Arto Paasilinnas självbiografi "Nio drömmar", om hans galna byggprojekt.

Jag är ingen bokmal, men jag gillar att genomföra det jag tar mig för. Jag har aldrig brutit en idrottstävling, jag äter alltid upp det som ligger på tallriken och jag slutför alltid filmer och böcker även i fall de är dåliga från start till mål.

I onsdags slutförde jag en lite större grej. Jag har läst den finske författaren Arto Paasilinnas samtliga 20 böcker som finns på svenska. Den sista boken var självbiografin “Nio drömmar”, och där inser man att han själv är inspirationen till hans huvudpersoner: försupna män som gör tokiga saker i Finlands ödemarker, med många byggprojekt och långa taxiresor. Hans romaner är lättlästa och roliga, men de liknar varandra väldigt mycket. Mina favoriter är “Livet är kort, Rytkönen lång” och “Kollektivt självmord”. Hans mest kända bok är “Harens år”, som nyligen blev film för andra gången (dock ingen höjdare på vita duken jämfört med boken).

Kollektivt självmord läste jag under ett brutalt skidläger i Kiruna i november 2001 tillsammans med Jochen Gustafsson. Boende: vandrarmhem. Matbudget: 50 kr per dag (mycket storpack böner och ris). Transport tiil spåren: 15 min jogg. Träningsdos. 2 * 2 timmar skidor per dag, en vilodag. Dagsljus: Nej, det var mörkt. Helt utmärglad vid hemkomst, men sedan en bra säsong.

Uppskattar man böcker som “Populärmusik från Vittula” och “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” gillar man nog också Paasilinna. Vill man istället ha djupare och mer tungsinta böcker finns alltid Kafka till hands.