Det var först efter en mjölkkonferens i Amsterdam 2008 som polletten trillade ner. Jag kom av någon anledning in på Wikipedias sida där det stod om Aspergers syndrom. Jag avskyr dock när folk skyller sitt beteende och gärningar på en diagnos, det har ju blivit så satans populärt att skriva bokstäver på sig själv nuförtiden.
Jag har aldrig fått en diagnos, och jag tror inte jag kvalar in på att ha Aspergers, men jag förstod plötsligt hur allt hängde samman. Sedan jag var liten har jag ju alltid haft lätt för siffror och detaljminne, med känslan för sociala normer varit som bortblåst.
Lars Vilks och jag i Alaska, med en bild på Nimis i bakgrunden. Han kom faktiskt dit och hade en föreläsning.
Lätt att nöta in fakta
I skolan hade jag högsta betyg i matte, jag var till och med bäst på hela gymnasiet. Och jag ska erkänna att jag även gjort Mensatestet, vilket jag klarade utan problem (då har man tydligen ett IQ som är högre än 98 procent av befolkning). Jag gjorde testet för fem år sedan, men har bara berättat det för typ tre personer, eftersom jag länge tyckt att det var pinsamt att testa sig. Den amerikanska skolgången på universitetet i Alaska passade också mig som handsken. Där följer man EN lärobok strikt för varje kurs, till skillnad från Sverige där man ofta använder sig av flera olika läroböcker, kompendier, “vanliga böcker” etc. Jag läste alltid de amerikanska böckerna om biokemi, ekologi, organisk kemi etc mycket noga från pärm till pärm och sög i mig hela skiten. På proven hade jag oftast inte bara högsta betyg, utan många gånger var jag även bäst i klassen, som ibland kunde vara 200 elever. Efter fyra år hade jag högsta betyg i alla ämnen utom ett (jag glömde helt bort att gå till en tenta i Animal Physiology när Ida var på besök, snacka om att vara nykär), och hade fått en mängd akademiska stipendier utöver de idrottsliga, samt fått personliga brev från rektorn som verkligen såg upp till mina resultat i skolbänken.
So far so good. Men så har jag ju också i stort sett bara en hjärnhalva:
- Den högra är som sagt reko (medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner)
- Men den vänstra är i stort sätt obefintligt (omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, bildförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet).
Indelningar i höger och vänster hjärnhalva är naturligtvis inte så definitiv, men det stämmer ganska bra på det stora hela. Intressant är också vad man lärt sig och vad man har känsla för. Jag är till exempel fullständigt omusikalisk, sjunger katastrofalt dåligt, saknar gehör och har svårt att memorisera låtexter jag hör på radion. Däremot har jag lärt mig att spela gitarr ganska bra, nött in både finlåtar och solon av Metallica.
Andorra la Vella, huvudstad i Andorra
Lokalsinne vs kartminne
Det samma gäller orienteringsförmåga. Jag har värdelöst lokalsinne, men riktigt bra kartminne. Många blandar ihop dessa begrepp. Jag har alltså otroligt dålig koll på riktningar och rumsuppfattning, men jag kan titta på gröna kartan i en minut och sedan ge mig ut för att cykla i 2 timmar på grusvägarna jag lade på minnet.
Det roligaste med att ha bra minne är “partytricken”. Det hände förr att jag kunde skriva ut en lista från Wikipedia och började plugga. På bara ett par timmar kunde jag lära mig exempelvis alla Sveriges riktnummer, alla Sverige kungar med årtal, alla världens huvudstäder, 250 decimaler på pi eller alla Vasaloppssegrarna. Naturligtvis flög en hel del ut ur huvudet dagen efter, men mycket kan jag än, bland annat sitter mer än hälften av riktnumren kvar, trots att jag inte pluggat dom sedan den dagen på ett Kirunaläger med Jonas Gren år 2000. Att plugga in namn och årtal kräver en viss teknik och det är roligt att utveckla sin egen. Tyvärr har jag inte känt mig avslappnad tillräckligt att hålla på med sådant sedan dagen jag blev egenföretagare…
Frågar ut personer
Den kanske mest intressanta aspekten av att ligga långt ut på Autismspektrat (ha en autismspektrumstörning) är den totala avsaknaden av känsla för sociala situationer. Det var inte förrän den dagen i Amsterdam 2008 som jag förstod varför det ibland sket sig totalt för mig på den fronten. Jag har aldrig varit mobbad eller utanför, men jag har liksom haft svårt att bete mig som vanligt folk. Istället för att kallprata i sammanhang med nya människor har jag omedvetet letat efter en person med ett speciellt intresse. Att snacka om väder, Anders Borg och höga matpriser med okända människor har jag väldigt svårt för. Men hittar jag något av dessa okända människor med ett specifikt kunskapsområde kan den personen bli “förhörd” av mig i en halvtimme. Det har många gånger hänt att jag fullständigt frågat ut människor för att de är fågelskådare, har varit på Arktis, bygger egna modellflygplan eller har skrivit en bok om slott i Småland. Jag blir liksom våldsamt intresserad av ett visst ämne och vill veta allt, vilket ibland leder till att jag blir lite väl framfusen. Att ströprata känns tyvärr meningslöst för mig många gånger. Denna egenskap är både bra och dålig.
Det där med rutiner har också ställt till med problem i sociala situationer ibland. Vanor ger för mig trygghet, röra blir kaos. Jag har en plats vid matbordet där hemma som är “min”. Sitter någon där när jag kommer till bordet får jag alltid be den personen flytta på sig, annars blir jag stressad. Jag har lyckats vänja mig bort med många av dessa rutiner (jag har hur många rutiner som helst i tillägg till de “vanor” jag beskrev igår), men vissa är svårare att få bort.
Mora-Nisse upplevde en av sina livs största dagar då han i vintras fick tillbringa flera timmar tillsammans med sin idol Staffan Larsson när jag gjorde ett Retro-jobb för Vasalöparen på hemus i Mora
Att lära sig älska och lära sig fantisera
Relationer är också intressant, och det är något personer med en autismspektrumstörning har svårt för. Innan jag träffade Ida som 21 åring hade jag aldrig älskat någon, aldrig sagt “jag älskar dig” till någon, aldrig varit kär, aldrig haft ett längre förhållande och inte gråtit sen barnsben, inte ens på begravningar. Plötsligt älskade jag Ida, och med åren lärde jag mig att uppskatta människor omkring mig på ett helt annat sätt. Använder jag ordet älska lika slarvigt som amerikaner skulle jag vilja säga att jag älskar många personer nu, främst inom familjen. Jag har liksom fått kontakt med mina känslor på ett helt annat sätt, som för de flesta människor är normalt, men som för jag mig varit något jag fått jobba hårt med.
Fantasi är det sista kapitlet i denna roman. På högstadiet var jag bäst i klassen på grammatik och sämst i klassen på att skriva berättelser. Jag hade helt enkelt ingen fantasi. För vad finns det för logik med fantasi? I ämnet bild hade jag alltid låga betyg och med vår “fantasibok” från lågstadiet visste jag inte vad jag skulle göra. När vi spelade pjäser i skolan var jag en usel skådespelare och jag är helt oförmögen att ljuga (både bra och dåligt). Men sedan ett drygt år tillbaka har jag faktiskt börjat utveckla min fantasi. Och tro det eller ej, hemligheten stavas Mora-Nisse. Jag köpte utan eftertanke en liten present åt Ida som tack för allt i samband med Vasaloppet 2011. Direkt när hon såg den sade hon: “Det är ju Mora-Nisse”. Och så var han döpt. Mora-Nisse fick sedan stå på en byrå i vår lägenhet i Borås. Ida, som har fantasi så det räcker för en hel dagisklass, började flytta runt Mora-Nisse lite grann och pratade med honom som om han var en människa. Efter några månader började jag också flytta på honom, till exempel ställa honom i skafferiet innan jag åkte hemifrån så det blev en kul överraskning för Ida när hon gick dit. Med tiden började även jag prata med Mora-Nisse, och har nu även givit honom egenskaper. Dessutom har jag börjat prata med Astrids gosedjur också, som dock ofta är avundsjuka på Mora-Nisse eftersom han alltid får åka med på spännande resor. För mig som saknat fantasi genom livet har detta varit underbart att få lära sig och uppleva, och jag blir faktiskt tårögd nu när jag skriver. Förhoppningsvis kan detta också leda till att det blir lättare att leka med Astrid. Alltså: så kan det gå när en person på snart 30 år lär sig att fantisera.
Hej Erik,
Då jag har rätt så stor erfarenhet och kunskap om autism måste jag bara säga att jag tror inte du har aspergers syndrom, däremot kan du mycket väl ha en autismspektrastörning. Alltså inom vissa bitar så “slår” autismen igenom och begränsar eller uppmärksammar dig att du är annorlunda.
Jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med en Habiilitering så att de kan få kolla och sätta en diagnos om det skulle behövas. Detta då du i så fall skulle falla in i vissa “ramar” och då få ett skydd och rättigheter som kan hjälpa dig i framtiden.
Vad jag grundar på at du troligtvis inte har aspergers syndrom är det stycket du skrev om “tokkär” en som har aspergers syndrom har (ofta) svårt att kunna förmedla och visa känslor samt att de helt saknar (ofta) det sociala samspelet och vet inte hur de skall agera inför situationer. De är också extremt rutinbundna och de kan absolut inte (inte utan större problem) abvryta eller rucka på sina rutiner.
+ Mycket mycket mera.
Varför jag har kunskapen är att först så har jag en dotter med Infantil Autism + att jag arbetat (haft egen firma) med att hjälpa personer med Aspbergers syndrom, Autism + många andra funktionsnedsättningar att få igenom sina rättigheter mot kommuner och försäkringskassan.
Lycka till
Mvh
Fritz / Cykelbloggar
Hej! Fint och öppenhjärtigt skrivet! Man känner ju igen sig lite och sådär. Det är väl rätt typiskt att känna sig lite aspergersig som kille i allmänhet. Sen jag började jobba på järnvägen så har jag dock insett att bland tidtabellsnördar + andra så ligger man i lä så jag får nog leta efter andra syndrom själv.
I alla fall. Jag skulle vilja tipsa om ett avsnitt av podcasten This American Life som har rätt mycket med Aspergers att göra (i alla fall halva avsnittet). Tror du skulle gilla det kanske. http://www.thisamericanlife.org/radio-archives/episode/458/play-the-part
Hej Erik Din text är helt underbar, och att med självdistans få mer förståelse för sig själv och inte ta allt på för stort allvar tycker jag är en egenskap som skall tas tillvara.
Jag följer din blogg med förtjusning och gillar precis som du verkar göra, “nördar “,som du också faktiskt enligt mig är.
Jag älskar folk som brinner för sina intressen och har rutiner, hur konstiga de än må vara, det visar på en personlighet och engagemang.
Kör på i DIN stil, jag gillar den skarpt !!!!
//Anders
Jag ångrar mig, detta är det bästa inlägget hittills!
Haha!
Du är bäst i bloggklassen!
Vilken fantastisk berättelse Erik ! Tack för den.
Gott att ha ned sej i mitt dagliga arbete som rektor.
Kramar från Marie
PS Hälsa Mora-Nisse
Ett par riktigt härliga inlägg du skrivit Erik!
Jag tror att din 30-årsdag kommer bli alldeles fantastisk.
När jag började läsa dina blogginlägg var det för att få inspiration till träning, vilket du verkligen lyckas förmedla. Efter den resa du genomgått tillsammans med Ida och Astrid under vintern/våren läser jag nu dina texter med ännu mer behållning. Du skriver så personligt och med en sådan inlevelse och livsglädje att du inte bara inspirerar till träning, du inspirerar mig till så mycket mer. Tack.
Hej Erik!
Vi är alla olika, och dina “olikheter” ger mycket till oss andra, oavsett vilken benämning de ges. Om du kunde få betalt för allt du skriver, och hur du skriver det, skulle du vara en rik man. Men, jag tror du är rik ändå.
Det kan väl vara att vissa av oss amerikaner använder ordet “älska” slarvigt (särskilt i dåliga TV-serier), men att varma känslor för närstående kommer oftare upp till ytan är i ordet “älska”:s bästa betydelse. Ingenting “slarvigt” med det.
Och så är det för alla. Dessa känslor kommer i vågor och de kommer mycket närmare ytan när något så underbart som att få barn händer. De ska uppmärksammas för att hållas levande. Det är det som ger livet mening, tillsammans med en jäkla bra träningssäsong inför Vasaloppet förstås. 🙂
//John
P.S. “Hårklippningsbidraget” is in the mail 🙂
Nu har jag läst om “autismspektrumstörning” och min ytterst oyrkesmässiga uppfattning är att du är hur långt det går att komma från att ha någonting som liknar autism! Och prata om fantasi och uttrycksförmåga —- beviset ligger i din skrivelse ovan!
Att bli kär för första gången när man hittar “den rätta” visar bra tålamod och, i ditt fall, gott omdöme. I värsta fall kan det kallas för att vara en “late bloomer” (att mogna lite senare kan man säga). Ingen med autism samlar på sig hundratals vänner från hela landet som stöd i sina tävlingar, och ingen med autism (eller elitåkare över huvud taget) ler åt TV-kameran när han har ledningen i ett internationellt långlopp!!!
Nyfiken, målmedveten, energisk, uthållig, engagerad, öppen, uttrycksfull …. det finns många sätt att beskriva dig Erik. Men, vi vill inte lämna dig utan en diagnos så här kommer den. Du har ett klart fall av “armbågsretrokänslighetsstörning”, men ingen har dött av det hittills.
Ha det så gott Erik — och hälsa Ida. // John
Tungt inlägg! Och väldigt intressant. För mig är det just alla de udda egenskaper du beskriver som gör dig till en unik och helt fantastisk person. Jag sitter själv på en packe “Erik-historier” ifrån de dagar vi delade i Uppsala som glädjer både mig och de som får höra dem. Det är ingen av våra nuvarande grannar som dyker upp en torsdagkväll med två plåtar ogräddade bröd och ber mig slå på ugnen och grädda dem för att de fått annat att göra.
Tjena Erik, Underbart inlägg! 🙂 Angående vår diskussion igår om vem som har bästa tid av oss på Protourtempot så har jag lite intressanta siffror du kan lägga på minnet!
Antal körda Protourtempon: 8 st genom tiderna.
Erik deltagit 3 ggr med följande tider: 2010 – 14:40,13:39, 2011 – 13:44
Robban deltagit 5 ggr med följande tider: 2010 – 13:42, 2011 – 13:37,13:47, 2012 – 13:56,13:36
Tror inte jag missat några tider. Konstigt att du inte kom ihåg dessa siffror!?!? 😉
Fantastiskt bra blogginlägg!
Men vi som känner dig gillar dig också precis som du är! Jag menar, varför vara alldaglig och vanlig?
Och bara det att du har den goda självinsikten att beskriva dig själv på ett så träffande sätt visar hur “frisk” du är i alla avseenden! Men visst, personlig utveckling är ju alltid god så länge den inte är personlighetsutplånande eller kommer på bekostnad av ens goda sidor.
Wow, vilket respons! Tack för alla trevliga kommentarer. Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att sätta en diagnos på själv, bara berätta om en personlighet som på många sätt påminner om en autismspektrumstörning. Men jag är väl som sagt inte helt socialt inkompetent…
John: Jag ska inte klaga på amerikaners språkbruk, ni amerikanare är ju faktiskt helt underbara 🙂 Amerikanernas öppenhet och gästvänlighet är något vi i Sverige har mycket att lära av.
Fredrik: Det var ju tur Ida och jag hade dig och Jenni, hur skulle vi annars kunna ha full brödproduktion 🙂 Vi saknar att ha er som grannar. Ungefär på samma sätt jag saknade Cycle Pron innan jag köpte tillbaka den.
Robban: Jag är smärtsamt medveten om tempotiderna…Första tiden 2010 körde jag dock med linjecykel.
“Varför vara normal när man kan vara sig själv”! Det mottot lever jag under här i livet. Redan igår inpsirerade du mig till att sluta äta “köpebröd”. Tyckte också det var ett märkligt sammanträffande att jag slutade med att dricka Coca Cola 2001. Denna sommar har jag släppt på den principen, men jag tänkte köra efter nolltolerens, igen. Du berör mig genom din blogg – tack!
Du är superduktig på att uttrycka dig i skrift… vilken självinsikt. Du är grym på det du gör:)
Pingback: Därför slutar jag blogga | Erik Wickström – Konditionskonnässör