Årets 21-milatur avklarad

När man verkligen får slita för att nå 30,2 km/h i snitt vet man att cykelformen inte är som fornstora dar

När man verkligen får slita för att nå 30,2 km/h i snitt vet man att cykelformen inte är som fornstora dar

Sedan 2008 kör jag varje år en tur på 21 mil på cykel. Jag vet egentligen inte varför det blev en tradition, men jag tänkte i alla fall behålla den ett par år till så det blir ett 10 års-jubileum.

Tidigare cyklade jag ganska mycket och då är ett lagom lugnt distanspass på 7 timmar (jag håller vanligtvis ca 30 km/h när jag cyklar utan att trycka till) inte någon större grej. De senaste åren har jag dock cyklat allt mindre och förra året när jag cyklade när till Skåne blev det en hård kamp i värmen.

Min landsvägscykel CUBE GTC Pro får ha finhjul (Zipp 303) hela säsongen

Min landsvägscykel CUBE GTC Pro

I år visste jag att det skulle bli ännu hårdare, eftersom jag cyklat ännu mindre. Jag har skjutit denna runda på framtiden lite, kanske för att jag trodde jag skulle få till lite cykelträning innan, för att på så sätt minska risken för någon överbelastning. Men i måndags så bestämde jag mig. Nu är det dags, så man slipper ha det över sig.

Martin ställer alltid upp
Martin Josefsson, som brukar vara med i olika utsträckning på 21-milapasset, ändrade snabbt sina egna planer för dagen sällskapade 5 mil. Vad vore jag utan Martin!

För att inte hela dagen skulle gå gick jag upp kl 05.15 i tisdags och rullade ut kl 05.57. Det var lite för tidigt för Martin så jag cyklade en sväng runt Seglora på 45 km innan jag kom till Hedvigborgs där Martin stod hemma i givakt med sin nya Cannondale linjecykel (han har även två MTB och en tempocykel av samma märke).

Denna automat, i alla fall med det kaffet den innehöll i tisdags, borde ha en varningstext

Denna automat, i alla fall med det kaffet den innehöll i tisdags, borde ha en varningstext

Olika kaffe
Sedan cyklade vi till Svenljunga och fick gott fika hos hans svärföräldrar. Därefter tillbaks hem mot Borås, innan jag vek av i Sexdrega och tog turen via Länghem, Månstad och Vegby till Ulricehamn (jättefint, inte varit i Månstad sedan vi var på Oxbanan med skidgymnasiet 1999). I Ulricehamn tog jag en fika vid ett kafé som tillhandahöll det mest vämjeliga kaffe jag någonsin druckit, betydligt värre än Nescafé.

Jag har aldrig lämnat mat på tallriken – jag äter ALLTID upp – sedan mattanterna helt sonika tog bort slaskhinken på högstadiet (det fungerade uppenbarligen på mig). Dryck lämnar jag i glaset kanske en gång per år, om jag jag exempelvis blivit bjuden på en alkoholsort jag inte velat ha eller om Ida varit lite väl kreativ med grönkålen i råsaftscentrifugen.

Med detta som bakgrund förstår ni säkert hur illa kaffet smakade då jag inte drack upp.

IMG_3524Inga problem mentalt
Sedan tog jag en omväg tillbaks till Borås. Mentalt sett gick hela rundan bra tycker jag, den delen brukar faktiskt aldrig vara en utmaning vid dessa pass. Fysiskt sett blev de sista två timmarna en kamp. Det var 28 grader i Borås dagen till ära och benen började krampa och trots ett stort mat- och dryckintag var energinivåerna låga. Efteråt var jag helt förstört och åt allt jag såg resten av dagen. Igår tränade jag inte och idag känner jag mig lite piggare.

Att få ihop 7 timmar den här veckan blir inga problem, det räcker med 3 minuter till. Det lär bli minst en 10 h-vecka.

Mindre spretigt i höst
Det kan tyckas konstigt att prioritera en sådan här grej när man har begränsat med träningstid, men jag gillar traditioner och jag tycker genomförandet stärker mig mentalt. Hursomhelst känns det skönt nu att kunna ställa in cykeln för säsongen. SUP-säsongen är också slut. Och det blir ingen orientering eller swimrun i höst. Nu är det fokus på rullskidor, löpning, SkiErg och styrka, vilket glädjer mig inför skidsäsongen.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.