Mycket träning, hård träning och toppform. Det går bra nu. I morgon avslutas den tredje 4-veckorsperioden och i den har jag tränat 8,14,14,22 timmar, vilket så när som på timmen är enligt planen. Jag har varit lydig som en hund, men inte onödigt kompulsiv. Det är bra att pulsera träningen med växelvis hårda och lugna veckor för att förbättra träningseffekten och maximera återhämtningen. Det kommer jag göra fram till skidsäsongen, då träningsvolymen kommer att minska väsentligt. Sedan vecka 17 i år har träningen sett ut så här:

14 timmar/vecka i snitt
49% cykel
31% rullskidor klassiskt
12% rullskidor skejt
4% löpning
4% annan träning

13% av träningstiden har varit högintensiv (intervall/tävling)

I fredags skejtade jag in till Kypegården (tar en timme) utan stavar från Aplared för att gå en stenålderspromenad med triathleten Jonas Colting. Denna träningform kallas även Primal Walk och är riktigt rolig. Vi går omkring i obanad terräng i 1,5 timme i våra Fivefingers-skor och lyfter stenar, slår med slägga och släpar stockar. Det är en perfekt träningsmodell för mig just nu eftersom jag inte springer så mycket pga hälsenebesvär. Pulsen är ganska låg (jag räknar bara halva träningstiden), men man aktiverar en massa stabiliseringsmuskler i fötterna och man blir grym på att slå med slägga. Jonas är riktigt bra på det och borde ta anställning som byggnadsarbetare eller skogshuggare.

Jonas och Erik redo att ta sig an skogen.

Det är alltid roligt att träna med Jonas. Det är en mycket intelligent och allmänbildad påg som har välgrundade åsikter om allt och alla. Att han dessutom är lika Borås-kär som mig gör inte saken sämre.

Efter stenålderspromenaden skejtade jag tillbaks till Aplared, men råkade krascha mot slutet. Jag har haft tur och aldrig skadat mig på rullskidor, men nu gjorde jag min hittills värsta vurpa. I två minuter ungefär låg jag och kved över min axel, armbåge och haka i vägkanten, fullt synlig på en ödslig 70-väg. Intressant nog kom två bilar förbi och ingen stannade. Kanske trodde de jag tittade på blommorna. Det känns lustigt att folk kan vara så ohjälpsamma ibland. Är vi för självupptagna, eller för rädda, eller för lata, eller för tidssnåla, eller för okunniga, eller för blyga, eller kanske vi inte längre för en kick av att hjälpa andra. Skit samma, sur blev jag i alla fall. Men den värsta smärtan gick över dagen efter.

Å aj aj aj aj ont

Till alla er som är rädda för att åka rullskidor vill jag bara säga: det tog mig flera tusen mil innan jag vurpade så här. Tidigare har jag  bara ramlat 5 gånger och aldrig fått ont.

Nästa vecka ska Ida och jag till Dalsland och åka kanalbåt och rälsbuss. Det är en bröllopspresent från skidgymnasie-kompisarna Jochen, Linus och Jönsson med respektive och telningar. Infrastruktur är ett av mina stora intressen så det blir en rökare i krysset.