Det blev ganska mycket reaktioner åt olika håll på inlägget jag skrev om veckans avsnitt av Uppdrag granskning igår. Det var en hel del kommentarer och jag vet inte om jag någon gång tidigare fått så många Facebook-delningar. Dopningsfrågan berör.
Det jag skrev igår när jag var upprörd klockan fem på morgonen blev ett känslomässigt inlägg. Jag uppdaterade och ”censurerade” inlägget något igår vid 17-tiden, så ni som läste det innan dess får gärna titta på det igen.
Poängen var inte att ge mig in i den intrikata och komplicerade dopingdebatten, jag reagerade på sättet man hängde ut en oskyldig idrottsman. Jag tyckte att Uppdrag granskning hängde ut Anders Aukland på ett icke korrekt sätt.
Hur vet du att han alltid varit ren och oskyldig?
Hej.
Alla som har hållit på med idrott på högt nivå vet att man inte ska dömmas för allt kan bevisas svart på vit. Så detta påhopp på Anders Aukland är helt oacceptabelt.
Mvh Thor
Svårt att gräva i gamla dopingsfall/misstankar utan att röra upp känslor… vem förlorar på att sanningen kommer i dagen? Ska vi strunta i att leta fuskare eftersom det eventuellt kan göra folk upprörda eller till och med göra att någon känner sig lite kränkt? Vissa gånger så är det kanske inte läge för silkeshandskar, tror ni inte muehlegg kände sig kränkt och påhoppad också?? Att vara sympatisk och vältränad är tyvärr ingen garanti att man inte varit dopad för tolv år sen. Hoppas förbunden börjar samarbete snart så frågan kan klarna.
En tjugofemteplats i Vasaloppet trots liten träningsmängd och heltidsjobb och barn och hus och dålig bil. Jag behöver inte mer. Dags att skriva det där inlägget, släpp bomben… träd fram och berätta sanningen Erik!
Ja, det hade varit något. Vad gör man inte för att få en bättre bil 🙂
Jag håller med om att de tär jättetråkigt och tragiskt när skuggan faller på i princip alla som har/haft framgång men desto viktigare blir att dra fram skiten, precis som man gjort inom cykel.
Fallet Armstrong är väl rätt belysande om hur svårt det är att faktiskt sätta dit en atlet för bloddoping bara på grundval av positiva tester,Armstrong testades ca 500ggr. Dopingjägarna var ju i flera år helt övertygade om Armstrongs skuld, men hade svårt att få fram bevis. Flera av cyklisterna har ju senare erkänt själva utan att ha testat positivt.
Läs gärna följande artikel angående allt bedyrande från aktiva och ledare som aldrig sett eller hört något om doping och går i god för allt och alla.
Handlar om Glenn Magnusson som körde i US Postal 1999, alla i laget var dopade utom han och han menar att inte varken såg eller misstänkte något. Läkarna var hyvens killar och lagkamraterna likaså inga tecken på nåt fuffens enligt Magnusson. Just i fallet Magnusson är väl det mest troliga att han var lika dopad som övriga i laget…
Ska vi hålla oss till ledares och aktivas vittnesmål i dopingärenden hade vi inte haft ett enda dopingfall i historien, ingen har nånsin hört eller sett nåt.
Tom Muhlegg bedyrar fortfarande sin oskuld och anser sig utsatt för justitiemord.
http://www.svd.se/sport/alla-var-dopade-utom-magnusson_7612256.svd
Det finns en stor och väsentlig skillnad på svenska och norska skidåkare och svenska och norska cyklister. Många cyklister har drömt om att bli proffs och när de till slut får komma ner till ett proffslag i Europa möts de många gånger av stora påtryckningar att ta EPO av teamledningen. De får krasst sagt valet att dopa sig eller åka hem. Inte ett lätt beslut att ta för vissa med rymligt samvete när man just fått en dröm att gå i upplevelse.
Svenska och norska skidåkare som blir ”proffs” hamnar i landslaget. Jag tror inte Rickard Grip direkt pressar Charlotte Kalla att ta EPO.
Nej är givetvis stor skillnad i kultur på sporterna absolut.
Med frågan är om cykelsportens alla dopingfall bara beror på förekomsten av doping i sporten eller att man faktiskt tagit tag i problemet?
Om man inte letar hittar man inget..
Nej jag tror inte systematisk doping förekommer i Sverige/Norge, jag tror inte heller att alla norska och svenska skidåkare under 90-00-talet varit rena från bloddoping.
Längdåkare har också drömmar, kanske inte att bli proffs, men med tanke på den hjältestatus dessa har i Sverige men framförallt i Norge skulle det inte vara förvånande att några inte kunnat motstå frestelsen att gå över gränsen för det tillåtna.
Att man då skulle prata öppet om det, visa det för lagkompisarna eller ledarna är ju knappast speciellt troligt.
Du har en poäng. Det lär inte ha förekommit systematiskt inom skidåkning i Sverige/Norge, på det sätt det har gjort i andra länder och andra sporter. Men självklart kan någon enstaka ha tagit en genväg.
Naiva kommentarer och tankar… hade alla amerikaner som trodde på Armstrongs oskuld. Naiva kommentarer och tankar… har alla som tror att Sverige inte fattat det med doping. EPO är redan en föråldrad dopingsmetod, även i Sverige. Det finns många andra sätt att förbättra prestationen genom doping som inte ens finns tester för… genetisk doping till exempel. Se länken
http://illvet.se/manniskan/kroppen/os-2012-gendopning-designar-framtidens-idrottare
Jag tror jag är ganska naiv som person. Fast jag gör inte det ordvalet. Positiv och glad i livet, som litar på mina medmänniskor och mår bra av att leva så 🙂
Skämt och sido, det finns självklart massvis med sätt att fuska utan att bli upptäckt om man vill och vissa det gör. Men jag (åter i ”naiv” ton) måste säga att de som levt i svensk elitskidåknings speciella miljö nog kan intyga att dopning är en annan paradigm än vad de lever i.