Efter 11 månaders frånvaro från löpartävlingar är comebacken ett faktum. Förra helgens löpsträcka i Växjöklassikern var en tjuvstart, annars var detta även det första intensiva passet sedan Berlin Marathon i september förra året.

Jag var först i Öxabäcksloppet 2006 och 2007 på tiderna 24.19 och 24.29. Förutsättningarna var enkla. Skulle jag vinna idag var vandringspokalen i Eriks ägo för all framtid. Naturligtvis siktade jag på vinst.

Ida var med och fingrade på kameran.

Loppet består av 7 km terräng, mest stig och grusväg. Jag hängde självfallet med täten i början av loppet i sann hybrisanda, men efter 1 km så kände jag att det skulle ha behövts några intervallpass för att göra sig själv rättvis. Jag fick släppa och kom sedan med nöd och näppe in som 3:a på 25.09 min, 50 s långsammare än när jag var som bäst löptränad. På tok för mycket, men med intervallträning borde det gå att slakta sekunderna ganska snabbt.

Det var ganska intressant att jag hade svårt att få upp pulsen. Så brukar det vara med nya idrotter. Typexemplet är skidåkare som börjar cykla racer. Det kan ta ett år innan musklerna anpassat sig efter det nya rörelsemönstret och det är först då man verkligen kan få ut mycket av träningen. Följaktligen måste jag löpträna mer för att få ut min fulla kapacitet. Men det var i alla fall skitkul att vara tillbaka på tävlingsbanan och springa utan att ha ont.

2:an, 1:an (Fernando Dinis), 3:an

Det har varit och är mycket av det mesta denna vecka så jag har bestämt mig för att inte köra Kungsbacka Gran Fondo i morgon. Att det dessutom ska regna gör inte saken bättre, jag har inte lust att syna asfalten i hala 90 graderskurvor.

Förresten jag målade ett fönster till lillstugan idag, första gången jag höll i en pensel på fem år. Det var tydligen vit grundfärg. Ida gav mig en 3:a av 5 i betyg. Jag fick minus för att jag kladdade lite färg på glaset.