Resultat Vasaloppet 2021 finns här. Jag blev 67:a på tiden 3:43:18, vilket var 15.00 min efter segrande Tord Asle Gjerdalen. Fina bilder tagna av Magnus Östh finns här.

Det var varit en annorlunda säsong pga pandemin. För mig har säsongen var annorlunda också pga att formen både visat sig från sin bästa och sin sämsta sida.

Senaste tre Vasaloppen hade jag hamnat på plats 72, 74 och 72 och hade tränat ca 325 timmar per år. Den här säsongen tränade jag ca 450 timmar (både räknat kalenderåret 2020 och Vasa-Vasa) pga mer tid för träning till följd av pandemin.

I somras och höstas och i början av vintern var jag i mitt livs form. Jag slog mitt 6 år gamla personbästa på SkiErg (nu 17.23 min), jag slog mitt 13 år gamla pers på 3000 m löpning på bana (nu 9.09 min), jag gjorde andra riktigt starka löpresultat som t ex överlägset banrekord i Bjäre Trail Run, jag hängde med mina träningskompisar på trögare rullskidhjul på ett sätt jag aldrig gjort tidigare, jag lyfte mer i alla mina vanliga övningar i hemmagymmet, jag kunde köra jämnt med Emil Persson på ett intervallpass på Hallandåsen (när han hade en dålig dag, men ändå) och jag kände mig i allmänt bra form.

Pangform i januari
När vinter kom fortsatte den fina formen att hålla i sig. Jag körde jättebra i Craft Ski Marathon i Orsa 10 jan där jag blev 5:a med mersmak. Hade det varit lite längre och lite tuffare hade det nog kunnat bli pallen. Det var kanske mitt bästa seedningslopp någonsin. Eller åtminstone ett av dem.

Helgen efter det var det träningstävling hemma i Borås och jag kände mig superstark. Jag drog mycket hårdare än Markus Jönsson och Samuel Hahnsson och jag var bara en decimeter efter Markus Jönsson i spurten. Så nära brukar jag inte vara honom. Och jag drog också mest.

Torsdagen efter, 21 jan, var vi ett gäng med Hahnsson, Robban, Litzell, Doktor Grenlöv och Backlund som körde 6 st 3 min-intervaller på stadion. Det var nog formmässigt mitt bästa skidpass någonsin. Jag kände mig helt odödligt. Jag kunde köra hur hårt som helst. Det fanns liksom inget stopp, förutom pulsen som låg nära max. Vanligtvis förlorar jag intervallpassen mot mina träningskompisar för att sedan lyckas bra på tävling. Nu åkte jag ifrån dem allihop på ett träningspass, vilket är ytterst ovanligt.

Bottenform i februari
Det var det sista jag såg av toppformen. Jag fick lite ont i nacken efter det passet och fick stå över adeptmästerskapen i coachingen på lördagen och DM i skejt på söndagen. Kanske blev jag också lite småsjuk här utan att riktigt tänka på det. Någonstans här var det andra i familjen som var sjuka.

6 feb åkte jag Billingens långlopp och blev 30:e man i ett liknande startfält som i Orsa då jag blev 5:a. Hälften av de framför mig hade aldrig slagit mig tidigare. Det var kanske mitt sämsta seedningslopp någonsin. Visst, 6 min efter är inte oceaner och tid och jag hade inte heller direkt startfältets vassaste skidor. Men ändå. Jag kände att någon inte stod rätt till.

Sedan blev formen sakta men säkert bättre under februari, men jag kände hela tiden att något inte stod rätt till. Någon sorts broms låg på. Robban (127:a i Vasaloppet i år) var bättre än mig på alla träningspass i februari. Han har varit starkare än mig i februari förr, men jag tycker ändå jag borde kunnat utmana honom mer.

Ny situtation
Januari och februari innebär för mig nästan alltid mycket jobb och lite sömn, men det är jag van vid. Jag vet nästan alltid, året runt och år efter år, varför jag är i dålig eller bra form. Denna vinter var en ny situation för mig. Kanske inte kroppen fixade det i vinter? En liten sjukdom som satt kvar?

När jag ställde mig på startlinjen vid Tjärnhedens IP första söndagen i mars visste jag att mitt träningstillstånd var bra, men att formen inte var som i januari. Det var också nytt för mig. Normalt sett prickar jag Vasaloppssöndagen som årets bästa formdag.

Bra start
Starten gick och jag kom iväg bra. Som vanligt. Trots att jag inte är snabb och explosiv lyckas jag nästan alltid få en bra start i Vasaloppet.

Lyckligtvis hade de tagit hänsyn till förra årets Vasaloppsresultat och inte enbart Visma Ski Classics-ranking och FIS-ranking som de först sade. Det var 12 spår i bredd precis på startrakan för att sedan bli 8 spår uppför första lilla backen för att sedan bli fyra. Jag stod i sjunde rad långt till vänster, vilket kändes som där jag skulle stå.

Jag låg nog på plats 60 ungefär vid andra fasta TV-kameran efter 500 m. På de första 900 meterna på elljusspåret innan högersvängen ut på vanliga Vasaloppsspåret var det inte så många som körde om varandra. Det var också den enda sträckan på loppet som folk körde i spåret.

74:a vid högsta punkten
Från högersvängen till toppen hände något märkligt. Jag blev omkörd av typ 10-20 åkare. Jag som brukar sitta som typ 15-20:e gubbe uppför backen utan att köra slut på mig. Nu var det snabbfört och proffsen gasade vilket de inte gör i snöfall. Men ändå. Jag maxade inte, men om man klipper bort första minuten har jag en snittpuls på 168 uppför backen, vilket är högt för mig. Jag hade kanske kunnat åka 30 sekunder snabbare, men det hade kostat på.

På Visma Ski Classics mellantid på toppen av första backen ser jag att jag är 74:a. Hade jag varit i samma form som i januari hade jag med 100 procent säkerhet legat betydligt högre upp än så. Jag kände att det var som en broms som låg på, precis som jag känt hela februari. Men det bromsar mindre nu än för några veckor sedan.

Bra fart på myrarna
Ut på myrarna går det fort. Alla kör fort. Jag jagar en klunga ca en halvkilometer solo, men når den inte utan blir istället ikappåkt av en mindre. Då åkte jag alltså själv några minuter, enda gången under loppet. Annars ligger jag i rygg på någon hela vägen förutom kanske totalt 5-10 min då jag gör dragjobb.

På myrarna hamnar jag i en grupp på ca 5-15 personer som drar hårt. Patrik Tallbom är med ett tag, men ställer sig sedan i fartställning och pustar. Jag tror han helt enkelt insåg att farten var för hög och väntade in nästa klunga. Typ hela loppet åker jag i en klunga med 5-15 personer, men den ändras ofta.

Jag får ta i för att hänga med. Jag drar ingenting. Vi flyger igenom Smågan och jag försöker ta en flaska som står på bordet, men misslyckas. Lyckades bara ta en eller två flaskor vid Vasaloppets kontroller. De stod inte med dem i handen i år pga corona, annars får man den langningen om man är hyfsat långt framme.

Vår klunga åker ikapp en annan klunga strax före Mångsbodarna och jag gissar att klungan är ca 15 personer ner till Tennäng, där jag ser Marcus Johansson som sedan bryter i Risberg pga ryggont. Uppför Risbergsbacken känns det kontrollerat för mig och vår klunga spricker lite grann.

Aningen långsammare i början av falskplatån
När vi kommer till “falskplatån”, alltså sträckan mellan Risberg och Evertsberg som ser platt ut på banprofilen men som innehåller många små och ganska branta backar, lugnar sig äntligen tempot lite grann. Dit har jag 162 i snittpuls, vilket är en pulsnivå jag är hyfsat nöjd med om jag håller på 3 min-intervaller i stakning.

Det stannar av lite grann, men marschfarten är fortfarande hög och jag drar ingenting för jag känner att jag behöver den återhämtningen. Då kommer Andreas Svensson och några andra ikapp om jag minns rätt. Farten höjs igen. Vid Evertsbergssjöarna ser jag fjolårs-7:an Nils Persson stå vid spåret. Han bröt tydligen loppet.

Isigt till höger efter Evertsberg
Genom Evertsberg är det fortsatt tufft, men kontrollerat. Precis före nedförsbackarna ropar Anton Järnberg som är teamchef i Lager 157 Ski Team att det är isigt på högersidan. Lite pinsamt att inte upptäcka det själv, eftersom man alltid ska söka det snabbaste underlaget, men det var först i Evertsberg det blev stor skillnad att ligga till höger. Det höll sig så till Oxberg men även senare var det lite snabbare till höger om jag minns rätt.

Jag ställer mig till höger och stakar på och kommer först i vår klunga och störtar nedför backarna först. Spåret blir sedan sockrigt och de bakom lyckas undvika det och åker förbi, men jag stakar ikapp. Jag har bra glid, ungefär som de andra klungan (kanske lite sämre där det var mjukt och lite bättre där det var isigt) och hänger med fint nedför backarna.

Jag åker på korta stakskidor med TS Blå slip. I flera partier mellan Evertsberg och Oxbergh (stavas numer med h eftersom min podkompis Niklas Bergh bröt där förra året) åker de som drar vår klunga märkligt nog inte i högerspåret, så ibland står jag där och petar och tar vind parallellt med de som drar vår klunga som åker i mer moddig snö i mitten.

Lundbäckeriet lättare än andra år
Vår klunga spricker ganska hårt i “Lundbäckeriet”, alltså Lundbäcksbackarna plus den sista backen upp mot Oxbergh som även den är ganska mustig efter 6 mil. Jag tror bara vi är ca 5 personer kvar.

Jag känner mig med undantag från startbacken stark i uppförsbackarna hela loppet, som känns oerhört mycket lättare ett år som detta jämfört med alla snöår vi fått uppleva. Då har det varit muskulärt tufft.

Vältajmat byte av slangbälte i Gopshus
Strax efter Oxbergh går spåret böljande nedför längs en kraftledning. Här ligger jag bakom Andreas Svensson som drar starkt med bra glid och jag orkar inte riktigt hänga med. Han är en av de få som jag får släppa mellan högsta punkten efter 3 km och Auklandsbron med 500 meter kvar till mål. Andreas Holmberg är en annan. Han hade inte dagen och åkte med oss på myrarna i början innan han fick bättre fart.

Strax innan Gopshus blir det första gången det blir någon form av “paus” för mig i loppet. Jag tror vi är fyra personer i klungan efter att vi tappat Andreas och ingen har extra power. Bakom ser vi en annan mindre klunga på väg ikapp. Så det blir att man äntligen kan få åka lugnt i ca 20 sekunder för att vänta in den andra klungan.

Exakt där i Gopshus står Mattias Litzell, som utgör ett av våra två langningsteam, med ett slangbälte till mig som jag har möjlighet att byta. Vi hade bestämt dagen innan att han skulle stå i Gopshus med det och jag trodde inte jag skulle hinna byta. Även om Coxa Carry WR1 som jag använde har ett smidigt spänne runt midjan och att allt var förberett med kardborre från Biltema så tar det ju en liten stund att få till ett byte.

Jag hade inte testat att byta innan utan det var en chansning som gick hem. Precis när jag fått på mig det nya bältet kom den bakomvarande klungan, så det var bara att kliva på bussen och åka med. En svårslagen tajming. Visst hade jag kunnat jaga ikapp klungan annars, men korta urblåsningar är inget man vill göra i ett långt lopp då man redan är trött.

Ingen väggad Nordström före Hökberg
Strax före Hökbergsbacken vänder jag mig om för att se vyn som Anders Zorn använde då har målade “Flykting”. Jag brukar ha som tradition att vända mig där för att se baksidan av Gopshusbacken för att sedan titta framåt och se en väggad Pontus Nordström. Men han såg jag inte år. Föret var för snabbt.

Pontus är en mycket bättre skidåkare än mig, men det var först i år som han lyckades bryta Vasaloppsförbannelsen och bli topp 100. Jag vet att Pontus kan ännu bättre än 51:a, men jag säger ändå grattis.

Jag känner mig stark uppför Hökbergsbacken och drar sedan klungan genom kontrollen.

Mobergs drömförning
På platten efter nedförsbackarna som följer Hökberg kommer en klunga ikapp. Nu är vi kanske 15 pers igen. Härifrån till mål brukar jag åka starkt och jag känner att jag vill att det ska gå fort nu. Andra håller uppe farten ganska bra, men vid Läde tar jag en förning och känner för första gången att nu vill jag verkligen att klungan ska gå fortare.

Precis då kommer guds rygg. Nämligen Dan Mobergs. Han är alla elitmotionärers dröm att ha med sig i sin klunga andra halvan av Vasaloppet. Dragvillig med jämn fart. Jag ligger tvåa i klungan när Moberg tar en 6 km (!) lång förning från strax före Krångåsen till någonstans mellan Eldris och Hemus. Perfekt. Mobergs sista lopp i elitledet enligt egen utsago.

Precis före Eldris ser jag sprintvärldscupåkaren Erik Silver som åker med ett par andra. Moberg bara mosar om med oss andra på släp.

Orkar inte riktigt i långspurten
Eftersom jag ligger tvåa i klungan genom Eldris och inte helt orkar i långspurten har jag en bättre placering i Eldris än i Mora. Men annars plockar jag placeringar typ hela loppet förutom mellan högsta punkten och Smågan.

Jag känner mig fortsatt stark men med 5 km kvar är det andra som går upp och drar och gör det bra. Jag hänger med till långspurten, men får stryk av Haakon Holden, Markus Jönsson (vi åkte i samma klunga ända från strax före Mångsbodarna), Dan Moberg och junisen Måns Skoglund.

Mitt tredje bästa Vasalopp med den femte bästa placeringen
Fyra gånger har jag haft en bättre placering i Vasaloppet, men jag rankar ändå detta till mitt tredje bästa Vasalopp. På förhand trodde jag kanske att startfältet inte skulle vara lika starkt (jag kollar typ aldrig startlistan före loppet), men när jag tittar igenom topp 100 skulle jag nog säga att det är bra mycket hårdare. Annars tycker jag inte att konkurrensen i Vasaloppet blivit så mycket tuffare senaste fem åren, mer än att kanske fler är mer genomtränade för 9 mil stakning i hög fart.

Det finns inte många andra lopp i år så en hel del som främst är traddare kom till start, t ex Johan Hoel, Thomas Bing (han som kraschade på upploppet i spurten om 4:e-platsen), Erik Rosjö, Kasper Stadaas, Axel Jutterström, Eddie Edström, Anton Persson och nämnda Måns Skoglund. Dessutom upplever jag att de var fler “halvbra” mellaneuropeiska åkare på plats.

Snabbföre för första gången sedan 2012
I januari kändes topp 50 fullt rimligt. Nu blev jag istället 67:a och “bara” två placeringar bättre än förra året. Men jag är ändå riktigt nöjd. Det är ju inte heller mitt före det här snabba.

Några exempel på åkare som inte nådde fjolårets placeringar av olika anledningar, kanske delvis pga föret, var: Torleif Syrstad (20:e i år vs 3:a förra året), Anders Aukland (27 vs 8), Klas Nilsson (28 vs 5, vet dock inte hur mycket han tappade på stavbrottet), Joar Thele (32 vs 11), Stanislav Rezac (34 vs 17), Petter Eliassen (37 vs 1), Stian Hoelgaard (38 vs 2), Bob Impola (61 vs 14), Markus Jönsson (63 vs 29), Dan Moberg (64 vs 28), Hannes Mäenpää (70 vs 30),

Full fart överallt
När jag lyssnar på intervjuer och läser på rapporter på Strava känns det som det gått fort överallt. Alla ville till Mora liksom. Hög fart från start till mål.

Jag skulle nog säga att det här på många sätt var mitt roligaste Vasalopp. Det är klart det var mäktigt att höra helikoptern i Moraparken 2014 då jag långspurtade med världseliten och var 33 s efter segraren. Men själva loppet då var egentligen inte så kul med tanke på lusåkning i en stor klunga större delen av loppet.

Nu kände jag att det var roligt att åka. I Björnarvet fick jag reda på från andra ledare att vi låg på runt 80:e plats. De sade “Topp 80”, vilket också är en god Engelholmsglass, en strut med integrerad krämbulle. Jag visste även att jag låg 65:a i Eldris då Mattias langade, annars hade jag inte koll på placering.

Trots att en 80:e-plats inte var det jag drömt om så kände jag i stunden att jag var nöjd. Jag körde hårt och hade skidor som gick som andra. Inte mer att göra liksom.

Det ska också sägas att när jag blev 25:a 2014 och 37:a 2015 hade jag möjligtvis ett träningsförsprång, även om mängden även då var blygsam med fyrahundra någonting timmar per år. Jag körde ofta hårda långpass och jag körde mycket på 4:or. På den tiden var de flesta (inte alla) långloppsåkare till stor del kvar i traddvärlden med “kort och hårt” eller “lång och lugnt” samt åkte långpass på 3:or och intervallpass på 2:or. Idag kör typ alla regelbundna hårda långpass och många kör en betydande andel på 4:or.

En före mig diskad för skejt
Många har hört av sig till mig angående skejt i tätklunga i Vasaloppet. Jag tycker inte det var så farligt, varken där jag åkte eller i tätgruppen. Det är svårt att hålla skidorna i styr när man åker utanför spåret i nio mil. När jag tittar på TV-sändningen tycker jag nog bara det är en person som är en uppenbar diskning. Med marginal. Det är personen som blir trea i spurtpriset i Evertsberg.

Om du tittar på sändningen med start ca 1 min före herrarna når Evertsberg så ser du att juryn gjorde rätt som delade ut en DSQ till den personen.

Energiintag
Jag åkte med slangbälte med 1,2 liter Umara sportdryck blandat ca 50 procent starkare än angivet. Samt en Umarashot. Hestra hade två langningsteam med 1 person i det ena och 2 personer i det andra. Ca tre ställen var, sportdryck från Skip med koffeingel från Skip. Jag tror jag lyckades ta på fyra ställen, kanske 1 dl per plats.

När jag kollade mitt första vätskebälte hemma såg jag att jag hade en halvliter vätska kvar. Så jag drack kanske 7 dl där och 5 dl som jag fick langat och kanske 2 dl i nya bältet (som jag bara fyllde med 6 dl). Totalt kanske 1,5 l. Borde nog druckit mer. Höll inte 80 g kolhydrater per timme. Lärdom: Starta med mindre i första bältet och drick mer från bältet.

Siffror från Polar Vantage V (startade ca 20 s före start)
Tid: 3:43:37 (officiell tid 3:43:18)
Sträcka: 90,19 km (kortare i starten, men omvägar på myrarna)
Snittfart: 24,2 km/h
Totalstigning: 840 hm
Totaldropp: 1085 hm
Stifa (stigningsfaktor): 9,3 höjdmeter/kilometer
Snittpuls: 156 (83 procent om man räknar 188 som min maxpuls). Jag tror inte jag har haft så hög snittpuls ens på ett seedningslopp på typ 5 år.
Maxpuls: 183 (det är nog ett felvärde, annars tror jag pulsen stämde hela loppet, tittade då och då)

Klädsel: Tävlingsdräkt från Hestra IF. Kortärmad tunn underställströja. Tunna långkalsonger. Dubbla strumpa. Skiathlonskor. Lillsport Legend Slim på händerna.

Till sist
Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med Vasaloppet. Med samma startfält och före som förra året med samma form som jag hade i januari hade nog topp 50 kunnat gå vägen med okej skidor.  Men nu var det inte så.

Jag prickar inte min bästa formdag på året denna gång, men resultatmässigt gör jag säsongens bästa lopp. Bättre än Skövde och faktiskt även bättre än Orsa totalt sett. Eller åtminstone jämförbart.

Förra året åkte jag för första gången långsammare än snabbaste dam. I år åker damerna själva så det är svårt att jämföra, men med tanke på att Linas segertid är 9 minuter långsammare än min tid vågar jag säga att jag nog kommit först till Mora om vi startat bredvid varandra.

Träningsåret som helhet har varit upplyftande. Det har varit roligt att känna sig i form och jag har tränat mer med mina klubbkompisar i Hestra IF, vilket har varit upplyftande.

Nu ser jag fram emot ett nytt träningsår. Man siktar ju alltid högt och sedan kommer allt annat emellan. Men 450 timmar igen skulle vara häftigt. Då gör jag ett nytt försök till topp 50 i Vasaloppet.

Supertack alla som stöttar och hejar på!