För knappt runt 8 år sedan stukade jag mitt fot ganska rejält på en löprunda. Till den milda grad att jag fick hoppa på ett ben hem och sedan fick gå med kryckor i några dagar. Minns att det var på Fredrik Swahns milrunda i Hågadalen i Uppsala där vi då bodde. Det var en morgontur (bedrev ungefär en tredjedel av min totala träning innan frukost de två åren) och jag hade så ont att Ida fick köra mig till jobbet. Annars var det alltid cykel som gällde de 8 km mellan lägenheten på Eriksberg och SLU på Ultuna.

Marcus Lehtola sprang bra. 41.15 min var bättre än förra året och med det när han drömmen om sub 40 på en platt mil. Springer man Sjömarksloppet på 35-40 min springer man enligt mig en platt mil ungefär 1 min snabbare.

Efter den händelsen började jag stå på en balansbräda när jag borstade tänderna. Jag har hört om många som stukar foten upprepade gånger efter att de har gjort det en första gången, så jag ville undvika det.

1 min balansbräda per dag
Balansbrädan är kvar och även om jag inte står på den under hela borstningen eller tar med den när jag reser, så har jag nog de åtta senaste åren stått på en balansbräda i snitt en minut per dag. Jag tror det kanske kan ha hjälp, för jag har inte trampat snett eller stukat mig på åtta år. Tills förra veckan.

Det var några dagar sedan som jag sprang på en jätteliten stig och trampade lite snett. Inte så farligt och inte heller efteråt. Kände av det minimalt dagen efter och hade inte en tanke på att inte springa Sjömarksloppet. Jag kände inte heller något i loppet igår. Och inte direkt efteråt.

Haltar nu
Men på kvällen kom det smygande. Eller rättare sagt, på bara en timme kunde jag plötsligt inte stödja på foten. Nu haltar jag. Och det är fem dagar till Göteborgsvarvet. Suboptimalt.

Idag ska jag vara pappaledig. Vi håller oss nära hemmet på förmiddagen och drar till Sjömarken för att träffa Erik Thiberg m fl efter lunch.