Mathias Fredriksson drog ungefär 41 km åt mig, jag 1 km åt honom. Tack igen Mathias! Jag vet minsann att du tjuvkikar här ibland.

Resultat Marcialonga 2013 finns här.

Bilder Marcialonga 2013 finns här.

Vi hann till Luft Hansa-planet i München, där jag nu sitter framför äppledatan på höghöjd. Men det var på håret. Där är knappt fyra timmars bilfärd mellan Marcialonga-byn Cavalese och Bayerns huvudstad. Men med ”söndags-stau” på autobahn kunde inte ens finbilen från Hertz hålla tiden och det blev en A3-intervall med skidpaketet över ”torget” på Münchens flygplats till incheckningen. Det stod inte högst upp på önskelistan för min mörbultade kropp.

För jag känner mig verkligen mörbultat. 7 mils slit tar på krafterna. Att ryggen mår så bra den ändå gör efter ett sådant här lopp för jag tacka min pilates-tränare Katja Larsson för, det har verkligen hjälpt att gå till henne i höst.

Min målgång i Marcialonga 2013

Andraklungan i början
Det blev ett slitsamt lopp. Starten gick ganska bra att jag hamnade snabbt i en klunga med många fina namn. Jag tror det var bra fart på finpojkarna i täten första kilometerna, för det sprack upp rejält. Marcialonga går i stora drag svagt uppför i 20 km, svagt nedför i 45 km, svagt uppför i 3 km för att sedan avsluta ned 2 km rejäl klättring i Cascatabacken.

Fram till ca 18 km låg jag i andraklungan med bland andra Anders Myrland (14:e i Vasaloppet 2012), Nicola Marandini (7:a Marcialonga 2011 och 2012), Martin Rosvall (15:e Vasaloppet), Klas Nilsson (31:a idag!), Markus Jönsson (9:a i Vasaloppet) och ”före dettingen” Mathias Fredriksson. Det gick ganska lätt att hänga med uppför och på platten, både då jag stakade och då jag åkte med benen. Nedför var det tyvärr tungt… Och i en nedförsbacke fick Mathias Fredriksson och jag släppa. Kändes väldigt surt. Avskyr att säga det, men tror inte jag släppt den klungan med lika snabba skidor som dom. Den klungan blev 28:a och bakåt.

Som Northug – typ
Sedan sällskapade Mathias och jag i 42 km. Han drog 41 km och jag 1 km. Eller som han sade efteråt (på sina breda dalsländska): ”Fan Wickström, du är som Northug, fast utan en bra finish”. Men vi hade trevligt där vi åkte, han med mobiltelefon till TV4, jag med mobiltelefon till övriga TV-stationer (Finlands TV ringde två gånger, men det var svårt att höra dom, så jag vet inte hur bra rapporten blev). Mathias hade inte bra glid, men bättre än mig, så jag kunde liksom inte dra i nedförsbackarna, vilket han också insåg. Vi hade inte chans att hänga på alla som kom och körde om oss mellan Canazei och Molina. Det är tråkigt med långsamma skidor (och tråkigt att skylla på), men så är det ibland. I Västgötaloppet förra helgen hade jag bra skidor, men knackig form. Idag var formen god, men glidet verkligen ingen höjdare. Anledningen till att jag körde med fäste var för övrigt för att som åkande reporter kunna hänga med så länge som möjligt, annars hade jag kört på ”blanke ski”, som det heter på norska. Ganska många bland de jag åkte hade också fäste, bl a Jönsson och Myrland.

Daniel Tynell var väldigt fikasugen efter målgång

Vid stadion i Val di Fiemme, med ca 15 km kvar, fick Mathias upp farten. Om det berodde på att han var glad över sitt VM-brons i stafett där 2003 eller förbannad på Jörgen Brink för att de inte vann guld vet jag inte. Hur som helst flög jag av med 1 mil kvar och slet på egen hand. När jag nådde Cascatabacken var jag helt kraftlös. 68 km kamp i ilska hade tagit all energi. Trots att jag faktiskt hade lite fäste i den backen stapplade jag upp långsamt med stakning/stakning med frånskjut (37:e bästa split). Ljusår ifrån 2011 då jag flög uppför den backen och hade 10:e bästa split. Nu åkte jag i alla fall om 3-4 st och blev 51:a i mål, att jämföra med 42:a 2011.

Revansch i König
Men annars är jag glad! En trevlig helg med italienska läckerheter på tallriken och i glaset, kul jobb med Swix Ski Classics och roligt att se en överlycklig och groggy Rickard Bergengren efter målgång! Nästa helg blir det König Ludwig Lauf, utan fästvalla.

Stort tack alla för service före, under och efter loppet!

Rickard Bergengren gjorde återigen ett superbra lopp och var både överlycklig och groggy efteråt. Är han, Z och Adam Steen årets tre kometer i skidsverige? Tillsammans med Emma Wikén?