Hos familjen Wickström är middagen kl 18.00 helig och därefter är jag helst hemma fram tills Astrid går och lägger sig vid kl 20. Därför är det väldigt sällan jag deltar i kvällsträningar, med undantag några få SkiErg-pass efter Astrid har somnat.

Igår tog jag mig dock för första gången ned till Borås SKs inomhusträning i Ryahallen kl 19. Jag tävlar för Ulricehamns IF, eftersom vi har en väldigt bra långloppssatsning. Men jag är även medlem i Borås SK, för att stötta skidverksamheten i min hemstad.

Jonas Hagberg fångade mig på bild efter 3000 svettiga meter i Asics Piranah. Det var den riktiga jungfruturen och jag kan verkligen rekommendera dessa skor för korta distanser. Tunna, lätta och 4 mm drop (tror jag).

Vi var 51 st personer på träningen som bestod av löpning på en 200 m lång inomhusbana, samt styrka. Vi som tränar konditionsidrott i Borås är som familj. Alla känner alla och jag uppskattar verkligen det. Det är som en trygghet. En liknande trygghet som att handla på ICA Byttorp istället för på ICA Maxi, eftersom ICA Byttorp är mindre, gemytligare och man träffar oftare folk man känner. Samma typ av trygghet finner jag också i att gå till Henriksson Cykel, eftersom jag känner personalen. Eller Torsbytunneln, eller Valbergsängen, eller Intersport Borås City… Ja, jag gillar i alla fall samhörighet och en känsla om sammanhang. Jag fick nyligen reda på att detta resonemang ligger nära teorierna kring ett begrepp som heter KASAM.

3.05 min på sista kilometern
Den jobbiga delen av träningen blev ett 3000 m-test, som jag klämde på 9.35 min med km-splittarna 3.15-3.15-3.05. Mitt pers är på 9.10 min, men med tanke på senaste tiden mediokra form så är jag nöjd. Dessutom har jag (om man undantar tävlingar och testlopp) bara sprungit fyra intervallpass i år. Det gick att kolla på Funbeat och intervallpassen var tvåminutare med SOK Knallen i maj, tusingar med Team Xtra Personell i juli och två barnvagnsintervallpass.

Nu är jag sugen på mer banlöpning, det är skitkul!