Vättern är en stor sjö. 15 000 idioter cyklar av okänd anledning runt den varje år. Jag själv har gjort det tre gånger tidigare, med ungefär 3 års mellanrum. Efter varje lopp säger jag med emfas ”aldrig mer”.

Min stora förälskelse till konditionsidrott i alla dess former inkluderar alla typer av tävlingar och träningar (kort, hård, långt, lugnt, cykel, löpning, skidor) utom just Vätternrundan. Antagligen beror det på att jag ätit och druckit för dåligt och cyklat in i väggen vid samtliga tillfällen.

Men i år var det dags att äntligen få en positiv bild av min enda verkliga ”fiende” i konditionsidrottsvärlden. Revanschlustan var brutal. Målet på under 8 timmar hade jag satt upp ett halvår i förväg och det var enda som gällde. Dessutom hade jag slagit vad med klagande cykelkollegor om att raka benen för första gången om jag klarade målet.

Vi boråsare startade 09.40 på lördagsmorgonen och efter knappt tre mil kom sub 7-gruppen ikapp. Det var ett stort Stockholmsgäng som skulle sätta en grym tid medelst 15 elitcyklister som växeldrog. De flesta år ligger de bästa tiderna på ca 7,5 h, men i år var det fler elitcyklister med.

Jag orkade hänga gruppen i en kvart innan det blev för ryckigt långt bak i klungan och med 170 i puls beslutade jag att inte haka på längre. Ligger man väl bakom några cyklister går det bra med ca 145 i puls i den höga farten, men om det går ryckigt är jag inte tillräckligt bra för att snitta 43 km/h i 7 timmar.

Från mil 5 till 10 låg jag mest själv eller i långsamma klungor innan det äntligen kom en bra grupp som  hade sub 8 som mål. I en dryg timme var vi ca 10 stycken inklusive mig som låg i en kedja och växeldrog innan klungan växte sig gigantiskt stor.

Totalt blev det ca 1-2 timmar regn under färden

Sista 15 milen drog jag inte en meter (med ett undantag) och låg bara bakom andra, med 125 i puls. Helt underbart. Det är lätt att bli frustrerad över den låga ansträngningen, men i cykel är det natt och dag när det gäller att ligga i klunga. Vid ett tillfälle efter 25 mil blev jag tvungen att jaga själv i 40 km/h i 8 km. Då hade jag ungefär 40 pulsslag högre än vid samma fart i klungan. Så mycket skiljer det.

Jag rullade i alla fall i mål med klungan helt överlycklig på tiden 7,48 timmar. Äntligen en bra tid på Vätterundan. Och fruktansvärt kul att nå ett mål man satt upp ett halvår tidigare. Jag tror jag var gladast av alla boråsare. Nu behöver jag inte cykla Vättern någon mer gång.

Mina Vätternrundan-siffror

Längd: 300 km
Tid: 7.48.29
Snitthastighet: 38,5 km/h
Vätskekonsumption: 1 liter vatten, 2 liter sportdryck
Matkonsumption: 2 dubbeljapp, 2 energikakor, 2 gels med koffein

Förresten, hade jag legat lite högre upp i sub 7-gruppen hade jag nog med vilja och tur kunnat överleva runt sjön under i den farten. Det gjorde mina outtröttliga vänner Olle aka Niedermann och Jonas Lindeblom Jag är nog inte klart med Vättern trots allt.