21 mil på cykel

Martin Josefsson och jag i Ätran. Första fikastoppet under 2017 års 21-mila-tur.

Martin Josefsson och jag i Ätran. Första fikastoppet under 2017 års 21-mila-tur.

123 slag/min motsvarar 65 procent av maxpuls

21 mil på cykel. 123 slag/min motsvarar 65 procent av maxpuls. Hela passet finns här.

21-mila-turen 2017

21-mila-turen 2017

Sedan 2008 har jag varje år någon gång cyklat ett pass på 21 mil. Det började på Mallorca, där jag fyra vårar i rad cyklade en vecka innan jag blev pappa för första gången. Sedan har jag fortsatt på hemmaplan och i år var det alltså 10-års-jubileum. På Mallorca var det ofta kuperat vilket gjorde snittfarten låg, men på hemmaplan har ”reglerna” varit att inte låta någon annan ta vind någon gång och att hålla minst 30 km/h i snitt.

Marschar på

Marschar på

Senaste åren har det varit ganska tufft eftersom jag inte cyklar lika mycket nuförtiden (kanske blir det rullskidor nästa år istället?). I år hade jag cyklat totalt 48 mil innan jag gav mig iväg. Inte fy skam, men det blir ändå ganska jobbigt då jag försöker hålla anständig marschfart.

Med Martin i början
I år bar turen ned till Martin Josefssons svärföräldrars stuga i Frösakull utanför Halmstad. Dit är det ”bara” drygt 14 mil, så jag fick skarva på lite grann. Vinden kom rakt söderifrån och jag körde söderut första 17 milen. Så det var ganska lång tid med rak motvind, vilken man aldrig har om man istället cyklar en runda.

Första 7,5 milen låg Martin och jag bredvid varandra och pratade och matade på i motvinden. Vi körde Borås-Sexdrega-Svenljunga-Östra Frölunda-Mårdaklev-Ätran, där vi fikade och sedan delade på oss då Martin hade kroknat. Martin vek av mot Halmstad i Drängsered för att cykla närmaste vägen till Frösakull, via Kvibille. Själv cyklade jag Ätran-Kroksered-Drängsered-Torup-Nyebro-Fröslida-”Strax öster om Oskarström”-Simlångsdalen.

Pommes och korv i Simlångsdalen. Rickard lyckades också smussla in en bar från +Watt i bilden

Pommes och korv i Simlångsdalen. Rickard lyckades också smussla in en bar från +Watt i bilden

Med Rickard mot slutet
I Simlångsdalen, efter 142 km, hade jag bestämt fikaträff kl 16.00 med Rickard Bergengren som cyklade från Torekov. Jag hade åkt från Borås kl 11, så trots en andra frukost innan avfärd och mycket socker längs vägen kände jag mig lite energilåg. Kanske för att jag är van vid att äta lunch kring strax före kl 12.

För att råda bot på det beställde jag in en stor tallrik med pommes frites med en tjock korv och mycket ketchup. Till det en halv liter cola (”röcola” såklart) och en Red Bull. Det gjorde susen. Efter det var energiläget betydligt bättre. Min erfarenhet från långa tävlingar och träningspass är för övrigt att mer energi nästan alltid är bättre.

Rickard och jag cyklade först söderut och körde sedan lite extraslingor kring Veinge norr om Laholm, innan vi vände åt nordväst med riktning på Halmstad. På mindre vägar strax norr om väg 15. Rickard kroknade efter ett tag av marschfarten och vände söderut på Torekov och jag tuggade mot Frösakull. Jag kände mig för övrigt oerhört stark under cyklingen.

Nedmejad
På en cykelbana i centrala Halmstad blev jag ganska brutalt påkörd av en cyklist som inte verkade vara van vid att cykla på en elcykel. Han hade dålig uppsikt, klarade inte riktigt en sväng och körde in i mig och tacklade mig så jag kraschade in i en stolpe. Det gjorde ont och jag blev rädd och skrek.

Rickard Bergengren och jag utanför Veinge under 21-mila-turen 2017

Rickard Bergengren och jag utanför Veinge under 21-mila-turen 2017

Cyklisten själv lyckades köra på mig utan att själv ramla, men trots att han såg att jag ramlade och skrek körde han bara vidare. Fascinerande. Först blev jag rädd, sedan arg, sedan fascinerad. Vad har sådana personer för människosyn? Hur tänker de kring det mellanmänskliga? För övrigt tycker jag mig ofta se stadsnära cyklister som inte kan hantera farter de får av elmotorn.

Cyklade hem dagen efter
Framme i Frösakull bjöds jag på trerätters, trevligt sällskap och lite för många glas rött. Dagen efter cyklade jag hem på morgonen, närmaste vägen. Martin var snäll (när är Martin inte hjälpsam?) och skjutsade mig ett par mil, så det inte blev så långt. En mil hemifrån fick jag punka, så Ida fick hämta mig. Hade det varit långt kvar hade jag försökt få på tubdäcket jag hade med mig.

På lördagen var det inte motvind utan kantvind (sidvind), så då gick det snabbare att cykla, trots regnandet samt att jag tog det lugnare. Jag hade 32.0 km/h i snitt med 63 procent i snittpuls. 107 km på 3 h 20 min. Kände mig pigg, trots lite sega ben tidvis. Hela passet finns här.

Ass-saver som stänkskärm. Bra grej.

Ass-saver som stänkskärm. Bra grej.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.