Mars månad i Borås har till stor del varit varm och solig. Det betyder kort-kort (med lite vilja) på landsvägscykeln. Det betyder också att det har blivit dags att raka benen för första gången sedan i oktober.

David Höglund och jag i Vårgårda

Inom cyklingen rakar många benen, kvinnor som män. Jag vägrade kategorisk fram tills för två år sedan, då jag gick med i gemenskapen. För det är precis vad det är.

Jag tror Tour de France-cyklisterna började raka benen av följande anledningar, som inte är applicerbara för mig:

• Lättare att få massage (jag tar nästan aldrig massage)
• Lättare att rengöra sår efter krascher (jag kraschar nästan aldrig)
• Mindre luftmotstånd (naturligtvis försumbart)

Det finns säkert fler anledningar, påminn mig gärna. En annan teori kan vara att det delvis kommer från triathleterna, för när man simmar skulle ju faktiskt en person med grov hårväxt kunna hämmas ett par sekunder per kilometer.

Alla är vi lika
Men, anledningarna är i detta fallet egentligen ganska ointressanta för mig, liksom debatten om huruvida killar och tjejer ska raka benen över huvudtaget. Jag vill vara en del av en subkultur, en grupp med mycket gemensamt. Andra går på stan och köper färdigslitna jeans som de stoppar i höga stövlar, många köper leggins till förbannelse, vissa fullständigt överöser sina soffor med små kuddar, tennisspelare lirar gärna i pikétröjor och motorcyklister har ofta hästsvans och en mängd tatueringar.

En del av företeelserna är mode och trender, en del är oskrivna regler i en subkultur. De flesta elitcyklister rakar benen, och även en stor del motionärer. Vi är som alla andra, vill uppleva gemenskap. Jag gör hellre det än att shoppa kläder.

Efter segern och banrekordet i Växjöklassiker 2010