Gräset är nyklippt i sommarstugan. Att ta ett glas saft i sommarvärmen och blicka ut över en gräsligt grön, nyklippt matta är en obeskrivlig inre lycka. Det är också ungefär det mest tekniska jag klarar av som nybliven husägare. Jag får ofta tummen ur röven, men sedan hamnar den mitt i handen. Det är tur jag har Ida. Hon slipar golv, målar och pillar ner rosor i hål jag grävt.

Även en motor med fyra hästkrafter låter högt.

Jag gillar verkligen livet på landet, mer än jag kunde ana. Denna vecka är den fjärde och sista semesterveckan för Ida och snart börjar allvaret, vilket innebär att man inte varje dag kan åka båt till en öde ö för att äta picnic och plocka svamp och blåbär. Vi flyttar tillbaks till lägenheten i stan. Det är tur jobb finns så livet inte dansar på rosor och pioner året runt.

Jag lovade sist att berätta om min inställning till cykeltävlingar. Elittävlingar drar precis som inom skidåkning ofta bara de 50-100 bästa, där alla toksatsar. Positivt är att det finns en ”seniorklass”, som kan liknas med ”H21 lång” i orientering. Men även här är ganska bra folk med. Det innebär att om man tappar klungan ofta får cykla helt ensam i några timmar, eftersom det inte kommer någon bakom. Därför har jag dragit mig lite för att köra elit- eller seniortävlingar. Om man istället väljer att köra motionslopp tas inga tider och det kommer ingen resultatlista. Och det vill man ju ha, för då höjs tävlingskänslan. Tävling är alltid bästa tävling.

Inom skidåkningen har man genom långloppen på ett utmärkt sätt bakat in motionärerna med eliten. Varje helg från årsskiftet till första söndagen i mars kan Vasaloppsåkare mäta sina krafter mot eliten i de så kallade seedningsloppen, vilket ofta är uppskattat eftersom storfräsarna agerar förebilder. Och även eliten gillar det. Få elitmotionärer väljer att köra en småtrist Sverigecuptävling på en obskyr ort i Norrland med 52 deltagare och lika många i publiken när hon/han istället kan åka ett långlopp på hemmaplan med 1000 deltagare och dubbelt så många påhejare runt banan. Ändå verkar det inte ta död på elitverksamheten, än så länge i alla fall…

Cyklingen har länge saknat dessa långlopp med eliten och motionärerna blandade, men på senare år har Grand Fondo-loppen börjat bli vanliga: CykelCity Grand Fondo i Kungsbacka, Eslöv och Stockholm, Glasriketresan, Tour of Jämtland och så Velofondo Vårgårda som jag trampade runt i helgen. Bara ordet Grand Fondo låter som poesi i mina öron. Det är ett perfekt alternativ för sådana som mig, som verkligen vill tävla, men inte riskera att bli avhängd och få cykla själv i 10 mil. På ett Grand Fondolopp kommer alltid en ny klunga, och det uppskattas av många jag talade med i helgen. Så det så!

Här kommer lite bilder från cykeltävlingen i lördags. Klicka på fotona så växer de!

Markus har ett efternamn som är svårt att uttala, så han kallas Slagskeppet. Men han är snäll och har precis flyttat från den skånska myllan till Borås för att satsa på cykel. Det tycker jag är häftigt. Och det säger en del om hur bra cykelklimatet är i soliga Borås.

Race till death or die behind!

Tre grabbar i sina bästa år. Borås CA är en fantastisk klubb. Att det står “Tractor” på Grevens tröja är knasigt, han kanske är bonde.

Erik och Martin Gotting