I tisdags var det exakt 5 år sedan Ida och jag förlovade oss på Åreskutan. Istället för att gemensamt planera en förlovning slog jag till och överraskade Ida när hon minst anade det. Men hon fick minsann gå med mig till Åres högsta topp för besväret.
Jag minns jag var nervös i flera veckor inför frieriet, alltså hela tiden från det att jag gjort upp min plan. Den enda som visste om det var min mor. Min plan sträckte sig dock enbart till att vi skulle vandra med picknick till Åreskutan en dag under vår Jämtlandssemester, och att jag där skulle fråga om hade lust att gifta sig med en enkel man från Västergötland.
Vad jag inte tänkte på var ringar. “Just fan, sånt borde man ha”, kom jag på dagen innan när jag handlade på ICA i Åre och slängde i en påse Haribo godisnappar. Det funkade det med, för hon sade ja och vi gifte oss två år senare. Och då hade vi köpt ringar av alla dess slag.