Det jag frågar mig är varför jag aldrig tränat MTB förr, det är ju hur kul som helst!
Nu har jag åkt några gånger på min lånade Merida Twenty-Nine Lite 1000-D (en storhjuling) och börjat jämföra den med andra cyklar. Som lekman är det första jag kommit fram till är att lufttrycken i däcken betyder typ lika mycket som cykeln. Jag körde på SM-banan på Kransmossen i Borås (mountainbike-SM går i Borås 13-16 juli) med “hårda” och “mjuka” däck. Med hårdpumpade däck behövde jag kliva av cykeln 7 gånger per varv (4,3 km), med löspumpade däck behövde jag kliva av cykeln 3 gånger per varv. Jag känner redan att jag har tagit in massor av tid inför Lida Loop.
Visst gör det ont när kedjor brister.
Tekniken börjar också bli mycket bättre. Min vän Martin Ewaldsson visade mig massa nyttiga tekniktips på SM-banan, som jag för övrigt tycker mer påminner om trial än cykling. När vi drog på lite var jag dock helt chanslös. Hatten av för herr Ewaldsson! Men jag ska slå dig på kondition i Lida Loop!!!
Med dessa tekniktips blev gårdagens cykling mellan Borås och Göteborg extra rolig. Och det är verkligen skillnad att ha en 29-tummare. Martin Josefssons Cannondaleram från 1996 är visserligen stel och gammal, men det var trots allt tydligt att jag kunde köra som en ångvält över alla småhinder och hans mindre hjul “fastade” både här och där. Länge leve 29’ers! Jag gillar för övrigt Meridacykelns breda (66 cm) riserstyre, det gör att jag känner mig tryggare i nedförsbackarna.
Ida var bäst av alla som sprang i lördags.
Modig tjej
Väl framme i Göteborg efter 5 timmar och 16 minuters effektiv cykeltid tittade jag på Göteborgsvarvet. Ida sprang halvmarathon för första gången och gick i mål på 2:15. Tidigare hade hon bara sprungit 11 km som längst på träning och 10 km som längst på tävling, så det var en rejäl utmaning hon tog sig an. När jag tog emot henne efter målgång på Slottskogsvallen var jag så stolt att jag faktiskt fällde en tår. Så kan det gå.
Efter loppet var det knytkalas hos Sofia i Göteborg. Att få cykla fem timmar skitkul skogskörning med Martin Josefsson, se Ida klara av sitt första halvmarathon och sedan i goda vänners lag avnjuta en utsökt middag med vällagrat italienskt (såklart) rödvin är svårslaget!
