Jag drar vår klunga på fjället med Lasse Paakonen, Klas Nilsson, Pär Jonsson, Tiio Söderhielm och Erik Melin Söderström efter. Tiio bröt sen den veklingen. Foto: Magnus Östh.

Resultat Årefjällsloppet finns här. Bilder Årefjällsloppet finns här.

Jag sitter i frukostmatsalen på Holiday Club och jag har nog aldrig sett så många skidåkare så trötta på en och samma gång. Igår var det After Ski, bankett och sedan Bygget, vilket tillsammans med 75 km tuff skidåkning gjorde att en och annan blev lite sliten.

Linus Larsson åkte bra igår.

Årefjällsloppet var fantastiskt vackert. Cirka -20 grader i starten, men klarblå himmel och strålande solsken gjorde att man kunde slänga mössan tidigt. Jag hade bestämt mig innan för att vara supertråkig och ”göra mitt eget lopp” och ”inte gå ut för hårt”. Med tanke på hur säsongen varit ville jag få en trevlig resa i den sista tävlingen. Därför tog jag det lugnt i starten för att undvika stavbrott och jag stressade inte i klungan. Jag hade äntligen ett par kanonskidor under fötterna som gled lika bra som alla andra, så jag kunde ganska enkelt följa tätklungan i början på de lättåkta partierna.

Vid spurtpriset efter 7 km skruvades farten upp tillfälligt och Björn Rydvall och jag hamnade cirka 30 meter bakom tätklungan. Normalt sett hade kört helt max för att försöka komma ikapp, men nu tänkte jag mest att jag ville orka hela loppet. Så vi låg på det lite retliga avståndet 30 till 100 meter ända fram till Ottsjön efter ca 18 km, då drog klungan ifrån lite mer.

Björn Rydvall imponerade
Loppets största backe, med en stigning på 250 höjdmeter (jag tror Vasaloppets startbacke stiger 150 meter), började vid 20 km och slutade tre kilometer senare. Där ställde jag av Rydvall som körde utan fästvalla, och lyckades även köra om några som flugit av tätklunga, bl a Rikard Tynell och Nicola Morandini. Jag lyckades sedan ansluta till en klunga med cirka 6 personer (se översta bilden) och vi körde från ca 25 km över fjället till ca 40 km i Edsåsdalen, med skillnaden att Tiio bröt och stakmaskinen Björn Rydvall anslöt till klungan. Rydvall imponerade för övrigt stort under hela loppet med dragvilja och stakade uppför nästan alla backar, till skillnad från många andra som saxade.

Morten Eide Pedersen vann ungdomströjan och dominerade även under kvällen.

Efter Edsåsdalen blev det lite olika klungor, men jag avancerade hela tiden i fältet (trots att mina triceps tackade för sig ungefär vid 30 km kvar-skylten) och kom ikapp och förbi många finåkare även på slutet, bl a Lars Suther och ungtupparna Fredrik Jonsson och Anton Lindblad, som båda åkt världscup flera gånger. Jag kom även ikapp den trevliga och roliga karlen Thomas Henriksson från Team United Bakeries, som blev 10:a i årets Vasalopp. Thomas läser det här så det är ett ypperligt tillfälle för mig att återigen berätta för honom vilken vekling han är som senare klev av. För övrigt bröt han loppet tre (!) gånger, men blev övertalad att fortsätta de två första gångerna för att hjälpa sina arma bagarkollegor.

Banan blev tuff på riktigt ungefär mellan mil 5 och 6. Då körde vi mestadels under en kraftledning och backarna där kommer jag aldrig att glömma. DE KOM ALLTID EN TILL JÄVLA BACKE. Detta kan nog de flesta som åkte igår skriva under på.

Precis innan den långa nedförsbacken med 15 km kvar var jag duktigt trött och fick släppa fyra gubbar och körde solo hela vägen in i mål. Nedförsbacken var för övrigt ganska jobbig. 100 höjdmeter nerför på 3 km, fartställning i stort sätt hela vägen.

Menyn till banketten

Trevlig avslutning
På stakningen mellan Duved och Åre sista milen körde jag först om Jonathan Thoresson och sedan jagade jag ikapp slovaken Martin Bajcicak, som blev 34:a på årets VM-femmil när Johan Olsson vann. Jag lade mig bakom i ca 50 meter, men sedan såg jag farbror Arne, som stod och hejade på sjön med två kilometer kvar. Då passade jag naturligtvis på att rycka ifrån Bajcicak så Arne fick se sin brorson från sin bästa sida. På upploppet var det ingen bakom och ingen framför, så jag åkte ca 50 m med en stav och gjorde high fives till publiken och blev intervjuad av speakern Kjell-Erik Kristiansen efteråt. Solen sken och alla var glada och jag var nöjd med att ha gjort ett perfekt lopp utifrån den mängd jag tränat i vinter. 35:e plats. Stort tack ni som vallade och gav dricka!

Skidorna var ett par Madshus Redline som jag fick låna av John Vikman på Madshus. Jag testade dom aldrig mot några andra skidor och vallade bara upp ett par för tävlingen. Jag har ingen aning om höjden på skidorna, jag bara sade till John vad jag vägde. Eftersom väldigt många Madshusåkare kör på Redline tänkte jag att de måste hålla en mycket jämn och hög kvalité, och det stämde ju i alla fall den här gången! Det var verkligen härligt att kunna glida lika bra som alla andra i nedförsbackarna!

Idag ska jag till Östersund och hälsa på Idas syster Åsa, som tillsammans med Mattias Nilsson precis fått sitt andra barn, tillika Astrids femte kusin som är 4 år eller yngre. Det blir fullt blås på barnkalasen framöver. I morgon flyger jag hem och sedan blir det vila och lugn träning några veckor innan det ska börja tränas på riktigt i mitten av april.