Ibland frågar man sig själv: varför gör jag det här?

De senaste veckorna har jag haft mycket medgång i livet, om man nu får skriva det i Jantelagens land:

• Astrid växer, frodas och gör mig evinnerligt glad
• Ida och jag är snälla mot varandra, har firat 10-årsdag och börjar få ordning på huset
• Jag har haft bra och intressanta uppdrag, men jobbat lite mindre än vanligt och fått mer tid till annat
• Träningen med alla trevliga träningskompisar går fantastiskt bra, förmodligen beroende på ovanstående faktorer

Så här ser det ut i en annan gruva, den för Vasalöparen. Där bryts det fyra gånger per år.

Men nu är det dags att gå ner i gruvan igen. Och denna gång djupare än någonsin. För några veckor sedan tackade jag ja till mitt största uppdrag hittills. Det är ett oerhört spännande och utmanande projekt och det är något som inte går att tacka nej till. En smickrande förfrågan som bekräftar att man åtminstone gjort några saker rätt som konditionskonnässör.

Detta kommer innebära en sommar och höst med:

• Ingen semester
• Mindre tid till familjen
• Mindre tid till träning och förmodligen sämre form
• Sömnbrist och ökad risk för sjukdomar
• Mer kylskåpsätning med potentiell bukfetma
• En helvetes massa ångest

Ändå tar jag på mig det. Ja, visst är det konstigt. När man har det så bra. Men ibland så är det kanske långsiktigt den bästa lösningen. Jag diskuterade en del med Ida fram och tillbaka och hon stöttade mig i beslutet. Nu gäller det bara att sätta sig på arslet och jobba. Igår kväll blev det några timmar på Bishops Arms, men jag skippade Ripasson denna gång.