Så här såg cykeln ut som jag hade i CykelVasan 2009 när jag blev 38:a. Sadeln fick sig en smäll i början då jag hade 4 bar i däcken och hade en låst framgaffel.
Förra året gjorde jag min första säsong som mountainbikare. Innan dess hade jag åkt MTB ungefär fem gånger. En av gångerna var CykelVasan 2009. Då var jag verkligen en nybörjare och körde på en lånecykel som jag hämtade dagen innan. Bland annat hade jag ett däcktryck på 4 bar, vilket är skyhögt på en mountainbike. Jag tänkte “man har ju 8 bar på landsvägscykel, så jag tar hälften”. Jag hade även glömt att man kunde låsa upp framdämparen så jag hade en ganska skumpig färde första 4 milen innan jag kom på att man kunde få lite dämpning där fram. Då hade redan sadeln hunnit med att studsat sig ganska trasig. På den tiden var det också lite mer single track i CykelVasan.
Lars Suther och jag sällskapade en del under loppet 2009
Hur jag lyckades bli 38:a det året är fortfarande ett mysterium, men det berodde nog på att jag inte tränade varken skidor eller rullskidor på den tiden och hade cyklat racer hela sommaren. Samt att jag var nygift!
CykelVasan 2009 åkte jag som journalist för den framlidne sajten skidsport.com. Så här såg min text ut efter loppet:
Kanontrevligt och skitjobbigt
Nu har jag genomfört mitt livs första MTB-lopp. CykelVasan var en av den roligaste och jobbigaste tävlingen jag någonsin kört.
Det var i söndags det begav sig. Jag körde årets första MTB-pass på den historiska vasaloppsarenan. Vilken härlig upplevelse! Och den lånade fin-cykeln från Stevens gick som en klocka hela vägen. Starten hölls bara någon kilometer från den mer berömda i Berga By. Cirka 2000 cyklister kom start, cirka 150 st åt gånger med 5 minuters mellanrum, varav en försvarlig del från vårt västra grannland.
Oxberg 2009. Många för mig kända namn: Henrik Öijer, Clas Björling, Erik Wickström, Kristine Nörgaard och Lars Suther.
Relativt lättåkt
Som novis kändes det lite förmätet att stå bland elitcyklisterna, men för att nå målet att slå Kristine Nörgaard betydde starten mycket. Jag tog rygg på henne direkt och vi följdes sedan åt större delen av loppet. På de lättkörda partierna hade jag fördel, medan hon körde fort som en Porsche (hon hade nummerlapp 911) på de tekniska partierna. Som tur var är CykelVasan ganska lättåkt med mycket asfalt och grusvägar, betydligt snällare än Bockstensturen, Mörksuggejakten, Finnmarksturen och de andra långloppen. Så sade i alla fall alla gamla MTB-rävarna jag pratade med.
Det märktes att det var ett vasaloppsevent. I omklädningsrummet och vid matbordet efteråt träffade jag flera skidåkare som annars inte cyklar så mycket. Bland annat en man från IK Trasten i Västergötland som hade ont i foten och inte kunde springa. Han såg CykelVasan som bra mål med sommarträningen.
Daniel Tynell imponerade med en 13:e-plats i den första upplagan av CykelVasan
Vasaloppskänslan lockar
Det är intressant att CykelVasan kan locka den här målgruppen, som de övriga MTB-långloppen inte verkar ha lyckats nå. Detta trots den höga anmälningsavgiften på nästan 1000 kr. Beror det på Vasaloppets starka varumärke? Eller bättre marknadsföring? Eller kanske för att många är lockade över att uppleva Smågan, Mångsbodarna och de andra blåbärssoppstationerna sommartid? Det finns inget enkelt svar, men jag tror helt klart att Vasaloppet har tänkt rätt när de gör en lättkört bana. Jag som MTB-nybörjare skulle absolut inte vilja ha mer ”single track”. Lättkörda, konditionskrävande grusvägar känns mycket mer lockande.
Hur gick det till slut då? Jo, jag kom i mål jättenöjd och helt slut som 38:a på tiden 3h 10min. Det var ett par (men oerhört viktiga) minuter före Kristine, som kroknade de sista 2 milen. Efter loppet skyllde hon på att det var ett cykellopp och inte ett MTB-lopp. Måhända stämmer det till viss del, men vi använde i alla fall var sin mountainbike…
