Astrid-rapport

När jag blev pappa 22 maj förra året förändrades Idas och mitt liv för alltid. Det gör det för alla som blir föräldrar. Inget blir som förut och plötsligt är det inte man själv som styr vardagen. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva som mycket om Astrid här på bloggen (även om jag nämner henne ofta), främst med tanke på att jag själv inte skulle vilja följa en träningsblogg som förvandlades till en pappablogg.

Så detta får ses som ett ”uppsamlingsinlägg”, med uppradande av ”fakta”. Astrid är nu drygt 1,5 år och hon går och springer omkring för fullt. Hon pratar inte än, men hon kan säga ett tjugotal ord och förstår mycket. Hon vevar med armarna när jag frågar ”Kan du staka Astrid?”, hon kan peka ut triceps på sig själv och hon har lärt sig att headbanga. Det viktigaste först.

Hjärtoperation lär bli aktuellt
Hon är en väldigt glad tjej och skrattar ofta och mycket. Framförallt gillar hon kalas, när det är mycket folk runtomkring. Då går hon på högvarv! Ida och jag hämtar och lämnar på dagis varannan gång (mån-tors 8-15) och den tiden man får själv med Astrid är alltid härlig. Det är också ett bra sätt för mig att slappna av, eftersom jag inte kan jobba när hon är med. Gällande sömn så får Ida och jag självklart en del nätter då vi sover väldigt lite, men vanligtvis sover Astrid ganska bra.

Gällande hennes hjärtfel så är det fortfarande trångt vid hjärtklaffen, som hon balongvidgat två gånger, när hon var 2 dagar gammal och ca 1 år gammal. Med största sannolikhet så kommer hon att få göra en stor hjärtoperation någon gång framöver. När vet vi inte och vi tänker faktiskt inte så mycket på det. Vi går på täta ultraljudskontroller. Hon får betablockerare tre gånger om dagen, det är ungefär som man själv borstar tänderna två gånger om dagen.

Intrikat problem
Som jag skrivit tidigare så är det helt fantastiskt att vara pappa och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna känna så mycket kärlek till ett barn. Det gör också att livet som heltidsarbetande semielitidrottare blir svårt. Jag försöker att vara hemma så mycket som möjligt, samt att få med familjen på tävlingar. Men det är lurigt. Å ena sidan har jag en förstående fru, å andra sidan har många delar av min vardag stor inverkan på mitt idrottande. Nästan så att jag ibland ifrågasätter om det är värt det.

När jag ser alla barnfamiljer i Sjusjøen som åker skidor tillsammans tar det emot att först träna ett pass själv, för att sedan ställa sig i en vallabod i en timme. För att sedan jobba med datorn en timme. På vår semester. Eftersom jag inte heller lever ”elitlivet” med dubbla skidpass, vila mitt på dagen, jobba deltid etc så blir det lätt lite ”hackat eller malet-känsla” över det hela.

Men skidåkningen är ett gift. Så fantastiskt roligt. Så underbara människor man träffar. Det gäller bara att pussla bra.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Astrid-rapport

  1. Robin Larsen skriver:

    Hej Erik!
    Jag tycker du pusslar på ett alldeles utmärkt sätt. Alltid med familjens bästa i åtanke!

  2. Sara skriver:

    Jag tror också att får man göra något man gillar utvecklas man och blir en mer harmonisk människa (och förälder om man är det) och kanske gör ett bättre ”jobb” som förälder/medmänniska?

Kommentarsfältet är stängt.