Ida och jag hade en riktig powerweekend i helgen.

– På fredag köpte jag en videokamera för teknikfilmning och sedan åkte vi till Lund och träffade släktingar.

Nille med sitt delikata, trippeljästa grekbröd.

– På lördagen jobbade jag hela dagen med tränargruppen i IFK Helsingborg. Det var en fantastiskt rolig och givande dag där jag agerade rullskidsinstruktör och filmare. Vi gick inom teknik, styrka, balans och snabbhet uppdelat på två klassiska rullskidpass. För att testa på flåset körde vi även uppför den berömda Tinkarpsbacken tre gånger. Hela dagen var riktigt rolig och givande och det kändes som tränargruppen var mycket nöjda. Vägarna vi åkte på var delar av världscupbanan från 2002, där jag kom på pallen i skejtloppet, så det var även en härlig nostalgitripp. På kvällen hade vi grekisk afton med svarta och gröna oliver, och rött och vitt vin tillsammans med Idas syster och HIF-Nille.

Nummerlappen anger hur många världscuppoäng jag kommer att ta per tävling i vinter.

– På söndagen blev jag 16:e man i en rullskidstävling på ett grått industriområde norr om Kungälv. Det är ingenting jag kommer att berätta för barnbarnen – tro mig. Det var mitt andra “staklopp” på asfalt (det första var Alliansloppet) och det är bara att konstatera att jag är väldigt dålig på det. Det kändes bra och jag har inget att skylla på, jag är helt enkelt för dålig på att staka i 27 km/h i snitt i 17,7 km. Och många andra är vana och bra på denna tävlingsform. Jag körde med Kraftstaven som jag lånat av Tobias Westman och den kändes skitbra.

Dagens skidåkning handlar mycket om plattstakning. Jag är inte betjänt av att kunna springa som bergsget i backarna, jag måste anpassa mig efter samtida skidåkning med snabba spår och bra utrustning. Det är lätt att säga att detta inte är riktigt skidåkning, men det är helt klart mer betydelsefullt att vara bra på rullskidåkning än skidgång. Så var det inte på Wassbergs tid.

Ursäkter är underbara
Anledningarna till att det gick så dåligt kan vara:
– Jag är för klen. Rullskidor klassiskt har helt enkelt aldrig varit min grej.
– Armbågsskadan, som nu verkar helt borta, gjorde att detta var mitt första stakpass sedan i september.
– Jag jobbar för mycket, mycket sällan under 60 timmar per vecka. Det gör att jag genomför träningen, men intervallpassen blir halvhjärtade och den fysiska och psykiska vilan blir obefintlig.

Mest Eagle Sport, men även lite Swenor ser det ut som. Detta är täten 200 meter efter starten.

Bra på bröst
Simingen då? Jodå, Martin Josefsson och jag vevar på en gång i veckan på Stadsparksbadet. I morse körde vi tio stycken 100 m-int med 30 s vila i 25 m-bassäng. Jag hade ca 2.08 min per intervall och Martin ca 1.50 min. Jag simmar alltså fortfarande fortare bröstsim än crawl, men skam den som ger sig.