Vettifan vad det ska bli för rubrik

Den här bloggen står på sätt och vis inför ett vägskäl. Ska den handla om Astrid eller konditionsträning? Jag skulle kunna skriva spaltmeter om tillvaron här hemma varje dag, men jag vet att det skulle vara skittrist att läsa.

Astrid har fått många jättetrevliga blombuketter. Till och med Vasaloppsorganisationen välkomnade henne med en pappa-barn-bukett.

Astrid har fått många jättetrevliga blombuketter. Till och med Vasaloppsorganisationen välkomnade henne med en pappa-barn-bukett.

Så efter en stunds funderande med mig själv, har jag kommit fram till att den ska fortsätta att fokusera på konditionsidrott. Jag vill inte att ni trogna läsare ska sucka och tycka att jag är en slapp toffel som börjar glömma bort vad mjölksyra är. Apropå läsare så fick jag återigen (för jag vet inte vilken gång i ordningen) posera framför kameran tillsammans en läsare som jag aldrig tidigare hade träffat i helgen. Han ville få en bild av sig själv vid sidan om mig. För mig känns det smått overkligt att betraktas om en kändis i vissa kretsar. Men jag ska inte neka till att jag trivs jäkligt bra med offentligheten!

Förhoppningsvis snart helt återställd
För att skriva av mig lite om Astrid, så följer nedan en redogörelse. Barnskygga personer kan sluta läsa här.

Jag har alltid gillat att läsa facklitteratur. Förresten heter Astrid Erika i andranamn. Vilket är hennes mosters förstanamn.

Jag har alltid gillat att läsa facklitteratur. Förresten heter Astrid Erika i andranamn. Vilket är hennes mosters förstanamn.

Astrid fyllde två veckor igår och vi har nu varit hemma i fem dagar. Vid utskrivningssamtalet i Göteborg fick vi reda på att Astrid förmodligen kommer att bli helt återställd om några månader. Hennes syremättnadsnivåer är ännu inte i topp, men medelst betablockeraren Propranolol (jag kan uttala det supersnabbt numer) ska höger kammare lära sig att slappna av och hantera tillräckliga mängder blod. Det är den enda medicinen vi ger henne.

Det finns även en risk att klaffen blir lite trång igen då hon växer, så kanske blir det en ny ballongsprängning inom ett par år, men förhoppningsvis slipper vi det. Nu i början kommer vi gå till hjärtsnubbarna i Borås en gång i veckan, i övrigt inte fler kontroller än andra barn.

Overkligt att vara pappa
Nu till det blödiga, jag varnar känsliga läsare. Att bli förälder är som alla säger fullständigt omöjligt att beskriva. Det är något helt annat. Jag är redan en känslig person som lipar åt Hollywood-skitfilmer som Love Actually och Sex and the City (1 OCH 2), men nu blir jag rörd till tårar dagligen. Kanske delvis pga vad Astrid gick igenom. Att få vara med henne så mycket som jag får nu, och vara så delaktig med allt är verkligen underbart. När hon ligger under täcket i vaggan och tittar på mig med sina näpna ögon är hon så vacker så det gör ont. Ja, faktiskt gör det nästan ont. Och när hon ligger och slåss med armarna i luften när jag byter blöja blir jag bara så himla tillfreds inombords. Och att bada henne för första gången var bokstavligt talat ett rent nöje. Och bebiskläder är väldigt söta.

Astrid fick denna "Hjärtekatt" när hon skrevs ut från Barnkardiologen i Göteborg. Klicka på bilden för mer info om detta projekt.

Astrid fick denna ”Hjärtekatt” när hon skrevs ut från Barnkardiologen i Göteborg. Klicka på bilden för mer info om detta projekt.

När jag sitter med henne blir obeskrivligt lugnt, inte det minsta rastlös som jag kan bli när ingenting händer. Jag glömmer tid och avstängd telefon och lever som det så fint heter i nuet. Typ som att vara nykär.

Ingen ”barn-person” tidigare
Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så här. Tidigare har jag nog varit den minst barnakära personen man kan tänka sig. Både min och Idas syrra har småbarn, och givetvis är jag jätteglad över det. Men jag har aldrig haft någon lust att ta upp dom eller gulligulla med dom. Inte alls. Jag var rejält orolig att jag skulle ha en liknande känsla till mitt eget barn. Men det blev som sagt något HELT annat.

Många är nog förvånade att se mig prata bebisspråk, sjunga barnvisor och berätta sagor. I alla fall är jag det.

Nog
Så, där blev det en massa barn. Nu försöker jag göra ett uppehåll med långa barntexter här på bloggen. Jag körde förresten på SkiErg-intervaller igår. 5 st 1000 m med 3.36 min i snitt på motstånd 6. 1 min vila. Totalt 30 min, det var det enda jag tränade den dagen. Det blir många korta pass nu i början, snart sätter jag igång med längre pass igen.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Detta inlägg publicerades i Träning och märktes , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vettifan vad det ska bli för rubrik

  1. Jörgen skriver:

    Fortsätt gärna med mixen föräldraliv och konditionsträning. Tror många försöker få ihop vardagen med barn, familj och egentid med träning. Så det vore bra om du kan fortsätta vara ett inspirerande exempel på att detta är möjligt. Har själv fyra barn och sliter för att balansera egen tid och att räcka till för barnen. Så jag skulle uppskatta mixen:-)

  2. John skriver:

    En sak leder till den andra och innan man vet som har hänt är hon 14 år gammal ……… och helt underbar även då. Livet är så gott 🙂

    • John skriver:

      … innan man vet //vad// som har hänt … Livet är så gott 🙂 (med eller utan ”vad”)

  3. Jonas skriver:

    Jag håller med dig. Det är en helt obeskrivlig känsla att få ett eget barn, nåt jag aldrig kunde tänka mig förut. Att se ens eget barn växa o lära sig nya saker är fantastiskt. Går inte att jämföra med något annat. Och sånt trodde jag bara va snack förut! Hoppas att allt går bra för er framöver.
    Men som du själv skriver så är det pulssnitt o intervalltider som är allra roligast att läsa om! 😉 keep up the good work!

Kommentarer är stängda.