Jag prenumererar på Svenska skidförbundets (SSF) nyhetsbrev. Det är bra info där och jag tycker på många sätt att SSF gör ett riktigt bra jobb. Det kan jag inte säga om det internationella skidförbundet FIS, delvis med tanke hur de försvårar och höjer trösklarna till en så liten sport som längdskidåkning med stavlängdsregler, teknikzoner, bonussekunder på tourer som inte tittarna förstår och förvirrande besked samt kontrabesked angående fluorförbud.
Denna vecka fanns en länk till en artikel om tre olika sätt att producera konstsnö i plusgrader med i nyhetsbrevet från SSF. Se delar av texten nedan som är författad av Jonas Braam nedan. Han har skrivit bra och initierat om konstsnö tidigare.
Konstsnö i plusgrader är ett intressant ämne som jag fascinerats av i ett halvt decennium. Å ena sidan jättespännande och kanske en framtida nödvändighet, å andra sidan låg kapacitet och energikrävande (suboptimalt för miljön). Och dyrt.
Jag fick 2015 den äran att vara den första person som åkte hela spåret i Skidome, före de öppnade. Då (eller kanske var det vid ett annat tillfälle) pratade jag med finländaren Kim Brunila från SnowTek som hade gjort konstsnömaskinen till Sotji, som även används i Göteborg. Då sade han att den kostar 100 000 euro. Och produktionstakten är ju inte högre än att det tar typ ett par veckor att göra 1 km skidspår.
Isslurryteknologi
Kim Brunila, SnowTek
Teknologin består av ett kylsystem som kyler ned vatten så att en slurry av snö och is bildas mot ett kylande medium. För att inte slurryn ska frysa helt utan gå att pumpa runt i systemet tillsätts salt som antifrysmedel. Den skapade snön separeras från resten av vätskan, men en del av vätskan kommer fortfarande vara kvar så att snökvaliteten är som typisk vårsnö.
Snöfabrik med isslurryteknik användes i Sotji-OS och en snöfabrik därifrån finns nu i Skidome i Göteborg.
Snöproduktionskapacitet per enhet: ca 150 kubikmeter snö per dygn
Energiåtergång ca 20 kWh per kubikmeter snö
Isflingeteknologi
Isflingeteknologi. Konstsnö på Vallåsen för längdskidspåren.
Isflingeteknologi är en standardmetod som används inom många kylsystem som luftkonditionering och tillverkning av is. Kallt vatten sprutas på en nedkyld yta så att is skapas.
Isen skrapas av i små bitar och samlas ihop och fördelas ytterligare innan det sprutas ut i rörsystem med hjälp av en fläkt. Vallåsen i Halland har två stycken snöfabriker som i vinter har haft premiäranvändning för längdskidåkning. Den kontinuerliga produktionen av snö har gjort det möjligt att fylla på med ny snö så att de trots ett väldigt varmt och blåsigt november kunnat ha öppet de flesta helger och även en del vardagskvällar sen premiären den 30 oktober.
Snöproduktionskapacitet per enhet: 100-210 kubikmeter snö per dygn
Energiåtergång ca 20 kWh per kubikmeter snö
Vakuumteknologi
En tredje metod, och den metod som idag är den energieffektivaste, är att använda sig av vakuumteknologi där termodynamiska lagar utnyttjas. Genom att tillsätta vatten i en vakuummiljö kommer vattnets kokpunkt att sjunka och delar av vattnet kommer att förångas. Den energi som går åt till förångningen dras från det kvarvarande vattnet och sänker temperaturen på vattnet tills det blir så kallt att det fryser till iskristaller. Kommersiella system idag bildar dessa i en isslurry och därefter sker snöseparationen på samma sätt som i isslurrymetoden. Snön får då en karaktär av vårsnö. En svensk utveckling är dock på väg ut på marknaden där iskristallerna behålls i torrt tillstånd och en torr snö kan tas ut från vakuummiljön. En första installation kommer att göras i Hammarbybacken i Stockholm under denna säsong. Här har man också valt att göra varje enhet mindre än de alternativ på snöfabrik som finns idag, vilket gör att priset och energibehovet per enhet blir lägre så att även mindre anläggningar har större möjlighet att komplettera sitt snösystem med en liten snöfabrik.
Snöproduktionskapacitet per enhet: 50 kubikmeter snö per dygn (upp till 1700m3/dygn för stora system)
Energiåtergång 4-10 kWh per kubikmeter snö
