Livet som en veckas gräsänkling går vidare. I lördags hade jag killmiddag med ett gäng gamla kompisar samt några nya grannar här i Sjömarken. Tio personer där den första gick hem klockan 01.00 och den sista 03.00. Kul med kalas! Och jag är väldigt tacksam att jag har så bra vänner.

Det blev en del pinigismatcher under lördagskvällen. Närmsta grannen Markus Nyström var inte glad över att få stryk och avkrävde revansch under mer kontrollerade former.

Jag är ganska bra på att bjuda in till fest men sämre på att laga mat. Så när Ida inte är med brukar matlagningen till stor del landa på Erik Thiberg, inte minst när det handlar om att grilla. Tack Erik! Min specialitet är att göra ”Mors smulpaj” till efterrätt samt att köpa gott rödvin.

Apropå vin så hade grannen Håkan med sig en flaska Rioja som måste varit det godaste spanska vin jag någonsin druckit. Ofta saknar jag fylligheten i dessa viner, men det här var något extra. Det ska avnjutas fler gånger.

Löpning morgonen efter
Martin Josefsson sov över och lade också en gott stycke tid på avdukning och diskning. Jag undrar ofta vad jag hade gjort utan Martin.

Jag hade varit osmart och bestämt med Peder att springa till Hindås på söndagen (se förra inlägget) redan kl 09.00. Det ska villigt erkännas att det var segt på morgonen där. Men efter halva passet kände jag mig piggare.

Ska på Tulla Krok
På eftermiddagen var jag så trött att jag gick och lade mig och sov en timme. Det händer i princip aldrig att jag sover dagtid, men jag passar på ”när katterna är borta”. Det i sin tur gjorde att det jag var pigg på kvällen.

När Peder och jag sprang på Sjuhäradsleden igår sprang vi förbi Niklas Johanssons hus utanför Hindås. Det är alltså Coltings pod-kollega Pod-Niklas som lämnat textilstaden för ett hus i mysigt läge längre västerut.

Då passade jag på att se dokumentären om Avici på SVT Play. Mina starka musikaliska minnen är främst svensk trallpunk, eurotechno, sönderlyssnade Metallicaskivor, konserter samt mitt eget spelande i band. Det mesta från högstadiet och gymnasiet.

Sedan har jag vissa enskilda starka minnen av musik. Ett är när jag första gången hörde musikgenren ska. Det var ett band på den numer nedlagda musikfestivalen Tulla Krok i Ängelholm, som jag för övrigt besökte tio år i rad. De spelade något jag aldrig hört förr och jag kunde inte stå still när jag hörde den fanatiska känslan i baktaktslåtarna.

Avici på repeat i fem timmar
Ett annat av mina enskilt starkaste musikminnen är första gången jag hörde Avici. Det var så sent som 2013 några dagar efter Marcialonga. En tidig version av det norska långloppslaget Team Skigo lade ut en film (där f ö jag själv syns en hel del i min blåa Ski Classics Reporter-väst) från loppet med en variant av Tim Berlings första stora hit Levels.

Jag blev helt såld direkt. Jag hade ingen aning om vem som gjort musiken men jag hade nästan aldrig fallit så pladask för en låt. Sedan dess har jag lyssnat mycket på Avici. Framförallt när jag skrev mina böcker. För att stänga ute omvärlden kunde jag sätta på Levels (när jag skrev Längdskidåkning för dig) respektive Wake me up (när jag skrev Smart konditionsträning) på repeat i fem timmar och bara skriva. Att lyssna på olika låtar skulle inte funka, då skulle jag inte klara att koncentrera mig samtidigt som man ska formulera sig.