Båstad-Mölle 2021 the story

Starten Båstad-Mölle 2021. Foto: Johan Trygg, langd.se

Starten Båstad-Mölle 2021. Foto: Johan Trygg, langd.se

Starten Båstad-Mölle 2021. Foto: Johan Trygg, langd.se

Starten Båstad-Mölle 2021. Foto: Johan Trygg, langd.se

Rullskidor uppför Hallandsåsen i Båstad-Mölle 2021. Foto: Johan Trygg, langd.se

Rullskidor uppför Hallandsåsen i Båstad-Mölle 2021. Foto: Johan Trygg, langd.se

Där står jag och pillar med någonting vid vår Sharan. Foto: Johan Trygg, langd.se

Där står jag med nummer 15 och pillar med någonting vid vår Sharan. Foto: Johan Trygg, langd.se

Carl Olander, Samuel Hahnsson, Max Novak, Gösta Malmström och jag. Foto: Johan Trygg, langd.se

Carl Olander, Samuel Hahnsson, Max Novak, Gösta Malmström och jag. Foto: Johan Trygg, langd.se

Resultat Båstad-Mölle 2021 herrar

Resultat Båstad-Mölle 2021 herrar

Resultat Båstad-Mölle 2021 damer

Resultat Båstad-Mölle 2021 damer

Resultat Båstad-Mölle 2021 finns här. Jag blev 14:e man på tiden 2:39:57, vilket var 17.54 min efter segrande Stian Hoelgaard.

Johan Kanto inför start

Johan Kanto inför start

Förra året i juni åkte jag rullskidloppet på Kullarull en vardagskväll på Kullahalvön. Jag var i bra form och lyckades komma till målet en bra bit före övriga deltagare.

Det loppet har till år utvecklats till Båstad-Mölle, där tanken på sikt är att åka mellan dessa två platser. Eftersom vi spenderar mycket tid i Vejbystrand på somrarna där mina föräldrar har sommarhus kändes det naturligt för mig att delta.

Som ett storlopp redan första året
Lennart ”Klingan” Klingberg från Jonstorp, som jag känner sedan några år tillbaka, har varit projektledare. Klingan är väl inte direkt känd för att göra grejer halvdant, så han har gjort ett minst sagt digert jobb i att få till ett bra lopp redan år ett. Och det tycker jag de verkligen lyckades med.

  • Proffsigt med en himla massa par låneskidor med rullmotstånd 3. Jag vet att man haft det i Norge tidigare, men jag tror detta var första gången man hade det i Sverige. Segrarfarten i herrklassen i årets Båstad-Mölle motsvarar för övrigt 3 h 44 min i Vasaloppet. 57 km är kortare än 90 km, men målet låg ca 140 höjdmeter högre än starten att jämföra med Vasaloppet som är typ tvärtom. Stifan (höjdmeter per kilometer) var marginellt lägre på Båstad-Mölle. Kort sagt: 3:or är betydligt snabbare än ”snittföret” på Vasaloppet.
  • Loppet blev redan första året en FIS-tävling och en Visma Ski Classics Challenger.
  • Loppet sändes live på Facebook på langd.se
  • Världens bästa långloppslag Team Ramudden samt ytterligare ett stort antal elitåkare var på plats.
  • Det var rikligt med funktionärer utmed banan.
Lånerullskidor från Swenor

Lånerullskidor från Swenor

Starkt jobbat av Klingan och arrangörsföreningarna IFK Helsingborg och IF Ski Team Skåne redan första året. Designen på hemsidan kunde varit mer modern, men det vägdes upp av att de frontade en bild på mig och Rickard Bergengren från förra årets Kullarull.

Laddad inför start
Jag hade tränat helt okej inför loppet för att vara mig och var taggad på att tävla. Loppet startade inte förrän kl 15.30 så på förmiddagen var vi i Gubbahålan med familjen och syrrans familj. Det ligger längs havet mellan Magnarp och Vejbystrand och är ett bra badställe. Maj är också besatt av att fiska krabbor där.

Jag värmde upp rejält (ett av mina årsmål) och kände mig redo för start. Loppet börjar med att man åker uppför Hallandsåsen på gamla E6:an. Det är en backe jag ofta åker ner på långpassen på somrarna, eftersom det är en av få backar på norrsidan som jag kan tänka mig att åka nedför på rullskidor.

Johan Jakobsson i förgrunden, jag och Johans kompis i bakgrunden

Johan Jakobsson i förgrunden, jag och Johans kompis i bakgrunden

Den stiger 160 meter på 4 km (150 meter första 3 km), så det är en rejäl start. Inte så brant, men tillräckligt brant för att i stort sett alla runtomkring mig körde stakskjut. Annars var det stakning som gällde mest hela tiden förutom för de som var värmekollapsade (läs Erik W och några till).

Flög av efter 4 min
I 4 minuter orkade jag hänga med täten. Sedan kände jag att det blir lite väl tufft. Då hade jag haft en snittpuls på 172 i 3 minuter. Troligtvis nära personbästa i hög puls i vuxen ålder på rullskidor.

Tio gubbar gick framför, men jag kände mig lugnt eftersom jag visste att det var några starka åkare som inte hade orkat att gå med. Dessutom var jag tämligen säker på att inte alla tio skulle orka till toppen i det (för mig och många andra) ursinniga tempot.

Rullskid-Patrik på rullskidcenter.se i kvällssol

Rullskid-Patrik på rullskidcenter.se i kvällssol

Bra fart i E6:ans mälut
Jag lade mig i rygg på någon och redan innan toppen hade vi kört ikapp ett par som blivit avåkta. Från toppen av Hallandsåsen kör man nedför gamla E6:an mot Margretorp. Det är i princip lätt nedför, med 126 höjdmeter dropp på drygt 7 km.

Där kände jag mig riktigt stark. Vår grupp började köra lagtempo. Jag försökte i vanlig ordning ropa för att få ett bra och effektivt lagtempo och som vanligt blev jag lite frustrerad över att alla inte är med på hur en välsmord belgisk kedja fungerar. Men ganska snart blev det hyfsad ordning på det och vår klunga rörde sig snabbt. Riktigt snabbt. Jag var mestadels ganska aktiv.

Plötsligt såg vi tätklungan på ca 6 personer på nära håll framför. Vår grupp var nu ca 10 personer.

Inför start i Östra Karup

Inför start i Östra Karup

På Strava kan jag se att jag åkte dessa 7 km 8 s fortare än Stian som vann. Noterbart är att flera tyngre åkare upplevde att de rullade tungt. Jag själv som lätt åkare (72 kg) tyckte att jag rullade jättebra. Kanske blev Swenor Alutech med 3:or aningen svampigt i värmen? Eller är det bara perspektivet? Jag tycker alltid att jag har bra rull/glid när jag har som alla andra. Det är ju liksom det man vill. Glaset halvfullt/halvtomt.

Jagade tätklungan
Från Margretetorp till Hjärnarp går det först lite grann uppför och sedan lite grann nedför. Här var bl a Klas Nilsson aktiv för att komma ikapp täten. Han, jag, Markus Jönsson och Simon Magnusson (kanske någon mer) körde hårt och fick lucka bakåt mot vår klunga. Genom Hjärnarp tror jag vi fick med oss Herman Paus också som hade brutit metallen på stavspetsen. Varför köra med Leki-spetsar när detta inte sällan händer? Herman lärde jag f ö känna lite grann dagen efter på en cykeltur, jättetrevlig kille. Mer om honom vid ett annat tillfälle.

Björn Kaijser och Johan Jakobsson

Björn Kaijser och Johan Jakobsson

Jag körde ungefär med det jag hade för jag tänkte att bara man kommer ikapp tätklungan så finns det vindskydd där. Jag tappade lite på mina ”jagarkollegor”, men tätklungan kändes ändå så nära, kanske 20-30 meter (kan också ha varit det dubbla eller tredubbla).

Till sist orkade jag inte. Då hade jag haft 169 i snittpuls i en kvart. Också någon form av rekordhög puls. Då hade vi åkt ca 16 km sedan start och jag inser att jag är helt slut. Jag slutar nästan att åka för att vänta in nästa grupp för att försöka ta rygg. Jag ser Max Novak, som brutit staven och fått en ny, bakom mig. Försöker hänga på när han kommer, men det går för fort.

Jag och Rullskid-Patrik

Jag och Rullskid-Patrik

Med IK Sternare
Jag fortsätter att åka i snigelfart i väntan på att någon ska komma ikapp som man kan hänga på. Efter ett par kilometer kommer ett tåg med IK Sternarna Samuel Hahnsson, Carl Olander och Gösta Malmström. ”Välkommen till väggade klubben” säger Samuel och har en plats ledig på bussen.

Vi tuggar på och kommer snart ikapp Max Novak, som tydligen inte hade fixat att jaga ensam. Han har kapacitet att vinna både lopp och västar i Visma Ski Classics, men efter en krasch i samband med topptursskidåkning (tre knäckta revben och en ond axel) har han två månader med starkt reducerad träning.

Dopingkontroll på rullskidlopp

Dopingkontroll på rullskidlopp

Drar Novak med Olander
När gruppen har satt sig står det klart att Carl Olander och jag är starkast. Alla utom Carl släpper på en av mina förningar. Men jag känner att det är långt att åka 3,5 mil duo med Carl, så jag slår av på takten och väntar in de andra. Men snart är Carl och jag ensamma igen. Nästan i alla fall. Denna gång har Max hakat på.

Nåväl, lika bra att köra ändå då Samuel och Gösta inte har något att bidra med. Max är trött och tar med mycket få undantag inga förningar. Vi sluter en pakt att vi drar och att han inte spurtar ner oss. Detta håller i sig i nästan 2,5 mil med 1 mil kvar av loppet. Alltså Carl och jag drar ungefär lika mycket med Max på hjul.

Tempot är något slags halvväggat tillstånd. Det är varmt, kanske 25 grader. Och framförallt sommarens första riktiga värmeknäpp. Jag tycker att jag tål värme bra, men denna dag är det en lögn. Pulsen är fortfarande skyhög trots att det inte går speciellt fort. Jag suger i mig 1,5 liter från mitt slangbälte och lite extra dricka på några ställen av bl a Sebastian Backlund och adept Jeanette Malm (som jag lyckas spetsa med staven vid ett tillfälle, förlåt Jeanette). Även Mattias Reck sträcker fram en flaska vid ett tillfälle. Kanske någon mer. Tack ska ni ha.

Pulskruva Båstad-Mölle. Två omgångar med några minuters felvärden på slutet. Annars mycket högt för att vara mig på rullskidor.

Pulskruva Båstad-Mölle. Två omgångar med några minuters felvärden på slutet. Annars mycket högt för att vara mig på rullskidor.

Kramp med en mil kvar
Med en dryg mil kvar börjar krafterna tryta. Det kommer lätta krampkänningar och jag tar det sista ur vätskebältet. Kramperna gör att jag knappt kan åka och får släppa iväg Carl och Max. Detta är strax före Hjärnarp och nu kommer en mil som handlar om överlevnad.

I min race report från Bjäre Trail Run 2019 där det också var varmt, tufft och långt skrev jag ”Kanske är det denna tillfälliga låtsasmisär i en ordinärt medelklassliv som lockar.” Den typ av låtsasmisär jag upplever sista milen i årets Båstad-Mölle har jag upplevt på löptävlingar tidigare, men aldrig på skidor/rullskidor. Det är ingen angenäm upplevelse.

Krampen värst i magen
Farten sjunker som en sten (snitt 16,9 km/h sista milen, dock en hel del uppför) och nu sjunker också pulsen för första gången i loppet. Så fort jag kommer upp i 155 i puls krampar framförallt magen, men även tripceps och benen. Magen är värst. Jag palperar den och den är stenhård. Det gör riktigt ont och jag måste stanna (eller rulla i 2 km/h) och sträcka ut kroppen bakåt. ”Nu förstår du hur det är för mig i Vasaloppet”, skrev Pontus Nordström som kommentar på Instagram. Pontus har med undantag för i år haft svårt med längden i fäders spår.

Karta Båstad-Mölle 2021. Notera att det är ganska nära Vejbystrand där vi spenderar mycket tid på somrarna. Så det var nästan hemmaplan.

Karta Båstad-Mölle 2021. Notera att det är ganska nära Vejbystrand där vi spenderar mycket tid på somrarna. Så det var nästan hemmaplan.

Ingen åker om mig förrän med ca 5 km kvar, trots att det mest är stakskjut och diagonal i maklig takt. Det funkar bättre för magen än stakning. Då kommer en som jag försöker hänga på, men så krampar det. Sedan kommer nästa och samma visa igen. Med bara någon kilometer kvar kommer min kompis Johan Kanto. Jag inser att jag nog kan spurta ner honom och jag hänger med till slutet, men jag vill inte åka snålskjuts så jag lägger mig bredvid istället för bakom.

Vi åker och pratar lite och jag vill att det ska gå så långsamt som möjligt för att inte krampa. Tanken är att spurta så sent som möjligt så krampen inte hinner komma. Med ca 150 meter kvar ropar Kanto att någon är på väg ikapp bakom så spurten dras upp lite för tidigt för min smak. Det funkar inte. Magen krampar totalt och jag får rulla in i mål en bit efter Kanto.

Segment på Strava nerför Hallandåsen tidigt i loppet var i alla fall bra.

Segment på Strava nerför Hallandåsen tidigt i loppet var i alla fall bra.

Dopingtest
Efteråt blev jag kallad till dopingtest. Stort för mig. Det har jag alltid drömt om. Jag blev slumpvis utvald. Det tog 3 liter vatten och 2 timmar efter målgång att få ut 90 ml i två omgångar. Jag var rejält dehydrerad.

Stian tog också ganska lång tid på sig. Lina, som f ö hade drygt 3 min längre åktid än mig (startade 5 min efter), blev också dopingtestad.

Kul erfarenhet
Sammanfattningsvis så var själva resultatet rent ut sagt dåligt. Hade jag inte kroknad så sista milen hade det varit okej, men Max som jag åkte med blev ändå 13 min efter, vilket är en hel del. Jag tappade 5 min på honom på sista milen.

Jag tränar i klassiska skor, men tävlar i skiathlonskor

Jag tränar i klassiska skor, men tävlar i skiathlonskor

Men jag är ändå ganska nöjd. Jag kände mig hyfsat stark tills jag kroknade totalt redan efter 15 km. Bara att träna mer. Och inse att jag inte alltid gör det så bra i värme.

Det som ändå gjorde mig på gott humör (förutom dopingtestet) var att det var ett kul lopp. Det hände mycket både i början och (tyvärr) i slutet.

Data från Polar Vantage V:
Tid: 2:40:03 (noterbart är att jag för några veckor sedan hade 2:43 då jag träningsåkte ett varv på banan på ett par Elpex Wasa-2:or som inte skiljer sig speciellt mycket mot tävlingens Swenor Alutech-3:or)
Sträcka: 57,3 km
Snittfart: 21,5 km/h
Snittpuls: 160 (dock några felvärden på slutet så 159 kanske)
Totalstigning: 480 meter
Totaldropp: 360 meter
Stifa: 8,4

Tack till arrangören för bra lopp och till de som langade dricka och alla trevliga medtävlanden jag träffade! Tre filmer nedan. Den ena när jag är avhängd under sista milen. Filmat av Carina Hammarstrand.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Detta inlägg publicerades i tävling (sedan juli 2012). Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Båstad-Mölle 2021 the story

  1. Stefan skriver:

    Alltid kul att läsa dina RR!

Kommentarer är stängda.