Idag dedikerade Borås Tidning fyra sidor åt träning och friskvård, där bl a jag blev intervjuad i rollen som ”träningsexpert”. I de andra delartiklarna skrev de om hur mycket sämre de unga över lag är vid konditionstesterna hos brandkåren idag jämfört med för 10-20 år sedan. Och att ”trenden att träna” främst är i form av att de som redan tränar tränar mer, inte att så många fler börjat träna.
Men för att bli en bra långloppsåkare så är jag tveksam till att i stort sätt bara köra högintensivt…? Borde inte stommen vara lågintensiv träning i många timmar där man tröttar ut sig pga längden? Vo2max och uthållighet utvecklar man väl inte med bara högintensivt ?
Jag skulle säga att lätt distansträning i princip aldrig blir tröttande om man inte lägger in tempohöjningar vid något skede. Personligen är det de hårda passen som tar på kroppen. Ett par tre timmar på rullskidor är ingenting speciellt såvida jag inte lägger in fartinslag.
Beror väl på hur effektiv åkning man har? Mina distanspass är nästan alltid med tempohöjning eller spurter vilket gör mig rätt matt efter 3h. Särskillt om man försöker ligga i det övre A1-intervallet eller lite A2.
Artikeln syftar inte till långloppsåkare. Men att enbart köra högintensivt gynnar ingen och det har jag aldrig förespråkat. Det jag vill få fram är att fler motionärer skulle vinna hälsofördelar om de vågade ta i lite mer ner de tränar ibland. Gällande långloppsträning så är det ett intrikat upplägg som gäller för att nå toppen, men helt klart behövs högt VO2 max, även om det inte är lika avgörande som i trad. Jag tror också mycket på långpass strax över och strax under A2-zonen.
Meningen var kanske inte heller att dra direkta slutsatser mellan artikeln och långloppsåkare men försökte reflektera lite trots det…
Du Erik har uppenbarligen en extremt bra åkekonomi (bland de bättre i världen??) men har lite sämre förmåga till att hålla höga farter, vilket många elitåkare är duktiga på.
Kan det vara så att det är slöseri med tid för dig med ”fika-tempo” då det knappast förbättrar din förmåga runt tröskeln? Medans andra åkare kan vara tvärt om, med höga vo2max och mjölksyratålighet men inte kan använda den förmågan pga dålig åkekonomi. Med olika ”problem” kanske man ska träna på olika sätt (tyngdpunkt på olika delar av intensiteter)? Vad tror du?
För övrigt är det kul med snabba distanspass och kräkintervaller
Ja visst är det kul när man får ta i 🙂 Det kan nog stämma att jag har väldigt bra åkekonomi, eftersom jag får ganska bra resultat i förhållande till mitt VO2 max. Du har en poäng i att vissa åkare, exempelvis de med sprintkaraktär med bra VO2 max och bra syratålighet, gynnas starkt av en stor andel lugn träning. Björn Lind körde exempelvis både en stor andel A1 och i vuxen ålder mestadels även lugnt på A1-passen. Har han i alla fall sagt till mig. Däremot tror jag att om man ska lyckas som långloppsåkare och inte är proffs så bör alla inkludera snabba distanspass.