Efter att ha legat vindskyddad i klungan några dagar försökte sig Astrid på en utbrytning igår. Hon gjorde ett ryck och prövade att dra ifrån klungan i motvinden. Men ganska snabbt fick hon rejält med mjölksyra i benen och nu ligger hon och vilar upp sig i klungan igen.

Eftersom många av er fantastiska bloggläsare är konditionsidrottare kände jag att en idrottsmetafor var ett måste för att ge bästa möjliga förklaring till Astrids gårdag. Den mer sakliga beskrivningen lyder som följer.

Förmodligen nytt försök på onsdag
Astrids värden hade varit på bättringsvärden under ett par dagar och därför prövade man att ta bort Prostivaset (medicinen som håller reservblodbanan öppen). Men det orkade hon tyvärr inte. Syremättnaden hade legat på 85-95 % i ett par dagar, men direkt när medicinen försvann så dök den ganska kraftigt. Det blev inte jättedramatiskt, men vi fick återigen uppleva en otrevlig och lite stressad situation då Astrid blev slö, fick pulsdippar och syremättnadsvärden gick ner till 63 % (och förmodligen ännu lägre, vi har inte med när läkarna började greja).

Hon repade sig dock på en timme och nu ligger värdena bra igen. På onsdag görs ett nytt försök att ta bort medicinen. Funkar det inte då heller kommer blir det förmodligen ett nytt ingrepp på torsdag, då man planerar att sätta in en stent i ductus (hålla reservblodbanan öppen på mekanisk väg).

Astrid har förresten fått en säng nu istället för att ligga i den öppna kuvösen. Det beror delvis på att hennes “slangsystem” har gjorts om något. Hon har inte längre katetrarna genom naveln, utan vid handlederna. Vi får också ta upp henne nu utan att speciell personal måste hjälpa oss, så vi kan sitta med henne oftare. Jag blir nästintill rörd varje gång Astrid öppnar ögonen och tittar upp på sin pappa, hon är så attans söt (det var då fan vad man ska bli blödig som förälder, det trodde jag aldrig innan).