Det ljuvliga med löpning

Idag är det 20 dagar kvar till Ultravasan. Visserligen har jag haft halsont ett par dagar och är ur träning för tillfället, men det mesta talar för att jag kommer att stå på startlinjen, vilket är en personlig seger på många plan.

Att jag har haft en oerhört stark vilja till att springa Ultravasan ända sedan premiärupplagan 2014 beror delvis på att jag skulle vilja springa den klassiska sträckan mellan Sälen och Mora som jag även åkt skidor, cyklat och vandrat. Och det finns även ”jobbmässiga” fördelar att ha genomfört Ultravasan, som coach, föreläsare, journalist och chefredaktör för tidningen Vasalöparen.

Min ryggrad

Min ryggrad med fraktur på kotbågen

”Att göra comeback i marathon kan du glömma”
Men den största segern är tveklöst att jag överhuvudtaget har kunnat tränat såpass mycket att jag känner mig redo för utmaningen. I vår och sommar har jag kört ett pass på 36 km, ett pass på 32 km och ett gäng rundor på 18-23 km. Det är inte supermycket, men för mig är det en stor framgång att kroppen har hållit för den löpträningen.

Senaste tio åren har jag haft massor av löprelaterade skador och i många år sprang jag bara 1-2 mil i veckan, främst pga smärta i sätesmuskeln. I maj 2013 fick jag domen av två oberoende läkare, i Jönköping och Göteborg. De sade ungefär så här:

Du har en fraktur på kotbågen i ena ryggkotan och vid löpning kollapsar kotan och klämmer ett antal nerver. Du kan fortsätta att träna dina 1-2 pass i veckan, men du kommer aldrig kunna träna speciellt mycket mer. Att göra comeback i marathon kan du glömma.

Smärtan under kontroll
Vad läkarna också sade var att det inte gjorde något att springa så länge det inte gjorde superont. Det tog jag fasta på och senaste tre åren har jag sprungit mer. Vilket resulterat i mindre smärta. Och jag har sprungit bl a Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och BUM 45 km.

Jag är inte ute efter att springa Ultravasan för att sedan peka finger åt läkarnas uttalande. Jag är ute efter att springa Ultravasan för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan bedriva hyfsat seriös löpträning. Visst känner jag av sätesmuskeln på nästan alla pass, men smärtan är under kontroll.

När vi bor i stugan gillar jag att gå upp i ottan och dra ut på 45-60 min SUP innan frukost med familjen, så har man träningen avklarad.Alla idrotter har sin tjusning
För det är att springa som jag verkligen uppskattar i mitt konditionsidrottande. Åtminstone som träning. Jag har tränat och tävlat på någorlunda nivå i ett flertal konditionidrotter, och jag uppskattar högaktligen:

  • Ett långpass på fjället på våren med blå extra under skidorna (självklart inte enbart stakning, det tränar jag bara för att prestera bättre på tävling, inte som främsta njutning)
  • Ett stenhårt intervallpass på rullskidor med några Visma Ski Classics-proffs
  • Att cykla MTB på lagom utmanande stigar runt Borås i höstfärger
  • Att cykla landsväg i bergen på Mallorca
  • Att SUPa på en spegelblank Såken i Aplared innan övriga familjen har vaknat
  • Att gymma och få massvis med träningsvärk efter att ha tävlat i bänkpress med en kompis
  • Att träna växlingar och cykla på tempocykeln inför en triathlontävling

Kommer närmare sig själv i löpning
Men jag tror faktiskt inte att något slår ett långpass i relativt kuperad terräng på grusväg och stig, helst utan pulsband, utan hörlurar och med bra marschfart, typ 4.30 min/km. Och jag genomför faktiskt gärna dessa pass själv, annars gillar jag att träna med andra.

Det är då jag kommer närmare mig själv. Det är då jag tänker klart tankarna. Kreativiteten är topp, idéerna flödar och det är som en förtrollning.

Det är skönt att gråta
Det är då jag tänker på vad jag värderar högst i livet. Det är då jag inser hur djupt jag älskar min familj. Det är då jag tänker på vad jag verkligen vill göra kommande fem åren. Det är då jag kan gråta hejdlöst då jag tänker på Astrid första tid livet. Då hon 17 timmar gammal blev helt blå i ansiktet och ingen visste vad som var fel. Hur läkare och sjuksköterskor sprang i korridorerna, och hur man hann sätta sig in i hur livet skulle bli om man förlorade sitt nyfödda barn. Hon fick akut åka ambulans till Göteborg. Ida och jag fick skjuts av syrran. Jag minns fortfarande när jag skulle ringa Ellen och berätta vad som hänt. Det tog nog en minut innan jag fick fram ett ord ur med hulkande.

Astrids hejarklack i sängen

Astrids hejarklack i sängen på Östra

Hjärtfelet var (är) inte så allvarligt som först befarat och genom en ballongsprängning hennes andra levnadsdag (samt efter ett år) och därefter sju dagar till på sjukhus i Göteborg fick vi komma hem. Det var naturligtvis omtumlande för Ida och mig och jag har sedan dess sett med andra ögon på det mesta i tillvaron. Hjärtfelet är kvar, men under kontroll.

Astrids första levnadsår grät jag alla träningspass jag körde själv. Nu gråter jag bara när jag springer. Det är skönt. Jag kommer nog alltid att göra det. Oavsett om det handlar om mina barn eller något annat. Det är skönt att gråta. Det är som att löpning frigör något jag inte får i övriga konditionsidrotter, även om pulsen är den samma. Och även om jag inte gillar att använda ordet hata och älska i onödan, så måste jag säga att jag älskar den känslan.

Därför är jag så oerhörd glad över att jag kan springa. Och Ultravasan har gjort att jag fokuserat på lite längre turer, med mer tid för reflektion.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det ljuvliga med löpning

  1. Eva S skriver:

    Väldigt fint skrivet, och jag känner igen det där med gråten. Tårarna kommer ofta för min del under långpassen på cykel eller löpning. Vet inte varför, det är liksom både sorg och glädje över livet på samma gång.

  2. Ping: Ultravasan 2016 the story | Erik Wickström – Konditionskonnässör

Kommentarsfältet är stängt.