Tänk vad inställningen till – och förväntningarna inför – en tävling betyder mycket. Förr var skidåkningen så in i helvete viktig. Nu åker jag istället ner till tävlingarna i Europa med glädje som främsta mål: ha kul med kompisar, få en snygg skidmärkning, köpa lite merchandise, äta och dricka lokala specialiteter och få en ny stämpel i Worldloppetpasset.

Med den inställningen gör det inte skitmycket om loppet går dåligt. Naturligtvis vill jag ha toppenvallade skidor och bra drickaservice på plats, men det är liksom inte det viktigaste längre. Och nu åker jag förmodligen bättre än jag någonsin gjort. Vilket också delvis beror på mer rutin och bättre styrka.

Höll ihop med Dan Moberg hela loppet
I gårdagens lopp fick jag i vanlig ordning en kass start, trots att jag stod i andra raden, precis bakom Oskar Svärd. Banan steg 325 meter första 10 km, så i backen fick jag åka om många. Det kändes smått surrealistiskt att åka om min gamla skidgymnasiekompis Henrik Alm (50:e man i Vasan 2009), sedan Jens Arne Svartedal (sprintvärldsmästare 2009), Anton Järnberg (10:a i Tartu Skimaraton 2010), Daniel Tynell, Benjamin Seifert (12:a världscupen i Lathits för ett par år sedan) och Martin Rosvall (15:e man i Vasan 2010). För att sedan se dessa storheter komma i mål efter mig.

Efter toppen av backen efter 10 km bildades en grupp på 6 personer med Dan Moberg, mig och fyra internationella åkare. Vi växeldrog en hel del, men Dan, jag och en till var klart starkast och efter 3 mil var det bara vi kvar. En kilometer före mål gjorde Moberg en rejäl tempoväxling som vi inte kunde svara på, så Dan blev etta och jag tvåa i den gruppen. På upploppet vinkade jag till publiken och ögonen blev faktiskt lite blanka eftersom jag insåg att jag gjort ett så bra lopp.

Totalstigning på 820 meter
Totalstigningen på banan var 820 meter enligt Polar-klockan, vilket är rejält. Visst fanns det stakpartier, men ofta var de svagt sluttande utför. På en av dessa partier stakade jag faktiskt om Jerry Ahrlin. Efter målgång retade jag honom och sade att man måste använda magen vid stakning, som han berättat för mig i intervjuer. Det är bara Ahrlin och Tynell man vågar säga sådana saker till, det är väldigt trevliga åkare med mycket sund självdistans.

Backen i början och den efter 29 km är de största, och jag hade kanonfäste (Blått+Rossa/Rossa Special/KR 50) i båda. TACK Anders Henricsson som vallade skidorna. Glidet (Molybden+Bengt Ryttäs HF+Alfa-pulver +1 till -15) skilde sig mycket åt mellan åkarna och före. Ibland var spåren lite isiga, men också moddiga i den 4-gradiga värmen (jag hade små trugor=ingen höjdare). Dan Mobergs skidor gled helt värdelöst och han hängde inte ens med mig i suget på många ställen. Men jag hade inte heller kanonglid (det var medelbra), en del andra hade bättre. Jag vallade till 0.3 mm-markeringen, alltså vanliga klisterfästzonen. Normalt på långlopp vallar man lite kortare, men jag vågade inte det pga av den tuffa banprofilen, vilket troligtvis var ett bra val.

Jättetack till Lars Karlsson i UIF som rådda allt med boende, resa och mat under resan. Trist för Martin Henricsson i vårt gäng som fick ont i halsen och inte kom till start.

Storebroloppet på söndag
Nästa vecka kommer jag jobba mycket som skidinstruktör, några grupper på förmiddagarna och intensivkurs tis-tors kväll. Vi ska också färdigställa Vasalöparen de närmaste två veckorna, så det finns att göra. I helgen blir det 15 km F Västgöta-DM i Landvetter på lördag och 50 km Smålands-DM i samband med Storebroloppet på söndag.