Igår fyllde Astrid 4 veckor. Tiden går fort. Och livet är för alltid förändrat. Till det bättre. Det är en obeskrivlig känsla att se sitt eget barn växa upp. Jag skulle kunna skriva en roman om alla framsteg Astrid gör, det skulle dock endast uppskattas av Ida, mig och våra allra närmaste.

Men som alla föräldrar vet betyder ett barn också att man inte direkt kan göra som man själv vill alltid.

Bärsjal, min nya favoritpryl. Jag kan gå med den i timmar. Visst måste det heta appa istället för amma när barnet ligger intill pappas bröst?

Förra veckan var ganska jobbig, delvis på grund av alla läkarbesök. Astrids tio första levnadsdagar tillbringades på sjukhus, där man gick in och ballongsprängde hennes alltför täta hjärtklaff. Ingreppet var lyckat och hon kommer förmodligen bli helt återställd, men än så länge har hon inte nått fulla syremättnadsnivåer. Och barnkardiologen i Borås såg på senaste ultraljudet att man kanske behöver gå in och ha barnkalas med ballongen en gång till. Trist, men förmodligen nödvändigt. Prognosen för detta är dock god.

Läkarbesöken är:
– De vanliga som alla barn har i början
– Täta kontroller av hjärtat
– Täta kontroller av vikten, hon nådde inte sin födelsevikt förrän efter knappt 3 veckor pga att hon hade “strikt kosthållning” i samband med sjukhusvistelsen i Göteborg
– All testning som normalt görs på BB, men som vi aldrig gjorde pga att vi åkte akut till Göteborg
– Amningsmottagningen, Astrid fick enbart flaska i början på sjukhuset vilket gjorde amningen hade svårare att komma igång

Tur att syrran bor nära sjukhuset i Borås så man kan spara in på parkeringskassan. Den är ju förresten redan stulen.