Äntligen en dålig tävling!

Nu har jag för första gången i år åkt en tävling som inte gick bra. Det är positivt, för då är det lättare att känna sig nöjd då det går halvbra. Är jag nöjd mår jag bra och jag åker skidor för att må bra. Därför är detta lågvattenmärke en viktig referenspunkt för välbefinnandet.

Erik Wickström sprintar och borde få fram höften mer. Foto: David Erixon.

Men självklart hade jag velat åka bättre på Sverigecupen (Team Sportia Cup) i Åsarna. Hela Sverigeeliten minus landslaget var på plats med sprinttävlingar i klassisk stil på lördagen och 15 km skejt på söndagen.

I sprinten var jag 29 s efter i kvalet, vilket är mycket, men jag är inte snabbaste grabben på korta sträckor och resultatet var ungefär vad jag förväntat mig.

15 km F hade jag sätt fram emot länge. Det var en tuff bana på 4 varv, för att använda en skidåkarfloskel så hade jag ”inget tryck i åkningen”. Och för första gången i år gick inte heller skidorna som de skulle. Men, men, formen måste vara dålig ibland. I resultatlistan hamnade jag 63 av 92, målet var att bli topp 50. Jag åkte ungefär en och en halv minut sämre än vad jag borde ha åkt.

Mysigt pass med Jerry Ahrlin
Jag jobbade i Östersund några dagar denna veckan och förutom att koka vatten passade jag på att köra ett intevallpass med Jerry Ahrlin. Han spelar i en högre division, men vi kunde ändå köra hela passet tillsammans eftersom han körde A2 och jag A3 (jag tog i som fan och han softade lite). Upplägget var intressant. Vi körde 2 st (3*2 min diagonal uppför + 8 min stakning i flackterräng), allt med cirka 1,5 min vila. Detta blev totalt knappt en halvtimme intervalltid och jag gillade blandningen mellan diagonal och stakning. Det är lätt och bli stum i benen (ja, faktiskt) vid för mycket stakning. Jerry är en väldigt snäll pojke och berättade även att på sommaren brukar han alltid lägga in lite tid med benåkning på de pass han stakar mycket, för att få cirkulation i hela kroppen.