
Herrsegrarna på 34 km (Klas Johansson), 51 km (jag) respektive 17 km (Adam Stenman) i Bjäre Trail Run 2021. Dessa karlar var snabbare än mig på deras respektive förstavarv. Adam 1 min och Klas 6 min. Men Klas tappade 5,5 min på andravarvet.

Resultat Bjäre Trail Run 2021 damer 17 km. Stark tid på Karin Nilsson, som likt mig kommer från skidåkningen och nu bor i Sjömarken.
Resultat Bjäre Trail Run 2021 finns här. Jag vann 51 km på tiden 4:41:44, vilket var 1:06:38 före tvåan Jan-Jakob Zbiniewicz.
I år sprang jag Bjäre Trail Run för tredje året i rad och precis som tidigare var det tre varv på en 17 km-bana. Mellan 2019 och 2020 gjordes små ändringar på banan. I år var ändringar lite större, men fortfarande över 90 procent samma bana.
Distanserna, terrängen och höjdmeterna har varit ungefär de samma.
- 2019: 4:55:39. 52,32 km. 5.39 min/km. Varvtider 1.32-1.35-1.49. Ca 29 grader.
- 2020: 4:29:15. 50,63 km. 5.19 min/km. Varvtider 1.26-1.27-1.35. Ca 20 grader.
- 2020: 4:41:44. 50,16 km. 5.33 min/km. Varvtider 1.28-1.33-1.37. Ca 26 grader.
Förra årets lopp var en av mina bästa idrottsprestationer någonsin. Det loppet är jag oerhört stolt över. Det har också varit det enda ultralopp där jag inte kroknat totalt sista tredjedelen (förfallet har varit ganska stort på Ultravasans två starter samt SM 100 km landsväg).
Jämfört med förra året hade jag både tränat och sprungit lite mindre i år. 2,3 mil per vecka i snitt första halvåret i år jämfört med 3,3 mil i snitt första halvåret förra året.
Stukad fot
Jag lyckades med konststycket att stuka högerfoten ganska rejält tre gånger på mindre än två veckor inför loppet. Jag hade t o m ont i foten dagen före. Det gjorde mig orolig med tanke på att jag vill springa i Hoka One One Speedgoat 4 med mycket dämpning, vilka inte är optimala för att undvika stukningar i stökig terräng pga den höga sulan.
Det är första gången jag vrickar foten rejält sedan 2008, då jag stukade den så allvarligt att jag behövde gå på kryckor ett par dagar.
Det var på Fredrik Swahns milspår i Hågadalen i Uppsala och direkt efter att foten blivit bra skaffade jag en balansplatta för att träna upp foten för att inte vricka den igen. Den står jag på varje gång jag borstar tänderna. Vänsterfoten för underkäken och högerfoten för överkäken. 13 år med balansplatta i stort sett varje dag jag varit hemma tror jag annars har hjälpt mina fötter.
Blandning av underlag
Jag kände mig ganska defensiv när jag ställde mig på startlinjen. Jag visste att varken träningsmängden eller formen kunde matcha fjolåret, men jag visste också att ett terränglopp på 51 km med en stifa på nära 30 (1500 höjdmeter) skulle passa mig. Inte minst för att loppet går på en blandning av asfalt, stig, grusväg, åkrar, obanat etc.
Jag är inte superbra på något underlag, men jag har ett hyfsat steg på asfalt och jag är hyfsad på att röra mig snabbt i stökig terräng, som t ex i Axeltorps ravin i bokskogen där man bokstavligen kryper på alla fyra uppför berghällar.
Inga chansningar
Planen var att likt förra året hålla hela vägen, men att springa ännu mer på “säkerhet”. Alltså inte för hög puls, inte för fort nedför, ligga bra till med vätska och energi etc.
Värmen är en stor faktor. Förra året var det hyfsat svalt för att vara juli medan solen stekte ganska bra i år samt för två år sedan.
Vätskeryggsäck vs flaskbälte
Jag beklagar mig ofta över att ultralöpare överanvänder vätskeryggsäck, bl a i vår podcast Lagom Kondition. Det är något jag står för. Jag var svårt att förstå att man väljer att springa med ryggsäck när man inte behöver ha med sig extrakläder etc.
Varje år har jag sprungit med ett s k flaskbälte, alltså ett midjebälte med plats för en vattenflaska. Den har också ett fack som kan rymma en telefon, några bars etc.
Förra året hade jag ingen lagning utan bytte bara flaska själv vid varje varvning. Hade jag varit själv i år hade jag gjort samma sak, fast även bytt efter 5 km då banan passerar nära målområdet. Då hade jag lagt ut flaskor åt mig själv.
I år hade jag lyxen att ha mamma som servicepersonal, något hon skötte med perfektion. Tack mamma! Hon stod vi cirka 6 km samt vid varvning, så jag kunde byta flaska på fem ställen. Dessutom hällde jag vatten över mig varje gång, efter inspiration av Alfred Buskqvist som gjorde det otal gånger i Båstad-Mölle. Vattnet och sportdrycken låg i en kylbag. En riktigt win!
Totalt drack jag nog ca 3 liter Umara sportdryck, där tre av flaskorna var spetsade med Intend (koffein) och salttablett. Gissningsvis 400 gram kolhydrater. Det kändes ganska lagom förutom sista varvet då en extra halvliter hade suttit fint. Jag åt också en halv bulle vid varvning en gång, annars ingen fast föda.
Jag behövde heller inte ta någon kisspaus, så nu vet ni det också.
Carl-Johan och jag direkt
Starten gick och efter 500 meter hade Carl-Johan Sörman och jag en lucka på typ 100 meter. Jag var glad att Carl-Johan kom till start så jag slapp springa själv, även om jag är någorlunda bra på att fokusera på uppgiften utan andra inblandade.
Carl-Johan är från Skepparkroken nära Vejbystrand, men bor i Toscana och satsar på löpning. Han springer ofta ultralopp och hade inför loppet två segrar i Bjäre Trail Run i likhet med mig, något jag i efterhand såg en artikel om här.
Starka resultat utomlands
För två år sedan när han var med sprang vi ihop i 2 mil innan han släppte och sedan bröt. Då hade han varit sjuk före loppet.
I år kändes det ganska öppet. Carl-Johan har många fina resultat från internationella ultralopp och jag hittar en del om honom på ultrasajter när jag googlar. Men jag följer inte löpning så noga, varken nationellt eller internationellt, så det var svårt för mig att få en uppfattning om vem som på pappret var starkast.
Han släppte efter en mil
Efter ungefär 1,6 km kände jag att jag fick ett visst mentalt överläge. Jag såg att han sprang utan vätska och undrade hur han löste det. Han sade att han skulle köra första varvet utan medhavd vätska för att sedan dra på sig vätskerygga.
Carl-Johan bor i Toscana och är säkert van vid betydligt hetare dagar, men jag kände mig ändå tveksamt till upplägget med 17 km utan medhavd vätska på en sådan tuff bana i juli. Jag erbjöd honom min vätska någon gång, men han tackade nej.
I början drog Carl-Johan en del och det gick hyfsat fort uppför. Från 5 km tog jag över taktpinnen och efter 10 km släppte han, då hans plan var att istället ha bra med krafter kvar på sista varvet. Tyvärr fick han senare bryta då han fick en gren i huvudet som gav ett blodigt sår.
Gick på 2:a och 3:e varvet
Jag själv tuffade på allena i 41 km. Ledorden var hela tiden att springa på säkerhet. Hela fötter, bra med vätska, bra med energi etc. Första varvet sprang jag hela vägen förutom den korta biten där man kröp på berghällarna samt när man kröp under och hoppade över staket. 2:a och 3:e varvet blev det mer gång i de branta uppförsbackarna (gamla liftrännan samt långbacken i hagen efter skråandet ovanför Båstad).
Även om jag tappade 4-5 minuter per varv tyckte jag att jag höll min plan bra. Jag hade krafter hela vägen och även om träningsvärken satt i ca 5 dagar var jag inte lika totalförstörd i kroppen som jag brukar vara efter motsvarande lopp. Foten höll också.
Bra pepp längs banan
Sammanfattningsvis är jag nöjd med insatsen, även om jag inte nådde upp till förra årets nivå. Jag tror aldrig jag tagit tre raka segrar i något lopp förut. Det är alltid kul att vinna, oavsett storlek och konkurrens på loppet.
Jag har sedan tidigare gjort ett gäng Strava-segment längs banan och när jag tittar på dem är det även där tydligt att jag sprungit bättre än 2019 men sämre än 2020.
Stort tack inte bara till mamma och arrangörerna, utan också till alla medtävlanden. Det är ganska mycket folk man ser längs banan pga utspridda starttider för olika distanser och alla är så härligt peppande. Kul också att många har koll på att jag springer långa banan och att jag har sprungit loppet tidigare.
Nya tag till 2022 års lopp.