Jonas Colting och Lena Andersson

Igår morse lämnades Vasalöparens oktobernummer på tryck och eftersom det alltid är ganska stressigt inför det brukar jag fira med lite återhämtning, vilket för mig blir i form att ett långt träningspass. Träning (både hög- och lågintensivt) är ett bra sätt att återhämta sig.

Jonas Colting på sin Scott-MTB med fullgung

Jonas Colting på sin Scott-MTB med fullgung

Hur som helst blev det 2,5 timme MTB med Jonas Colting på en riktigt bra runda runt Borås som Jonas designat. Och som vanligt bra snack! Det var ganska bra marschfart, så jag var lite mosig på eftermiddagen då Nicklas Wing kom förbi med sina barn för lite utelek med våra barn i soliga Borås. Det var första passet sedan Mallorca och man fick ha på sig lite mer kläder.

Apropå Colting så håller han på att läsa Lena Anderssons augustprisvinnande roman Egenmäktigt förfarande. Jag har läst den och hört Lenas alla sommar- och vinterprogram, lyssnat på henne i P1:s allvarligt talat, samt konsumerat en massa andra grejer hon medverkat i. Hon är helt grym på att formulera sig precist, en stor förebild gällande att skriva. Jag får tacka Linnéa Holmstrand, som fick mig att läsa henne, samt min mor, som berättade om hennes skidbakgrund. I vintras intervjuade jag Lena i Stockholm och publicerade intervjun i Vasalöparens februarinummer. För er som missade den och är intresserade finns den i sin helhet nedan.

 

Lena Andersson – ”Att börja skidgymnasium är mitt livs största misstag.”

Augustprisade författaren och den tidigare ungdoms-SM-vinnaren Lena Andersson om träning, talang och baksidorna med elitskidåkning.

Text: Erik Wickström. Foto: Luca Mara

Lena Andersson och jag på Gärdet i Stockholm

Lena Andersson och jag på Gärdet i Stockholm

Det måste vara hon. Det var precis så eliten åkte på 80-talet.

Vi står på Gärdet i Stockholm och blickar ut över den två kilometer långa strängen med konstsnö som slingrar fram på det annars snöfria gräsfältet. Det är slutet av januari och vi har bestämt träff med författaren Lena Andersson. Hon ville passa på att träna lite när hon ändå hade skidorna på, så vi ser henne susa förbi ett par gånger innan vi påbörjar fotograferingen.

Det är en fröjd att se hennes teknik. Få åker skidor på det sättet idag. De där långa, kraftfulla tagen i både diagonalåkning, stakning med frånskjut och stakning. Och den höga marschfarten. Även utrustningen härstammar till viss del från hennes aktiva karriär som avslutades som junior.

– Stavarna är från 1987, berättar Lena.

Skidskorna hade fnasat sönder och då passade hon även på att investera i ett par bra skidor.

Lena Andersson har bra driv i diagonalen

Lena Andersson har bra driv i diagonalen

Augustprisvinnare
Det var ingen självklarhet att få till en intervju med Lena Andersson. Hon har blivit glödhet som författare efter 2013 års augustprisvinnande roman Egenmäktigt förfarande, som följdes upp av Utan personligt ansvar. Böckerna handlar om Ester Nilsson och hennes obesvarade kärlek i sina relationer.

Männen i böckerna – Hugo Rask respektive Olof Sten – har det skrivits om en hel del i media, inte minst efter att filmregissören Roy Andersson deklarerade att det kanske är han som är Hugo Rask. Det har dock inte bekräftats av Lena.

Vegetarisk sushi
Förutom sitt författarskap jobbar Lena som journalist och är bland annat stående kolumnist i Dagens Nyheter. Hon har vid ett flertal tillfällen varit sommarpratare i radio och har även svarat på filosofiska frågor i P1-programmet Allvarligt talat.

Att konsumera det Lena Andersson skriver och säger får en att själv reflektera. Få har ett så stringent och pregnant språk, och ännu färre kan svara på en luddig fråga med en sådan självklarhet och precision. Varje tanke och mening upplevs genomarbetad. Det är förmodligen också på grund av hennes rationella anlag – som hon delvis ärvt av sin pappa – och skarpa hjärna som hon blivit så eftertraktad senaste tiden.

– Jag tycker det är trevligt att vara med på intervjuer och liknande, men senaste tiden har det blivit lite väl mycket. Det här tackade jag ja till eftersom det handlade om skidor, det lät roligt, säger Lena när vi sitter i hennes bokförslags lånebil på väg till förlaget, där vi ska sitta ner och prata över en långlunch.

– Jag är sugen på sushi idag. Vegetarisk tio bitar.

Det var spännande att intervju Lena. Kanske en av mina mest intressanta. Hon är skarp.

Det var spännande att intervju Lena. Kanske en av mina mest intressanta. Hon är skarp.

Ett guld och tre silver på USM
Lena växte upp i Stockholmsförorten Tensta och åkte som barn ibland skidor om vintrarna. När sedan radhusområdets idrottsförening ordnade en skidtävling började hon träna regelbundet.

– Jag körde bra på den tävlingen och pappa tyckte jag kunde pröva att träna i en skidklubb.

I april året hon skulle fylla åtta år började Lena träna med Sundbybergs IK på spåren i Ursvik, drygt tre kilometer hemifrån.

– Mina två första säsonger, i klassen D9-10, vann jag alla lopp. Första förlusten kom premiäråret i D11-12, vid en tävling i Järlåsa utanför Uppsala.

Lena tävlade mest i Stockholm och Uppland, men kom femma i rikstävlingen Kalle Anka cup (som nu heter ICA cup) redan som elvaåring.

– Jag var bara två sekunder från pallen och bästa tjej född 1970, säger Lena, som verkar komma ihåg varenda placering och tid från 8 till 16 års ålder.

Sedan fortsatte hon att rada upp bra resultat som ungdom. Två segrar och en fjärdeplats i Kalle Anka cup. En seger och en andraplats i Findus cup (heter nu Folksam cup). Ett guld och tre silver på USM.

– Jag fick ofta höra att jag var en talang, men det gillade jag inte. Jag ansåg att mina resultat berodde på att jag tränade hårdare än de andra, vilket jag också tycker att jag gjorde. Jag hade en luthersk filosofi. Men jag hade även en viss talang för konditionsidrott, tillstår Lena, som också blev trea i Lilla Lidingöloppet och tog dubbla guld på USM i landsvägscykling.

Kaknästornet i bakgrunden

Kaknästornet i bakgrunden

Inte van vid träningsmängden
Med tanke på de fina resultaten som ungdom kunde Lena i praktiken välja skidgymnasium. Valet föll på Torsby, eftersom Gunde och många andra duktiga skidåkare hade gått där.

– Att börja skidgymnasium är mitt livs största misstag, säger Lena utan att tveka. Det var inget för mig. Men jag är glad att jag gjorde det misstaget, jag har lärt mig av det inför andra beslut. Jag har exempelvis aldrig gått en skrivkurs eller annan skrivarutbildning. Jag mår bra av att inte enbart omges av människor som gör samma sak.

– Jag fick veta redan som tioåring att man ”skulle” gå skidgymnasium för att bli bra, men att flytta hemifrån som 16 åring och leva helt i och för skidåkningen fungerade inte för mig.

Lena var inte heller van vid träningsfilosofin, även om inte träningsmängden ökade speciellt mycket. Före gymnasiet tränade hon mest hårda pass. Lugnt och länge körde hon bara en gång i veckan tidigare, nu skulle det bli basen i träningen.

– Jag tyckte det var svårt rent psykiskt att köra lugnt och långt hela tiden och nästan uteslutande sådan träning. Det var monotont och fysiskt blev jag seg av det. Jag är för otålig för den typen av träning.  Jag vill bli färdig med saker och ta mig an något nytt, för att sedan gå på det igen med liv och lust, inte sega på vad det än gäller.

Läkare uppmanade viktnedgång
Men det stora problemet var att Lena utvecklade ätstörningar.

– Jag hade varit något kilo för tung för en optimal skidåkarvikt under puberteten, men jag presterade ändå bra. Jag hade några tankar på att banta i slutet av högstadiet, men det verkliga fröet såddes nog när jag gick till en läkare för mina ömmande benhinnor strax innan jag började skidgymnasiet. Han sade att jag borde gå ner ett par kilo och jag minns även att det låg en löpartidning i omklädningsrummet där det stod hur mycket bättre man sprang på en given distans om man gick ner så och så mycket i vikt.

Lena Andersson porträttbild

Lena Andersson porträttbild

Lena gick hem och åt i princip ingenting på tre dagar.

– Som förstaårsjunior fick jag mina första egentliga motgångar som skidåkare. Jag åt dåligt, var disharmonisk och blev sjuk innan jul. Det gjorde att missade en Salomon Cup-tävling, som dessutom gällde som uttagning till junior-VM. Tidigare hade jag i princip inte missat en tävling till följd av sjukdom på sju år. På junior-SM blev jag runt 7:a eller 8:a på de två distanserna, vilket jag tyckte var förskräckligt dåligt. Jag minns faktiskt inte riktigt placeringarna, hela juniortiden är som en dimma.

Lena ville gå ner i vikt, men visste inte hur hon skulle göra på ett hållbart sett. Efter det för henne misslyckade juniormästerskapet gick hon ner flera kilo på några veckor och vann Kirunaspelen före en junior-VM bronsmedaljör.

– Sedan blev jag åt pipan ätstörd.

Lena gick upp och ner i vikt. Hon fick utmattningssyndrom i ett ben i foten, vilket omöjliggjorde löp- och rullskidträning under barmarkssäsongen. Hon åkte på glaciärläger och åt nästan ingenting. För att sedan komma hem och överäta.

– Jag behöll det för mig själv, det var genant. Idag känns det inte genant att prata om det. Jag blev frisk av att prata om det, eller så var det tvärtom.

Slutade på skidgymnasiet
Andra junioråret blev det sämre. Hon slutade skidgymnasiet vid jul och flyttade hem.

– Det var katastrofalt. Jag var överviktig och det fanns ingen snö hemma. Det enda jag åkte det året var DM. Jag var olycklig, och även pappa. Skolan gick inte heller bra.

Som tredjeårsjunior tog hon ett sabbatsår och våren 1989 åkte hon upp till sin moster i Luleå för att åka skidor.

– Solen sken och jag stod där i skidspåret, ur form, trött på all upprepning, alla varv jag hade åkt och skulle komma att åka. Det var inte roligt. Jag skulle ta studenten till våren och ville satsa på studierna. Jag insåg att jag var färdig med skidåkningen. Det var över. Där och då beslöt jag att lägga av, att byta liv. Kände mig enormt lättad. Men sen åkte jag hem och klarade inte av att berätta för pappa, och var heller inte säker på att det var rätt beslut. I stället bestämde jag mig för att satsa hårdare än någonsin, med två pass om dagen. Men jag fick inte bukt med ätstörningarna och matchvikten den här gången heller. Problemen satt för djupt. Det tog nästan ytterligare ett år att lägga av.

lmp20150119_DSC9772Sprungit tre marathon
Idag motionerar Lena regelbundet och har även sprungit tre marathon – Paris, Stockholm och Berlin – i vuxen ålder. Hon har koll på alla tider på sekunden och sin tid i Stockholm är också den tiden Ester Nilsson får i fiktionen.

– Ester fick också låna det träningsprogram jag följde, säger Lena.

Tre marathon på 14 månader blev för mycket för Lenas kropp så hon kan inte springa längre.

– Det är lite synd. Jag har ett stillasittande jobb, så jag vill röra på mig varje dag. Jag tycker promenader tar lite för dåligt, så jag har köpt en stationär cykel jag tränar en del på hemma. Det är bra träning, effektivt och mätbart. Jag har även ett par hantlar, ett hopprep och en stång man drar sig upp på, säger Lena och berättar att hon kan göra åtta så kallade chins, dock ej med helt raka armar i utgångsläget.

Skidåkningen är svårare att få till. Årets första pass genomfördes dagen före fotograferingen, för att finslipa stilen.

– De skidmil jag åkt de senaste 25 åren tog mig ungefär två månader att åka som ungdom. Jag uppskattar verkligen skidåkning, men jag är inte intresserad av att mäta mig genom tävling längre.

Testar olika dieter
Intervjun övergår successivt i ett samtal. När vi har bockat av hennes skidbakgrund ställer hon många motfrågor. Hon är intresserad dels av att lära sig mer om dagens skidåkning, dels debattera teknik, konditionsträning och inte minst kost, som är ett ständigt återkommande område.

– Problemet med vikt och skidåkare är att det gör så stor skillnad. Är man inte viktoptimerad betyder det mycket för prestationen. Mindre kroppsfett leder till att uppförsbackarna blir väsentligt lättare, till en viss gräns. Det är svårt att prata om det för tränarna och andra som står bredvid och ser allt, eftersom det lätt går överstyr och blir till matfixering när saken benämns, så som det hände för mig med den där läkaren. I cykelsporten är det annorlunda, där pratas det mer öppet om fördelen att vara lätt uppför.

Lena har som intresse att testa olika dieter, till exempelvis isodieten, vegankost och lågkolhydratkost.

– Iso var opraktiskt, där fick man laga allt efter recept för att få de rätta förhållandena mellan kolhydrater, protein och fett. Lågkolhydratskost har jag svårt att följa, eftersom jag gillar stärkelse så mycket. Jag var vegan i ett halvår, vilket fungerade bra och det var relativt lätt att följa. Vegankostens problem är att den är socialt svår att hålla sig till. Det är krångligt med alla dieter där man helt tar bort något födoämne. Men när man lagar mat själv är det ganska lätt. Och den går ju utmärkt att träna på. För tillfället äter jag allt. Kroppkakor är en av flera favoriträtter.

– Om man en gång varit ätstörd blir man aldrig helt frisk. Man kan bara hålla det i schack. Har förhållandet till mat en gångs rubbats är det svårt att ändra det, säger Lena.

lmp20150119_DSC9875Inte bara vara ens resultat
Skidåkningen kommer för alltid vara en del av Lena Anderssons liv. Hon återkommer ofta till sin egen skidkarriär i intervjuer och krönikor, och det märks att hon följer med bra i världscupen.

I en essä från 2012 med rubriken ”Idrotten var livet självt” på Fri tankes hemsida beskriver Lena Andersson sin elitsatsning på skidåkning i kritiskt ton. Hon skriver om hur det bara fanns skidåkning i hennes liv i tidig ålder och att det var tuff träning måndag till torsdag och tävling varje helg. Året runt. Kompisarna var även konkurrenter och man värderades bara efter sin prestation. Att ”kämpa väl” var en floskel, det var segrar som räknades.

– Jag hade kanske ett extra horn i sidan till skidåkning just då, men jag tror inte det är bra att enbart umgås med likasinnade. Då utvecklas man inte som person. Jag såg ingen framtid i skidåkningen, det kändes som det skulle vara samma sak när jag var 27 år, fast på en annan nivå.

Även om man kan tycka att skidåkning ofta blir endimensionellt, så går det att ha ”småprojekt”, som att exempelvis bli en bättre spurtare. Något Lena håller med om.

– Jo, det stämmer. Det gör en idrottskarriär mer intressant. Och man måste också ha en annan drivkraft än att vara bättre än andra. Jag tror att det är en fördel om man inte endast identifierar sig baserat på sina resultat i skidspåret.

Lena berättar också att det har kommit mycket positivt ur hennes satsning på skidor, som hon drar nytta av idag. Exempelvis tillåter hon sig mer att misslyckas i sina böcker, på ett sätt hon tidigare hade svårt för. Strävsamheten hon utvecklade som skidåkare är också en egenskap som gagnar henne idag. Allt hon tar del av läser hon noggrant och hon läser i stort sett alltid ut de böcker hon påbörjar.

Vi avslutar med att prata om hur breddeliten försämrats i Lidingöloppet. Om att det kanske beror på att idrotten till viss del vetenskaplifierats för mycket och färre bara ”går ut och kör”. Det är ett betydligt färre antal som springer under två timmar i Lidingöloppet nu jämfört med för trettio år sedan.

– Det där är superintressant. Skicka gärna statistik på det om du har så ska jag skriva om det.


Lena Andersson

Född: 18 april 1970 i Stockholm
Bor: Tensta
Utbildning: Filosofie kandidatexamen i engelska, tyska och statsvetenskap från Stockholms universitet.
Yrke: Författare. Har skrivit sex romaner och en antologi.
Skidmeriter (upp till 16 år): Ett USM-guld, tre USM-silver. Två segrar i Kalle Anka cup (nu ICA cup) och en seger i Findus Cup (nu Folksam cup).
Cykelmeriter: Två USM-guld, linje och tempo som 12 åring.
Löpmeriter: 3:a Lilla Lidingöloppet som 10 åring. Tre marathon i vuxen ålder, som bäst 3:41:58.
Skidgymnasium: 1,5 år i Torsby
Klubbar: Sundbybergs IK och Hässelby CK
Träningsdos som ungdom: 400 timmar om året
Träningsdos nu: ”Försöker göra någon typ av träning varje dag”

 

Lena Andersson väljer

Klassiskt/skejt: Jag gillar båda, men har haft begränsade möjligheter till skejt de senaste åren.
Skidor/cykel: Egentligen skidåkning, men jag uppskattar min stationära cykel med tanke på den korta ställtiden.
Fakta/fiktion: För tillfället läser jag mest fakta.
Stakmaskin/testcykel: Jag har inte testat stakmaskin än.
Film/teater: Film.


Lena om

Team sprint: Stressigt.
Att allt fler kör utan fästvalla: Jag uppskattar när man använder alla åksätten.
Lagkörning i skidåkning: Jag gillar inte masstarter och är tveksam till om det verkligen fungerar att offra sig själv för laget inom skidåkningen. I cykelsporten är det mer uttalat då olika åkare har olika roller, samt att det är bestämt hur man delar upp prispengarna.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.