CCC1000 Drottningholm/Ekerö. Jag höll i två stavar för första gången på några veckor, det blev dock ingen riktig åkning med högerarmen.

När jag i helgen var ledare, föreläsare och instruktör för CCC1000 insåg att jag verkligen hittat rätt yrke. Jag känner att jag är rätt man på rätt plats. Uppdragen som chefredaktör på Vasalöparen, skribent (och lite fotograf), skidinstruktör, personlig Vasaloppstränare, föreläsare och författare känns väldigt bra.

När jag föreläste och slajden på mina favoritpassen på SkiErgen kom upp var det många som tog upp mobilkameran

Jag är en otroligt självgod person och skippar Jantelagen, men att syssla med något man både är ganska bra på och dessutom är väldigt uppskattat gör att vardagen blir rolig och självförtroendet växer sig starkt. På många ställen jag rör mig i konditionsidrottssammanhang kommer det fram människor jag aldrig träffat och ger så positiva ord om boken, om bloggen och om jobbet med Vasalöparen att jag blir alldeles varm inombords. Jag tackar er!

Fredrik Swahn förebild
Den som har varit min största förebild i yrkesvalet är Fredrik Swahn. När Ida och jag bodde i Uppsala 2007-2009 var det grannarna Jennie Nilsson och Fredrik (båda svenska mästare i duathlon, Jennie även i triathlon), samt Sara Mangsbo och David Höglund som vi umgicks med mest. Fredrik hade toppbetyg och hade både läst teknisk fysik och kommit in på läkarlinjen. Men han gillade att träna och ville inte jobba 40 timmar i veckan, så han ”hankade” sig fram genom att sälja Cannondalecyklar, coacha löpare och diverse vikarieuppdrag. (Idag har han ”växlat” upp inom träningsbranschen genom Mantra Sport.)

Jag hade tagit min mastersexamen i molekylärbiologi och jobbade som doktorand på Sveriges Lantbruksuniversitet, vid Instutionen för livsmedelsvetenskap. Jag trivdes varken med projekt eller på arbetsplatsen. Det var inte min grej och jag var rent ut sagt ganska dålig på det jag höll på med, förframallt labbandet, vilket tärde på självförtroendet. Dessutom tyckte jag inte att projektet var viktigt (förlåt min handledare, men hon vet ju att jag gillade henne), det skulle finnas bättre ställen att lägga de forskningspengarna.

Detta gjorde att jag började snegla på Fredrik, som visade att man inte behövde göra en akademisk karriär bara för att man hade hyfsat lätt för sig i skolan. I samma veva tog jag av en slump mitt första journalistiska uppdrag på den dåvarande nyhetssidan skidsport.com, utan att tagit någon skrivkurs (vilket jag fortfarande inte gjort, men gärna skulle göra). Sedan blev det fler och fler olika uppdrag och efter licentiatexamen efter två år i Uppsala tog jag steget att att bli egen på heltid.

Fredrik Erixon, initiativtagare och huvudansvarig för CCC1000

Det tog flera år
Direkt blev det ett drömjobb, men det där med att jobba mindre än 40 timmar i veckan tog lite längre tid. Det är först i år, fem år senare, jag känner att jag nått dit om man slår ut arbetstiden på ett helt år (dock svårt att beräkna, vad är jobb och vad är fritid?). Jag har absolut ingen hög månadslön, men den har successivt blivit bättre och räcker för att betala räntan på bolånen och annat nödvändigt.

Det känns lite som en fantasivärld att på vardagar kunna åka till Sundsvall för att intervjua Charlotte Kalla, testa Oakleyglasögon och åka på träningsläger med bröderna Aukland. Jag är djupt tacksam för varje dag jag kan leva det här livet. Man det har tagit mycket kraft. Många år med en timlön på typ 28 kr, många nätter framför datorn och väldigt många nej. De första tre åren var det ju inte direkt att jobben trillade ner från himlen på en, då fick man vara lite driven (nu har jag förmånen att kunna tacka nej till vissa uppdrag). De åren hade jag innan hus och barn, annars jag varken kunnat eller velat jobba på det sättet.