Karta Bjäre Trail 2019. Tre varv på denna 17 km-bana.

Höjdprofil och pulskurva Bjäre Trail Run 2019. Man ser att jag inte riktigt hålla uppe pulsen på sista varvet.

Varvtider. Vi sprang lite fel på första varvet, därav lite längre.

Puls etc från Bjäre Trail Run 2019. Maxpulsen är ett felvärde.

Resultat Bjäre Trail 51 km

Resultat Bjäre Trail Run 2019 finns här. Jag vann på tiden 4:55:38, vilket var 52.45 min snabbare än tvåan Mattias Malviker Wellermark.

Stefan Palm sprang också 51 km

Senaste veckorna har jag känt att löpformen varit på gång. Midsommarjoggen, 5 km tufft på Nordtorp, Hörby Marknadslopp och intervaller i Sommarsolsskogen har givit fin effekt i tillägg till den lugna träningen och mellanmjölksträningen. Jag tror också det halvhårda långpasset på Österlen var nyttigt.

Jag har fortfarande bara genomförd ett halvdussin löppass med hög puls i år, men kontinuiteten har varit bra med 4-5 mil löpning fem veckor i rad. Så jag hade hög mål inför Bjäre Trail Run, inte minst pga av löppasset med Linus Wirén i onsdags då det kändes som “no chain” (en term jag lärde mig i Lance Armstrongs bok som handlar om att formen är på nivån att det känns som det inte finns något motstånd).

Carl-Johan Sörman segertippad
På förhand var fjolårssegraren Carl-Johan Sörman storfavorit. Jag kände inte till honom, men vi småpratade under loppet och han var tydligen mycket bättre i år än förra året.

Carl-Johan hade sprungit milen på 32 minuter i år, men hans fokus ligger på långa bergslopp. Han bor i Italien och verkar ha fina resultat från internationella lopp.

Värmer upp på Sinarpsvägen

Blev ensamma direkt
Efter 200 meter hade Carl-Johan och jag en lucka på typ 30 meter. Så för att inte springa hela loppet själv fanns det ju bara ett alternativ, nämligen att hänga på honom så länge som möjligt.

Jag kände mig pigg och första varvet gick i perfekt lagom fart för mig typ hela vägen. Han höll för det mesta fart. Vi pratade ibland, var tysta ibland. Sprang lite fel ett par gånger. Jag brukar säga att man ska aldrig låta en bana korsa eller tangera sig själv om man har färre än 1000 funktionärer. Denna bana gjorde det och det blev lite fel för några. Annars jättebra markerat.

1600 höjdmeter på växlande underlag
530 höjdmeter per 17 km-varv är mycket. Tre gånger så kuperat som Ultravasan. Hallandsåsen är hård. Inte minst liftrännan från gamla slalombacken i Båstad efter vätskan vid 14 km.

Adam Ekstedt och Fia Jobs är skånska skidåkare som bor i Mora. De båda sprang 51 km.

Underlaget varv en blandning av stig, grusväg, obanat (en hel del faktiskt, men ofta i ganska öppen terräng), asfalt, hagar, åkrar, gräs etc.

Första varvet gick jag inte i så många backar, men sista varvet blev det mycket gång. Den obanade delen var helt okej, generellt var banan lyckligtvis inte så stökig som t ex Kullamannen.

Carl-Johan släppte efter 2 mil
I första stora backen i Sinarsdalen på andra varvet, då vi totalt sprungit 20 km, släppte plötsligt Carl-Johan. Jag märkte det först inte då det var ett gäng 34 km-löpare där samtidigt. Jag vände mig om och frågade hur han kände sig och han sade att det var segt.

Det var också så jag upplevt det, att han nästan flåsat mer än mig. Kanske berodde det på att han nyligen varit sjuk.

John Andén, tidigare klubbkamrat i Ulricehamns IFs skiddress. Han har varit på pallen flera gången i Åre Extreme Challange. Igår sprang han 34 km och blev 2:a.

Så jag sprang på utan att öka takten och snabbt utökades ledningen. Jag tyckte jag sprang riktigt bra andra varvet. Jag tittade mycket på pulsklockan och bestämde mig för att försöka ligga under 160 i puls. Visst är det härligt att gå på känsla, men i ultralöpning tror jag starkt på att begränsa pulstopparna uppför genom att vara lite halvslav under klockan.

Varmt och hett
Andra varvet gick 3 min långsammare än första, vilket var helt okej med tanke på värmen och kuperingen. Jag skrev 27 grader på Instagram för att undvika överdrifter, men jag hörde någon som sade 29 grader. Starten gick kl 09.30 så man kan väl i a f säga att det var sjukt hett mitt på dagen.

I slutet av andra varvet kom de första små krampkänningarna. Tredje varvet blev en tuff kamp.

Vätskebälte på sista varvet
Min far Ulf langade första två varven så jag slapp springa med vätskan. Arrangören hade kontroller med vatten efter 7,5 och 13,7 km samt äppelmust efter 16 km.

Jag fick kanske i mig totalt 1 liter per 17 km-varv första två varven, vilket så här i efterhand såklart var för lite.

Trött efter målgång

Ut på sista varvet plockade jag upp mitt vätskebälte och med hjälp av att fylla och byta flaskor etc lyckades jag nog få i mig 4 liter på sista varvet. Under loppet pillade jag även i mig två geler, två små barer och en halv kanelbulle.

Ultralöpning är stenhårt
Mitt trick för att bli av med kramp är att trycka i mig all vätska, socker och salt som finns i min närhet. Hela sista varvet brottades jag inte enbart mot krampen (fick ändra tekniken ibland och göra mycket korta pauser några gånger), utan även mot solen, bentröttheten, ångesten och viljan att bara lägga mig ner.

Carl-Johan bröt efter två varv och jag var långt före alla andra, samtidigt vill man göra ett bra lopp och jag insåg också att sub 5 timmar var ganska tight (klarade det med 5 min).

Den typ av ångest och flyktkänslor som infinner sig när man springer ultra är svår att beskriva. Den ska upplevas. Kanske är det denna tillfälliga låtsasmisär i en ordinärt medelklassliv som lockar. Det här är mitt fjärde ultralopp (tidigare BUM 45 km 2014, Ultravasan 90 km 2016 och SM 100 km 2018) och i likhet med Ultravasan var detta på många sätt betydligt tuffare än att åka skidor nonstop i 24 timmar. Löpning är alltid tufft. Ultralöpning är stenhårt.

Tack för ett bra lopp
Stort tack pappa för ovärdeligt service! Och till arrangören för bra och trevlig tävling. Banan var kanonfin. Bokskogen vid ravinen nära Axeltorp var en personlig favorit. I tillägg till utsikten över Laholmsbukten från toppen av Hallandsåsen.

Gällande min egen prestation så rankar jag de två första varven riktigt högt. Jag sprang bra och hade fint flyt. Tiden efter 34 km varv bättre än han som vann 34 km-klassen. Sista varvet tappade jag dock lite för mycket.

Länk till passet på Polar Flow: https://flow.polar.com/training/analysis/3707876431#

Länk till passet på Strava: https://www.strava.com/activities/2568951329

Bjäre Trail Run 51 km 2019. Så såg medaljen ut.

Hoka One One Speedgoat 3. Trailsko med mycket dämpning. Funkade kanon.

Vätskebälte för ultralöpning. Först två varv utan vätskebälte, sedan ett varv med. Det är flaskbälte mitt förstaval för löptävling, framför olika typer av ryggsäckar och västar.

Sven Lindeberg. Eller är det det BG Nilesjö. Som prospagnostiker ser jag inte skillnad på de två bröderna. En är huvudarrangör för loppet, den andra håller i tidningen Spring.

Mina händer är alltid mer eller mindre trasiga pga rullskidåkning. Såret längst ner är dock från ett av banans rep som jag höll lite för länge i. Det brände rejält.

Ingen dubbel-Hawaii, men enkel-Hawaii och tårta efteråt. Min systerdotter Sigrid fyllde år så det var kalas.

Mattias Malviker Wellermark (Stockholm marathon på 2.43 i år, men inte van vid trail) och Adam Ekstedt tittar på min Vejbystrandskompis Magnus Bengtsson som tar en bild. Magnus sprang f ö 17 km med bravur.