Stavlängd according to FIS – har de en poäng?

Det har varit helg, därav har jag inte förrän nu skrivit något mer om FIS nya regler om maxlängd på stavar, som skapat en storm av stora mått i den lilla världen av längdskidåkning. Till vintern blir maxlängden 83 procent av kroppslängd upp till infästningen på stavarna, mätt med skidskor på. Med ”gamla sättet” att mäta, alltså staven från spets till topp, blir det som jag har förstått det ca 86-87 procent med min kroppslängd. Det har jag dock inte själv kollat upp än. Den stavlängd jag rekommenderar för klassisk åkning alla växlar är 83-85 procent på ”gamla mätsättet”. Själv behöver jag förmodligen inte kapa mina stavar, så jag berörs inte av beslutet.

Erik Wickström skejtar. Foto: Carl Magnusson.

SM 50 km F 2011 i Ramundberg/Bruksvallarna. Foto: Carl Magnusson.

Svar på bloggkommentar
Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg så lyder så här: Äntligen gör FIS något bra. Det finns två stilar,klassiskt och fristil. Vill man staka och tjyvskejta får man göra det när stilen är just fristil. Utmärkt beslut av FIS. Det är många som håller med. Men vita medelålders Vasaloppsmän är duktiga på att höras.

Så här svarade jag på detta:

Jag tycker nödvändigtvis inte det är fel att försöka bevara den klassiska tekniken. Inom skidskytte, nordisk kombination och skidorientering existerar inte den klassiska tekniken och det är få inom de sporterna som saknar den.

Inom längdåkning är det lite annorlunda, till stor del på grund av att förhållandet mellan motionåkare och elitåkare är så oändligt mycket större än vad det är för de andra sporterna. Jag känner ingen vit medelålders man som försöker klämma in lite nordisk kombination-träning mellan dagislämningarna. Jag vet heller ingen som precis börjat konditionsidrotta som fallit pladask för skidorientering. Gällande skidskytte verkar det glädjande nog finnas en lite större bredd, men det är främst bland ungdomar.

Skejta med klassiska skor är bra för styrkan i vristerna.

Skejta med klassiska skor i vintertriathlon-EM 2011

Stora fördelar med enbart skejt
Jag är inte säker på att jag vill behålla den klassiska tekniken, eftersom det finns så många fördelar med att bara skejta: Många barn tycker skejt är roligare, vallningen blir lättare, det blir mindre utrustning att hålla koll på, det blir billigare för föräldrar etc. Dessutom så tycker jag skejten är överlägsen den klassiska stilen som generell motionsform, bl a på av aktivering av större muskelgrupper och snällare rörelse för många motionärers ryggar (detta utvecklar jag i min kommande bok om konditionsträning).

Det skejten har emot sig är bl a Vasaloppet och de andra stora långloppen. När Marcialonga bytte stil från skejt till klassisk exploderade anmälningssiffrorna, eftersom svenskar och norrmän gillar klassiskt. Det sitter djupt rotat. Det går det potentiellt att ändra på, se t ex på Schweiz där de flesta motionärer skejtar. Seraina Boner sade en gång till mig att ”Hemma är det bara äldre människor som åker klassisk, de som inte orkar skejta”. Där finns kanske en fördel med klassiskt, att alla inte orkar skejta.

Om det blir enbart skejt framöver är det svårt att sia om, och det finns mängder med fördelar och mängder med nackdelar med en respektive två tävlingsstilar.

Martin Johnsrud Sundby

Stakstarke Martin Johnsrud Sundby vid VM i Falun 2015. Foto: Erik Wickström.

Verkningslös regel
Med detta sagt är jag äntligen redo att kommentera FIS nya regel, om maxlängden för stavar.

Att man inte vill att åkarna ska staka kan jag till viss del förstå, men denna maxlängd förändrar inte så mycket. Många som valde bort diagonalåkning och istället stakade banorna i den traditionella världscupen var inom den nya maxgränsen. Så stor skillnad gör inte långa stavar. Jag tror att det till 99,5 procent kommer bli så att de som funderar på att staka lopp gör det även om de inte kan gå upp lika mycket i stavlängd som de önskar. Det handlar inte om många centimeter.

Så därmed är regeln i stort sett helt verkningslös (jag skulle tippa till som sagt 99,5 procent). Vill man att folk använder fästvalla är det hårdare banor som gäller. Eller varför inte krav på sämre spårpreparering, tjärade träskidor och aluminiumstavar.

Men problemet slutar inte med att regeln är helt verkningslös. Det blir också svårt med hur man ska mäta, hur man ska kontrollera etc.

Och inte minst, hur ska man kunna ta FIS på allvar efter detta?

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Stavlängd according to FIS – har de en poäng?

  1. Christian Olsson skriver:

    Många kreativa tankar väcks redan. Högklackade/sulade pjux är en. Att fästa remmen med buntband längs handtaget från infästningen och uppåt, beroende på hur man definierar infästningspunkten i staven.
    Tragiska människor i FIS som inte låter saker utvecklas av utövarna. Stackars Ronny Lööf.

    • Erik Wickström skriver:

      Haha, ja, det blir mycket gränsdragsningproblematik med en sådan här regel. Och som sagt stackars Ronnie om han ska åka FIS-tävlingar. Han är 183 cm och har kört med 180 cm.

  2. Fredrik skriver:

    Bra inlägg Erik! Dock tycker jag egentligen inte du ska känna dig tvungen att ens svara på en såndan låg kommentar som innehåller ”vill man staka och tjuvskejta” och ”vita medelålders Vasaloppsmän”.

  3. bikerkayaker skriver:

    Bra reflektion! För mig andas regeln lite desperation, men så snabbt har inte utvecklingen gått mot enbart stakning som det hastiga införandet av stavlängdsregeln får det att verka.

  4. Stefan Ekman skriver:

    Förutom att det är synd om Ronnie Löf (som aldrig tjuvskatar) och andra som kör med överlånga stakstavar så är väl ett praktiskt problem hur man ska göra om man bryter en stav. Risken att bli diskad ökar ju markant om stavländ är en faktor också. Själv fick jag en stav avslagen på AXA Skimaraton för 2 år sedan. Dessbättre stod Gunde några 100 meter upp i backen så jag fick en stav av honom, och sen två då hans var 5cm längre än mina. Kontentan var att jag då bryter mot dom nya reglerna. Och slutföra loppet vill man ju alltid. Om man då också måste leta på en stav under maxlängd står vi åkare inför ytterligare ett problem, framförallt tjejer då det är mycket färre som servar med kortare längder.

    Förmodligen kommer regeln i sig att skapa en massa nya ”fuskare” i något som vi inte uppfattar som fusk. Det är ju minst sagt problematiskt med sådana regler.

    Och sen har vi ju Kraftstaven som jag tänkte använada på Nordenskijöld…

    • Erik Wickström skriver:

      Min gissning är att det kommer att bli OK att åka med en lång reservstav, men inte två

    • Pär skriver:

      Jag har förstått att många åkare idag väljer stavlängd beroende på hur kuperad banan är (mer kuperad –> upp till 10 cm längre stavar). Jag har också hört något om att JAukland bytte till längre stavar någon mil innan mål på Marcialonga något år – för att gå snabbare i sista backen. Hittills har ju den möjligheten att byta funnits, och har man då haft gott om servicefolk (och stavar!) så har man kunnat få optimal stavlängd för varje del av banan, vilket inte känns helt juste. Jag tror inte det varit något stort problem, men nu försvinner ju den möjligheten ändå i praktiken.

  5. 7 skriver:

    Var grundar sig detta hat mot stakning egentligen? Stakning är som vi alla vet en växel i klassisk skidåkning. Så länge vi utövar stakning så finns det inget som helst hot mot klassiskt. FIS har byggt upp en rädsla för stakning. FIS bryr sig inte ett dugg om klassiskt, de vill bevara fästvalla, inget annat. 83%-regeln är ett sätt att bevara fästvalla och jag anser att det är ett dåligt sätt. Som Erik Wickström skriver så väcks bara tankar om att skrota klassiskt helt och hållet när det införs dumma regler och begränsningar.

    Jag påstår att bredden inom längdskidåkning kommer att smalna om FIS med regler gör det ”omöjligt” att staka lopp. Åkare som är bra på staka kommer inte i lika stor uträckning få lön för sin kapacitet.

    Eftersom att i princip enda sättet (utan regler om begränsningar) att få bort stakning är kraftigt kupering så kommer detta medföra att antalet segrare bli färre. Samma personer kommer bli topp 3, nästan varje klassiskt lopp. Lösningen på FIS påhittade problem är olik kupering med alla sorters banprofiler (tuffa, lätta, gränsfall stakning/fäste) så blir det fler segrare, fler olika kroppshyddor och inte bara 65/50kg bergsget. Något som världscupen/seniorcuper/juniorcuper redan bjuder på.

    Det går antagligen att läsa mellan raderna att jag är emot extrema banor varje tävling. Hur kul är det att åka? Hur kul är det ens att se? 15km klassiskt på SM i Piteå var varken kul att se eller åka. Det gick sakta. Extremt sakta för mig men även för eliten.

    Jag har hört några argument om att andra idrotter har begränsningar i materialet, som att du inte får använda tempostyre på linjelopp, längd på hockeyklubba, supersimdräkter och så vidare. Jag har bara hittat någon enstaka materialbegränsning som jag vid första anblick tyckt varit okej så länge de inte har någon anledning där säkerhet är inblandat, som tempostyre. Andra materialbegränsningar är självklara, som en hockeymålvakt inte får ha hur stora skydd som helst. Simningens förbud mot superdräkt är jag emot. Ingen begränsning som är lik FIS beslut om att begränsa längden på stavarna har jag hittat.

    Jag tycker att ett införande av denna regler är onödig och dyr, kontroller ska genomföras etc etc. Lägg pengarna på något vettigt, som antidopningsarbete.

    • Erik Wickström skriver:

      Tack för input. Det finns som du skriver problem med för kuperade banor. Intressant också att titta på hur andra idrotter gör, som simdräkten, storlek på klubbhuvuden i golf, mjukare tennisbollar etc. Det är inte helt olikt maxlängd i stakning. Det jag för närvarande främst vänder mig mot är att regeln i stort sett blir verkningslös och bara retar upp stakare.

  6. Niklas skriver:

    Hej Erik

    Tyvärr blir det långt inlägg men frågan är komplex.

    Visst är det trist nör regler förändras och förutsättningarna justeras men tillhör inte det idrotten? För ett antal år sedan började åkarna skejta under loppen vilket resulterade i att FIS till slut bestämde att vi skulle ha två tekniker. I takt med materialutveckling, konstsnö och spårpreparering har det nu utvecklats till att många åkare helt enkelt väljer bort tre av fem tekniker inom klassisk åkning. Det finns ju direktiv för banläggare att alla tekniker skall behövas/användas för att utse bästa åkaren i klassisk teknik. Detta funkar inte längre pga av orsaker nämnda ovan. Om vi nu skall välja bort 60 % av de klassiska teknikerna behövs då klassisk teknik alls? Om det är snabbast möjligt från a till b som gäller borde det vara fristil som gäller och då kan man välja att staka, diagonal eller att skejta. Är det någon av er som på allvar tror att tuffare banor är lösningen vilket jag sett flera föreslå? På loppet i Seefeld som var en tuff bana valde majoriteten åkare att staka oavsett av flera anledningar, de hade inga bra skidor för diagonal, hade inte tränat diagonal på hela året så det var inget alternativ. Det har blivit en erkänd men felaktigt inlärd sanning enligt mig att det inte går att vinna med fästvalla för herrarna längre. Trots att Brink vunnit tre vasor med föste, Daniel R vann Årefjällslopoet för något år sedan, A Aukland vunnit flera lopp med föste osv. Nu startar Södergren utan föste, likaså Brink och Rikardsson även om de aldrig har vunnit utan föste. Hade Rikardsson, Södergren med flera gjort sällskap med Bauer så kanske en åkare med föste hade vunnit i Serfeld. Nu var det bara en toppåkarna som hade föste och då vann de norska stakarna som vanligt så jag är mycket tveksam till att det är banorna som kommer göra skillnaden. Dessutom försvinner finansiärerna från loppen då det blir för tungt för motionärerna att snurra tio varv i Mördarbacken och då har eliten inte lyckats med något. Frågan är inte enkel och det vore motiverat om elitåkarna och andra intressenter diskuterar frågan med hyfsat öppet sinne. Jag tror något behöver göras om vi skall ha något som kallas klassisk teknik kvar i framtiden men frågan är om det ens är önskvärt??

  7. PE skriver:

    Du har fel med skid-ol. Den dog delvis på dåliga vintrar men också pga av att den blev så specialiserad för skate. Plötsligt räckte det inte med att bara göra lite simpla spår och ha bra kondition/löparben. Nu var man tvungen att preparera spåren mycket mer och de som hade tycket det var en bra vinterform av träning försvann när skid-ol blev mer för specialister i skate. Förr åkte 200-400 seniorer skid-ol nu är det knappt 25-30.

    Sedan är det väl attityden med all tjuvskate man måste få bort. Har sett otal av fall under Vasaloppet som skulle behövt en diskning/tillsägelse/stav i ryggen. Finns det ingen heder i kroppen på folk längre? Eller är det bara en bra tid som gäller?

    Vad det gäller endast skate så är det en tråkig riktning som du förespråkar. Många motionärer/seniorer/ungdomar gillar klassisk skidåkning mer eftersom det inte kräver lika mycket arbete med preparering/grundarbete av spår. På mindre orter där snön inte ligger lika länge eller har konstsnö så åks det mer klassiskt än skate. Personligen ger det mer att diagonala i en slakmota en att gå på 3:an eller 4:ans växel uppför densamma.

    • Erik Wickström skriver:

      Då har en poäng med skid-ol. Gällande tjuvskejt tycker jag som dig att det är sorgligt att motionärer ska fuska. Represalier funkar kanske, men det bästa vore ju om åkarna själva insåg att det är fel. Gällande spårpreparering kan det behövas både mer och mindre spår för skejt vs klassisk. Om det t ex är 1-5 cm snö är blir det bättre skejt på en golfbana och en sjöis jämfört med om man skulle använda en spårkälke. Gällande träning skejt vs klassisk som anser jag att växel 2 i skejt aktiverar fler muskelgrupper än diagonal uppför, samt att växel 3 och 4 i skejt aktiverar fler muskelgrupper än stakning på platten.

      • bikerkayaker skriver:

        Jag håller med.
        För egen del så tycker jag att det är beklämmande dåligt med möjligheter att åka skate söder om mitten av Sverige trots att det oftast är enklare att preparera för det. Huvudanledningen till det syavas dock Vasaloppet. Loppet påverkar utvecklingen och utbudet alldeles för mycket för oss som passerat vår fysiska ”guldålder”. Det är väldigt mycket bättre i andra länder, inklusive Norge!

      • Erik Wickström skriver:

        Kom till Borås så skejtar vi ihop på pistmaskinspreppad skejtbädd 🙂 Söderut är det generellt som du säger inte mycket till skejtmöjligheter.

  8. Pär skriver:

    Hej och tack för en balanserad artikel! Som ”klassiskt skolad” längdåkare tycker jag att det både är intressant, positivt och lite sorgligt hur idrotten utvecklar sig. Och jag tror faktiskt att det här med ambitiösa vita medelålders män är centralt. Och Vasaloppet! Väldigt många medelålders skidåkare ser Vasaloppet som det avgjort största målet med sin skidåkning. Dels för att det är en statusfylld utmaning, och dels för att det är ett lopp där 10 extra år och 10 extra kilo inte är någon jättenackdel. Speciellt om man inte har så stor träningsbakgrund kan man fortsätta att utvecklas en bra bit efter 40, och det är kul! Den här gruppen har mycket pengar och är på det viset väldigt viktig för längdskidåkningen. Hade inte ”vi” betalat miljoner för spåravgifter, anmälningsavgifter, träningsläger, skidor, vallor, kläder med mera hade längdåkningen knappast varit lika stor idag.

    Men skidåkning kan vara mycket mer än Vasaloppet. Jag vet en ungdomstränare som säger till barnen att i skidåkning står man på ett ben hela tiden så balans är jätteviktigt. Det är sant om man kör skejt, diagonalar eller saxar, men på Vasaloppet kan man ju stå på två ben så gott som hela vägen – det är ett tekniskt rätt ensidigt lopp, speciellt när man väljer att åka utan fästvalla.

    Jag förstår det som att FIS vill bevara mångsidigheten i skidåkningen, och det vill jag också. Att man skulle nå dit genom att begränsa stavlängd är jag väldigt tveksam till. Men den andra vägen är också svår: tekniskt och konditionsmässigt krävande banor (mer backar och mer kurvor) skulle nog många ungdomar och juniorer gilla, men för den stora bredden blir det för svårt då, och för motionslångloppsåkarna för jobbigt. Det är inte heller många orter som har möjlighet (geografiskt och ekonomiskt) att erbjuda både motionärs- och elitspår (och både klassiskt och skejt). Så de flesta får träna på snälla (konstsnö)spår, och då vill de också tävla på snälla banor. Seedningslopp arrangeras på snälla banor för att locka många motionärer, inte för att utmana eliten. Och när loppen körs på snälla banor anpassar sig eliten efter det och stakar hela vägen.

    Inom löpningen är dock min känsla att det blivit mer populärt med tuffa/kuperade lopp under senare år. Jag hoppas på något liknande inom skidåkningen. Holmenkollenbanorna är kanske inte anpassade för 15000 åkare, men jag tror rätt många skulle tycka det vore kul att köra femmilsbanorna där – och vad gäller utmaning så om man mäter sammanlagd stigning är ju Holmenkollens femmil betydligt tuffare än Vasaloppet.

    Förresten, världscupen i Ulricehamn i vinter – den kommer väl knappast köras på samma banor som Västgötaloppet? Fast det hade varit kul om Västgötaloppet (eller något annat) gick på världscup-banorna.

    • Erik Wickström skriver:

      Tack! Det stämmer att skejt och diagonalåkning är betydligt mer allsidig träning som bättre tränar koordination, balans etc. Jag tycker absolut seedningslopp ska köras på snälla banor, annars kommer inte motionärerna. Men det vore en spännande grej att dra Västgötaloppet på världscupspåren 🙂 Hur man ska få medelålders män att hitta andra stora mål än Vasaloppet tror jag kan vara en tidsfråga. Se på löpning, som du nämner söker många kuperade lopp. Äventyrslopp tar marknadsandelar från flacka 10-, 21 och 42 km-lopp på platt asfalt. Vår sport är mindre, men kanske kan vi se en liknande utveckling. Både Nordenskiöldsloppet och Nattvasan verkar vara populära.

Kommentarsfältet är stängt.