Så har äntligen verkligheten hunnit ikapp mig. Nu är jag sådär trött, sliten och seg som man inte vill vara som idrottare.

Foto: Protour.se

Efter att Astrid föddes 22 maj bestämde jag mig för att öka intensiteten i träningen för att få mer effekt av träningen. Det gick ju bra i början och jag kom i en sjuhelvetes form med bra resultat på rullskidor, cykel och SkiErg. Men att köra fullt ös med hus, hem, familj och träning håller ju aldrig i längden, vilket jag borde ha förstått. Vila sysslade jag inte med. Annars tror jag att den ökade intensitetsträningen var helt rätt.

I förra veckan tog stopp. Med tempo-SM 50 km, Ränneslättsturen 78 km MTB och rullskidstävling skejt 20 km inom en vecka (och hård träning däremellan) fanns det bara en utväg för kroppen. Och säga ifrån genom att dela ut lite halsont. Och nu känner jag att jag har svårt att komma igång igen. SkiErg-resultatet på 5000 m i torsdags var ingen höjdare och igår tränade jag bara 1 timme, sedan tog jag det lugnt. Var trött och kände mig seg.

Nu blir det lugnare. Jag kommer att prioritera familj, träning och jobb framöver. De andra grejerna får vänta lite och det känns rätt. Fönster håller alltid ett år till.