Jag är en mycket glad person. På bloggen finns många bilder där jag ler stort och det kommer inifrån. Att leva livet och leva med idrotten är något jag trivs obeskrivligt bra med.

Men bara för att man nästan alltid är glad och positiv behöver det inte betyda att man aldrig har det jobbigt. Jag ska inte överdriva, ingen nära släkting har dött eller fått cancer. Ida och jag har dock haft en vår med många svåra beslut i tillägg till allt som skett runtomkring.

Vi har precis köpt min pappas hus i Lundaskog, 5 km utanför Borås. Det är där jag växte upp och sedan mor och far gick skilda vägar för sju år sedan har pappa bott kvar där själv. För mig har det alltid varit ett drömställe: stor gräsmatta för barn att spela fotboll; lagom långt till skola och stan; riktigt bra träningsmöjligheter för all barmarksträning; stort hus med plats för både SkiErg och vallatempel; bra område; täta bussförbindelser.

Det var inget självklart beslut att köpa detta hus och det blir naturligtvis en konstig situation för Ida att jag ska flytta in i mitt pojkrum (dock inte för mig, där känner jag mig trygg). Vi insåg att vår ekonomi inte på långa vägar tillåter varken toppstandard eller centrumläge. Därför seglade detta hus upp som alternativ. Vårt hus innehåller inte direkt italienskt kakel och den modernaste induktionsspisen, men fixar man ytskikten så ska det nog bli fint!

Eftersom vi köpte huset utan mäklare blev det en del merjobb, och att köpa hus är redan ganska mycket grejer: köpekontrakt, köpebrev, likvidavräkning, lån, byta el, byta telefon, byta bredband, göra adressändring, flytta ur pappas hus, flytta ur vår lägenhet, flytta in på båda ställena, fixa flyttstäd… Jag vet inte hur många timmar vi har lagt på att packa i lådor, städa, hyra lätt lastbil, köra flyttlass och bära soffor. Stort tack alla ni som hjälpte till!

Detta i ett läge där Ida är höggravid och inte kan bära och många gånger bara kan sitta och titta på och vara frustrerad över att inte kunna hjälpa till. Och har hormoner… Detta i ett läge då jag som egenföretagare ska göra deklarationen (tar en stund). Detta i ett läge då Vasalöparen ska gå i tryck (ofta >50 timmars arbetsveckor). Sömn är inget jag ägnat någon direkt omfattande tid på sistone. Dessutom kände vi en ekonomisk stress: Vad kommer allt kosta med räntor, amorteringar och driftskostnader? Hur mycket kommer vi kunna att vara föräldralediga? Kommer vi att bli dåliga föräldrar för att vi kommer att behöva sätta barnet på dagis “för tidigt”? Alla dessa beslut och all denna oro sätter sina spår.

Pappa och jag har en mycket bra relation, både som far-son och som kompisar. Men att göra miljonaffärer med en nära släkting är ändå mycket speciellt. Vem betalar för vad? Vem ansvarar för vad? Vem ser till att allt är förberett inför mötet på banken?

Som grädden på moset saknade vi ett papper då vi skulle genomföra köpet förra veckan, så vi fick lämna banken utan uträttat ärende. Det var inget roligt. Alls. Det var inte exakt vad vi behövde just då.

När köpet gick igenom i måndags hade jag svårt att hålla tårarna borta. Det är inte lätt att förklara. Men allt slit och den enorma psykiska påfrestningen vi genomgått under senaste månaderna bara släppte. I bilen hem forsade tårarna, jag var så jävla lättad över att allt gått bra. Och ekonomin ser OK ut. Och det känns underbart att bo i hus. Lyckligtvis var det även lämning för Vasalöparen i måndags, så det var mycket som lättades.

På kvällen bjöd säljaren köparna på middag på restaurang La Copita i Borås. Pappa och jag delade en magisk god Baroloflaska, huvudrätt vällagade tapas (de baconinlindade dadlarna var bäst) och som efterrätt himmelsk god vaniljpannacotta. Festen fortsatte dagen efter med det 7,5 mil långa rullskidsturen till Ulricehamn och tillbaka, perfekt sätt att få skallen rensad.

Nu ska jag packa upp flyttkartonger, inreda vallatemplet i källaren, gå naken på gräsmattan bakom huset och sedan klippa gräset.